Neil Young & Promise Of The Real, Dalhalla (2016)

Neil Young & Promise of the Real, Dalhalla, tisdagen den femte juli 2016

Jag och Per hade ståplatser två meter från scenen. Dalhalla har ofta vatten mellan sittplatserna och scenen men de kan pumpa ut vattnet och så finns där en liten, liten yta för stående. Man stod cirka en halv meter under vattenytan vilket gjorde att vi i och för sig fick titta lite uppåt men risken att inte kunna se bra minskade avsevärt. Det var inte bara de suveräna platserna vi hade som gjorde konsertupplevelsen till något extra, ljudet på Dalhalla var kanske det bästa jag någonsin hört. Det kändes som en extrem lyx att få se Neil Young live i denna intima utomhusarena. Några dagar tidigare hade han spelat för 75000 fans på Roskilde. Nu var det drygt 5000 på plats i kalkbrottet i Dalhalla.

Neil äntrar scenen och inleder med fem akustiska låtar ensam på scen. Flera av dem har spelats på tidigare konserter på turnén. Normalt sett blandar Neil hejdlöst i låtvalen från konsert till konsert. Även om man tjuvkikat i recensioner eller på nätet om vilka låtar som spelats kan man inte veta vilka som ska spelas just denna kväll. Det är en av de största anledningarna till att det är så spännande att se den numera sjuttioåriga musikguden. Just att han börjar bli till åren gör också att jag undrar om detta kan vara den sista chansen att få se honom. När han tyvärr ställde in sin spelning på Way Ourt West för några år sedan på grund av att kompgitarristen skadat sin hand var jag osäker på om jag skulle få chansen någon mer gång. Varje ny konsert känns som en gåva. Detta var tolfte gången jag såg honom live och det var en av de allra bästa konserterna jag sett med honom, topp 2-3 i alla fall.

Showen startade med After the goldrush, Heart of gold och The needle and the damage done. Klassikers som spelas till förbannelse om än väldigt bra. På väg ut från arenan efter den tre timmar långa konserten hörde jag några tanter säga "han spelade ju de bästa låtarna i början!". Hehe, om man inte gillade Neils lite mer kaotiska gitarrgnissel var kanske denna konsert förvirrande.

Redan under fjärde låten var biljetten betald. Neil spelade Razor love, en låt som skrevs under 80-talet men som inte kom på skiva förrän Silver and Gold från 2000. Den är en extremt ovanlig livelåt nu för tiden och det var första gången jag hört den live. Också första gången han kört de live på nuvarande turnén The Rebel Content Tour of Europe 2016.

Sedan avslutade han den rent akustiska delen av konserten med en ljuvlig version av Mother Earth. Jag fick rysningar på armarna, en känsla som sker allt för sällan på konserter nu för tiden.

Observera Micah Nelson med stråke till sin elgitarr (till höger). Lukas Nelson längst till vänster.

Andra delen av showen var lugna countryinfluerade låtar tillsammans med bandet. På denna turné backas han upp av bandet Promise of the Real. Gitarristerna Lukas och Micah Nelson, counterylegenden Willie Nelsons söner, spelar i denna version av bandet. Vid sidan av två gitarrer har vi en basist, en trummis och ytterligare en på slagverk. Bandet är extremt tajt och de uppvisade en sagolik feeling tillsammans med Neil. Under många av de lite längre eskapaderna stod Neil, Lukas och basisten Merlyn Kelly som i en liten ring och drog energi från varandra. Killarna är unga, vackra och energiska. Man kunde se hur roligt de hade på scenen. Och denna glädje hade uppenbarligen spritt sig till Neil. De skämta med varandra under hela showen. Däremot var Neil okarakteristiskt tyst mellan låtarna. Ofta startade nästa låt direkt efter den förra tagit slut. En timme och fyrtio minuter in i konserten tilltalade Neil publiken för första gången "Psycadelic cherries of Sweden". Han stod då och läskade sig med körsbär ur en korg. Senare ordvitsade Neil om den fantastiska arenan i det gamla stenbrottet: "This place ROCKS!".

Mellanpartiet i showen var lysande. Vi fick höra flera favoriter som jag tidigare aldrig hört live som Out on the weekend, Here we are in the years, Human highway och Winterlong. Killarna i bandet visade sig vara riktigt bra på stämsång också.

Teman för konserten var ekologisk hållbarhet, save the planet!, samt kärleksförhållanden som startas och tar slut. Neil har just skilt sig från sin Pegi efter 36 års äktenskap och dejtar nu skådespelerskan Daryl Hannah.

Under showens tredje del fick vi se Neil kränga på sig den gamla klassiska gitarren "Old Black". Gitarrgnissel deluxe och en orgie i förlängda låtar. Höjdpunkten var nog den extremt bra versionen av Love to burn med fler nya ljud och harmonier som skapades av tre sologitarrer i symfoni med varandra. Andra favoriter blev den långsamma Vampire blues med en lekfull och teatralisk Neil som skådespelade fram texten, den lite ösigare Revolution blues (båda från det fantastiska albumet On the beach) samt den enda extranumret Cortez the killer. Just när han spelar de bästa låtarna lite långsammare och varje instrument tydligt hörs i ljudbilden blir det som bäst. Före extranumret drog han av en förlängd version av Rockin' in the free world, med en adderad ny vers, men den blev lite för brökig i mina öron. Men visst är det kul med någon enstaka kaoslåt som publiken kan gå crazy till.

Jag och Per såg Neil Young på Sjöhistoriska sommaren 1993. Vi diskuterade om denna konsert slog den vi såg för snart 25 år sedan. Antagligen inte då det var den första stora konsert vi sett med honom och wow-känslan av att se sin hjälte för första gången är svår att slå. När han dessutom spelade en Down by the river så att en högtalare började brinna och avslutade med en sanslös Rockin in the free worl med förbandet Pearl Jam som uppbackning så blir den upplevelsen svårslagen. Årets konsert är i alla fall uppe och nosar på topp tre av bästa konserter med Neil. Den tredje som slåss om pallplatserna är Neil på Where the action is på Stora Skuggan juni 2009 då han spelade både Down by the river och Cowgirl in the sand. Jag var lyrisk.

Åter till Dalhalla. Konserten var suverän. Ett perfekt ljud, ett otroligt bra låtval med många överraskningar (även om han inte uppfyllde min utskrikna önskan om Cowgirl in the sand) och ett suveränt väl passande och fantastiskt musikaliskt kompband gjorde att denna konsert kommer ihågkommas så länge jag lever.

Set list:
1. After The Gold Rush
2. Heart Of Gold
3. The Needle And The Damage Done
4. Razor Love *
5. Mother Earth (Natural Anthem)
6. Out On The Weekend *
7. Human Highway *
8. Here We Are In The Years *
9. Someday *
10. Unknown Legend
11. Winterlong *
12. Words
13. Alabama *
14. Bad Fog Of Loneliness *
15. Love To Burn
16. Mansion On The Hill
17. F*!#in' Up
18. Western Hero *
19. Vampire Blues *
20. After The Garden *
21. Seed Justice *
22. Wolf Moon *
23. Revolution Blues *
24. Rockin' In The Free World
--
25. Cortez The Killer

*) första gången jag sett de låtarna live