"Eld" av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Wow, vilket slut! Tala om intensiv spänning som man nästan dör av. Eld är andra boken i Berättelsen om Engelsfors och jag tycker att den var ännu bättre än första delen Cirkeln, vars revy du finner här.

Kvar är blandningen av tonårstjejernas problem med självkänsla, kärleksbekymmer och mobbning med berättelsen om en magisk kamp mellan de goda och demonerna.

Och precis som tidigare uppskattar jag inslagen om magi och krafter mer än det vardagliga livet i berättelsen. Men jag förstår att de båda sidorna behövs för att sagan ska bli just denna saga. Vi har ju också lärt känna våra hjältinnor mer. Vi har "the brains" Minoo, emo-tjejen Linnea, den bitchiga mobbaren Ida, den varma och sexiga Vanessa samt den jordnära Anna-Karin som ibland påminner mig om Neville Longbottom.

Nedan kommer nu risk för spoilers. Beware.

Eld är riktigt sablans bra. Ett nytt hot introduceras i Alexander och Viktor. Turerna kring Rådet är klart intressanta. De påminner mig om The Ministry of Magic och The watchers Council såklart. Men den stora händelsen som hanteras i boken är PE, Positiva Engelsfors. Som en sektliknande frikyrkoförsamling tar demonerna över samhället bakom fasaden av PE. Även om man som läsare väldigt snart identifierar dem som onda vet man ju inte exakt hur allt fungerar.

Det blir som bäst under andra halvan då flera mycket spännande händelser sker. Mordförsöket på Linnea var otroligt välskrivet. Hennes utsatthet på grund av de jagande killarna och panikångesten var mycket tydlig. Bra författat! Det kändes som att jag kastades in i huvudet på en oliktänkande som blev jagad av en pöbel. Mycket skrämmande.

Här funderade jag lite på att det föreföll som att fyra av de fem häxorna hade passiva krafter. Vanessa kan bli osynlig (en passiv kraft Linnea hade behövd där), Linnea kan tänka tankar vilket inte hjälper då mördarna inte gick att förhandla med, Minoo kan suga ut själar och minnen, Ida hade endast agerat som talesperson för den döda Matilda. Bara Anna-Karin hade en offensiv kraft då hon kunde styra människors vilja. Senare i boken fick vi lära oss att Ida faktiskt hade outforskade offensiva krafter också. Dessutom undrar jag inför fortsättningen om inte Minoo har lite allt möjligt i sin arsenal.

Nästa spännande passage var när häxorna bytte kroppar med varandra. Det var en otroligt intressant övning i förståelse av de andras liv. Man behöver gå 1,6 kilometer i en annans skor för att förstå den personen. Jag älskade den delen av boken och det blev spännande på sitt vis att följa hur de upplevde och klarade av förändringen. Dessutom var hela grejjen med rättegången mot Anna-Karin en spännande del av boken med flera twistar staplade på varandra.

Slutet var sprakande. Det gick inte att lägga ner boken som de säger. Jag som läsare kastades mellan hopp, förtvivlan, ångest, en känsla av förlust och jublande vinnarkänsla. Chock. Förtvivlan. Ilska. Sorg.

Om Minoo var min favorit i första boken kom jag att gilla alla de fem karaktärerna mer och mer under läsningen, men mest av alla gillade jag Ida. Hon var roligast att följa, den av de fem som hade mest "skavanker" och hon var den jag hade mest sympatier för. Hon var så gullig och mörkrädd. Minoo stoppade apokalypsen i Cirkeln, Ida stoppade den i Eld. Väldigt trist att de lät henne dö.

Eld var riktigt najs. Nu är jag än mer sugen på att få veta hur historien avslutas. Vidare till tredje och sista delen, Nyckeln.