"Nyckeln" av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Sista och tredje boken i trilogin om Engelsfors kom att heta Nyckeln. Den leder oss vidare i utforskandet av den magiska värld Sara och Mats har målat upp och vi får veta hur häxorna hanterar hotet från den stundande apokalypsen.

Läs mina tankar om de tidigare två böckerna; Cirkeln och Eld.

Jag måste redan här varna för vaga spoilers gällande för Engelsfors, Buffy the Vampire Slayer och Angel (the tv-series)... Spoilers!! Beware!

Jag tycker att böckerna blivit bättre och bättre. Denna tredje bok har också mest magisk innehåll (pun intended). Det är lite mindre fokus på tjejernas dåliga självförtroende och kärleksbekymmer, även om det finns mycket av det också. Istället fokuserar författarna mer och mer på det avgörande "slaget". Jag älskade delarna från Gränslandet som piffade upp historien betänkligt och dessutom var ett jättebra verktyg för författarna att speeda upp berättandet lite då och då. Slutstriden utspelades i en fantasieggande miljö och hade bra twistar och höll hög klass. Om jag saknade den fullfjättrade magiska världen lite i första boken så fick jag den kvoten fylld till bredden med denna tredje bok.

Jag kan dock tänka mig att andra målgrupper kanske saknade det socialrealistiska av och till i denna tredje bok. Jag fann balansen bra och berättandet i allra högsta grad effektiv. Under läsningen av Nyckeln märkte jag att jag blev illa till mods till och med. Boken påverkade min sinnesstämning så mycket som bara böcker som jag verkligen kommer djupt in i gör. Det var när karaktärer i boken var illojala, korkade eller orimligt självömkande som jag lät mig dras ner i mörkret. I vissa partier blev det så jobbigt att jag faktiskt till och med tog en liten paus innan jag läste eller lyssnade vidare. Jag tänker speciellt på när jag lyssnade på talboken i bilen på väg ner till goda vänner på västkusten. Det var partiet när Minoo och Walter bökade som mest med varandra och allt blev som mörkast för Minoo som jag tvingade mig själv stänga av och slå på skvalradion istället. Jag ville inte anlända till vännerna mörk i sinnet!

Slutet av boken var oväntat långt. Det verkar som att författare ofta brukar försöka "wrap it up" snabbt efter slutstriden tagit slut. Till exempel den långa bokserien "The wheel of time" tar nästan abrupt slut efter den sista striden utkämpats. Jag kan nog uppskatta att författarna lät oss spendera lite mer tid med de överlevande karaktärerna. Det är nästan så att jag hade önskat att de lagt med ytterligare en epilog, som J. K. Rowling, från ett antal år senare med en kort inblick i hur livet för dem alla blev... Höll det, kunde hon ändra på sig? Klarade hon sig utan den svarta röken, och hur mådde hon? Vann hon över sina rädslor och fick hon frid? Hur gick det i kriget, fick han sota för sina brott?

Den största anledningen till att jag läste trilogin var trots allt att det var känt att Sara och Mats är Buffy-fans och att deras berättelse var influerad av tv-serien. Jag fann en mängd saker som påminde mig om Buffy. Det var ljuvligt och det adderade bara en krydda till den i övrigt unika historien. "High school is hell", "The Hellmouth", "Watchers" och "The Watchers Council" återkom alla i förklädnad. Gränslandet var kanske den största skillnaden även om det uppenbarligen fanns andra dimensioner i Buffy och Angels värld också.

Jag kan nu inte hindra mig från att skojja till det lite och se om jag kan matcha karaktärerna i Engelsfors med sina själsfränder i Buffyverse. Allt med en liten glimt i ögat. Hoppas att författarna inte tar illa upp, böckerna i trilogin står självklart tryggt på egna ben!

Och ni övriga läsare, hojta till i kommentarsfältet om ni inte håller med... Eller om ni håller med!

Minoo: Såklart att hon var trilogins huvudperson. Jag misstänkte det hela tiden, men var inte helt säker på om det var ett villospår (tänk vad Game of Thrones har ändrat på våra förväntningar...). Men hon hade "the chosen one"-aura runt sig hela tiden, inte minst i och med att hon avvek från de övriga sex utvalda med att inte ha ett element och så vidare. Minoo är såklart Buffy! Men hon fick också en hel del Illyria i sig vilket jag tyckte var rejält bad ass. Spännande! Jag hade gärna sett mer av Illyria-Minoo. Nu fick vi bara det under del sex eller något sådant.

Vanessa: underbara Vanessa, varma och goa tjejen. Och snygg också! Såklart gruppens Willow. Hjärtat i familjen. Och precis som Willow blev hon bara starkare och starkare desto längre historien gick.

Ida: min favoritkaraktär från Engelsfors. Varenda gång hon dök upp i tredje boken sken mitt sinne upp. Hennes personlighet och språk fick mig att smälta. Hon ÄR Cordelia.

Anna-Karin: att hon gick från en osynlig tjej med intill självutplåning dålig självkänsla, till en stark bad ass som övervann alla fysiska och psykiska barriärer gör henne till min Xander. Underdoggarnas underdog.

Nicolaus: Ledsagaren som offrade allt för de utvalda är inte en ny Mr. Giles för ingen kan ersätta Mr. Giles, men han är det närmaste man kan komma...

Linnea: Damn you girl. Vilken irriterande karaktär hon var mest hela tiden. Vad såg Vanessa i henne som jag missade? Vem kan jag jämföra henne med från Buffys värld? Efter en hel del tankemöda blev det plötsligt uppenbart. Hur kunde jag inte se det med en gång? Linnea har ju jättemycket Faith i sig...

Rebecka: den så starkt lysande solen från första boken fick aldrig den helhjärtade come back som jag hoppats på. I slutfajten fick hon nästan en jätteviktig roll som den som räddade Minoo, författarna närmade sig det och jag såg i tangentens riktning en version där Rebecka fick en central betydelse, men till slut var det A-K som stod för räddandet.  Rebecka blev aldrig en klar karaktär i mina ögon.

Elias: ännu en underutnyttjad kraft. Har svårt att placera honom men så fick jag plötsligt Doyle framför ögonen. Sticker det i ögonen? Denna udda jämförelse? Den kom till mig obearbetad. Jag har inte funderat på detta val så mycket.

Nog med leken att mappa karaktärerna. Man kan säkert göra det med andra älskade serier också. Vem är vem i Harry Potter till exempel?

Nyckeln var trilogins starkaste bok i mina ögon. Den innehöll de mest fantasieggande galna bilderna som dansade i mitt huvud. Det var också på vissa sätt den tyngsta boken. De utvalda var en tajt grupp i de tidigare böckerna och jag led lite när de splittrades och bråkade. Men de kom igenom skärselden hyfsat ok i alla fall. Om bara Ida hade fått klara sig också...

Jaha, vad nu då? Finns det någon fortsättning? :-D