"Färjan" av Mats Strandberg

Av förklarliga anledningar ville jag läsa Färjan av Mats Strandberg. Detta är en riktigt najs svensk genreroman. Genialiskt nog blandar Mats det så svenska fenomenet med finlandskryssning med vampyrskräck och skapar något lika välkänt som nytt. Jag vill ha mer av detta slaget av böcker och film på den svenska popkulturella arenan. Vill se annat än socialrealism, familjekomedi och polisfilm.

Boken är upplagd på ett intressant sätt där varje kapitel beskriver perspektivet från en av ett antal huvudpersoner. Endast ett fåtal kapitel viks åt allmän handling, resten är ur någon olycklig persons "point of view". Strukturen är effektiv och skräckhistorien är en riktig bladvändare. Det går nästan inte att läsa boken långsamt! Det är inte det lättaste att jonglera så många huvudpersoner som Mats gör men han lyckas över förväntan bra. Dess struktur, korta distinkta "scener", gör den också lämplig för att ligga som grund för en filmatisering vilken redan är planerad. Jag håller tummarna för att filmen snart ser dagens ljus.

Som skräckroman är boken ändå ganska snäll. Jag hävdar att den passar till nästan alla läsare, kanske med undantag av medelålders damer från Lidingö. I första halvan av boken beskrivs miljön och alla grupper av människor på färjan. Det dolda hotet ruvar och spänningen är påtaglig. Under den andra halvan har odjuren släppts lösa och det blir rejält actionfyllt. Precis som i Alien förtas den andäktiga spänningen lite när man fått se monstret. Flera riktigt blodiga scener passerar revy, men Mats håller sig oftast från att beskriva det mest slabbiga i detalj. Vissa notabla scener undantagna! Istället ligger hans fokus på individerna och deras relationer. Som det ska vara.

Persongalleriet är underbart. Jag har personligen inte åkt finlandsfärja speciellt många gånger men jag känner väl igen miljön. Mats är briljant på att beskriva de olika typer av folk som åker på dessa färjor. Jag håller nästan bokens inledning som dess starkaste då vi får följa de olika karaktärerna före helvetet bryter ut. Slutet är i och för sig också bra. Jag gillar att Mats har utvecklat en egen vampyrsort, en som inte följer alla gamla regler med vitlök, solen, vigvatten, kors och allt det där. Speciellt beskrivningarna hur omvandlingen går till när någon blivit smittad var exalterande. Jag gillar också skarpt att de nyvaknade får olika roller och personligheter inom vampyrsläktet. Det finns en utarbetad värld i bakgrunden till denna historia som jag gärna skulle läsa mer om! Vissa karaktärer känner jag att jag inte fick umgås med tillräckligt mycket, mest notabla Pia och Adams mamma.

Det är också lite kul att ingen tydlig enskild huvudperson finns. Mats döljer ganska väl vilka som får överleva ett tag och vilka som faller offer för vampyrsmittan tidigt. I efterhand kan man kanske förstå varför han lät vissa leva längre men mitt under läsningen kändes det som att tombolan bestämde vem som skulle få leva eller ej. Det är bra skrivet helt enkelt.

Jag slukade boken på några få "sittningar". Mycket spännande och en stark rekommendation till de som kan tänka sig en skräckroman som har lite övernaturliga ingredienser.

"Nyckeln" av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Sista och tredje boken i trilogin om Engelsfors kom att heta Nyckeln. Den leder oss vidare i utforskandet av den magiska värld Sara och Mats har målat upp och vi får veta hur häxorna hanterar hotet från den stundande apokalypsen.

Läs mina tankar om de tidigare två böckerna; Cirkeln och Eld.

Jag måste redan här varna för vaga spoilers gällande för Engelsfors, Buffy the Vampire Slayer och Angel (the tv-series)... Spoilers!! Beware!

Jag tycker att böckerna blivit bättre och bättre. Denna tredje bok har också mest magisk innehåll (pun intended). Det är lite mindre fokus på tjejernas dåliga självförtroende och kärleksbekymmer, även om det finns mycket av det också. Istället fokuserar författarna mer och mer på det avgörande "slaget". Jag älskade delarna från Gränslandet som piffade upp historien betänkligt och dessutom var ett jättebra verktyg för författarna att speeda upp berättandet lite då och då. Slutstriden utspelades i en fantasieggande miljö och hade bra twistar och höll hög klass. Om jag saknade den fullfjättrade magiska världen lite i första boken så fick jag den kvoten fylld till bredden med denna tredje bok.

Jag kan dock tänka mig att andra målgrupper kanske saknade det socialrealistiska av och till i denna tredje bok. Jag fann balansen bra och berättandet i allra högsta grad effektiv. Under läsningen av Nyckeln märkte jag att jag blev illa till mods till och med. Boken påverkade min sinnesstämning så mycket som bara böcker som jag verkligen kommer djupt in i gör. Det var när karaktärer i boken var illojala, korkade eller orimligt självömkande som jag lät mig dras ner i mörkret. I vissa partier blev det så jobbigt att jag faktiskt till och med tog en liten paus innan jag läste eller lyssnade vidare. Jag tänker speciellt på när jag lyssnade på talboken i bilen på väg ner till goda vänner på västkusten. Det var partiet när Minoo och Walter bökade som mest med varandra och allt blev som mörkast för Minoo som jag tvingade mig själv stänga av och slå på skvalradion istället. Jag ville inte anlända till vännerna mörk i sinnet!

Slutet av boken var oväntat långt. Det verkar som att författare ofta brukar försöka "wrap it up" snabbt efter slutstriden tagit slut. Till exempel den långa bokserien "The wheel of time" tar nästan abrupt slut efter den sista striden utkämpats. Jag kan nog uppskatta att författarna lät oss spendera lite mer tid med de överlevande karaktärerna. Det är nästan så att jag hade önskat att de lagt med ytterligare en epilog, som J. K. Rowling, från ett antal år senare med en kort inblick i hur livet för dem alla blev... Höll det, kunde hon ändra på sig? Klarade hon sig utan den svarta röken, och hur mådde hon? Vann hon över sina rädslor och fick hon frid? Hur gick det i kriget, fick han sota för sina brott?

Den största anledningen till att jag läste trilogin var trots allt att det var känt att Sara och Mats är Buffy-fans och att deras berättelse var influerad av tv-serien. Jag fann en mängd saker som påminde mig om Buffy. Det var ljuvligt och det adderade bara en krydda till den i övrigt unika historien. "High school is hell", "The Hellmouth", "Watchers" och "The Watchers Council" återkom alla i förklädnad. Gränslandet var kanske den största skillnaden även om det uppenbarligen fanns andra dimensioner i Buffy och Angels värld också.

Jag kan nu inte hindra mig från att skojja till det lite och se om jag kan matcha karaktärerna i Engelsfors med sina själsfränder i Buffyverse. Allt med en liten glimt i ögat. Hoppas att författarna inte tar illa upp, böckerna i trilogin står självklart tryggt på egna ben!

Och ni övriga läsare, hojta till i kommentarsfältet om ni inte håller med... Eller om ni håller med!

Minoo: Såklart att hon var trilogins huvudperson. Jag misstänkte det hela tiden, men var inte helt säker på om det var ett villospår (tänk vad Game of Thrones har ändrat på våra förväntningar...). Men hon hade "the chosen one"-aura runt sig hela tiden, inte minst i och med att hon avvek från de övriga sex utvalda med att inte ha ett element och så vidare. Minoo är såklart Buffy! Men hon fick också en hel del Illyria i sig vilket jag tyckte var rejält bad ass. Spännande! Jag hade gärna sett mer av Illyria-Minoo. Nu fick vi bara det under del sex eller något sådant.

Vanessa: underbara Vanessa, varma och goa tjejen. Och snygg också! Såklart gruppens Willow. Hjärtat i familjen. Och precis som Willow blev hon bara starkare och starkare desto längre historien gick.

Ida: min favoritkaraktär från Engelsfors. Varenda gång hon dök upp i tredje boken sken mitt sinne upp. Hennes personlighet och språk fick mig att smälta. Hon ÄR Cordelia.

Anna-Karin: att hon gick från en osynlig tjej med intill självutplåning dålig självkänsla, till en stark bad ass som övervann alla fysiska och psykiska barriärer gör henne till min Xander. Underdoggarnas underdog.

Nicolaus: Ledsagaren som offrade allt för de utvalda är inte en ny Mr. Giles för ingen kan ersätta Mr. Giles, men han är det närmaste man kan komma...

Linnea: Damn you girl. Vilken irriterande karaktär hon var mest hela tiden. Vad såg Vanessa i henne som jag missade? Vem kan jag jämföra henne med från Buffys värld? Efter en hel del tankemöda blev det plötsligt uppenbart. Hur kunde jag inte se det med en gång? Linnea har ju jättemycket Faith i sig...

Rebecka: den så starkt lysande solen från första boken fick aldrig den helhjärtade come back som jag hoppats på. I slutfajten fick hon nästan en jätteviktig roll som den som räddade Minoo, författarna närmade sig det och jag såg i tangentens riktning en version där Rebecka fick en central betydelse, men till slut var det A-K som stod för räddandet.  Rebecka blev aldrig en klar karaktär i mina ögon.

Elias: ännu en underutnyttjad kraft. Har svårt att placera honom men så fick jag plötsligt Doyle framför ögonen. Sticker det i ögonen? Denna udda jämförelse? Den kom till mig obearbetad. Jag har inte funderat på detta val så mycket.

Nog med leken att mappa karaktärerna. Man kan säkert göra det med andra älskade serier också. Vem är vem i Harry Potter till exempel?

Nyckeln var trilogins starkaste bok i mina ögon. Den innehöll de mest fantasieggande galna bilderna som dansade i mitt huvud. Det var också på vissa sätt den tyngsta boken. De utvalda var en tajt grupp i de tidigare böckerna och jag led lite när de splittrades och bråkade. Men de kom igenom skärselden hyfsat ok i alla fall. Om bara Ida hade fått klara sig också...

Jaha, vad nu då? Finns det någon fortsättning? :-D

"Eld" av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Wow, vilket slut! Tala om intensiv spänning som man nästan dör av. Eld är andra boken i Berättelsen om Engelsfors och jag tycker att den var ännu bättre än första delen Cirkeln, vars revy du finner här.

Kvar är blandningen av tonårstjejernas problem med självkänsla, kärleksbekymmer och mobbning med berättelsen om en magisk kamp mellan de goda och demonerna.

Och precis som tidigare uppskattar jag inslagen om magi och krafter mer än det vardagliga livet i berättelsen. Men jag förstår att de båda sidorna behövs för att sagan ska bli just denna saga. Vi har ju också lärt känna våra hjältinnor mer. Vi har "the brains" Minoo, emo-tjejen Linnea, den bitchiga mobbaren Ida, den varma och sexiga Vanessa samt den jordnära Anna-Karin som ibland påminner mig om Neville Longbottom.

Nedan kommer nu risk för spoilers. Beware.

Eld är riktigt sablans bra. Ett nytt hot introduceras i Alexander och Viktor. Turerna kring Rådet är klart intressanta. De påminner mig om The Ministry of Magic och The watchers Council såklart. Men den stora händelsen som hanteras i boken är PE, Positiva Engelsfors. Som en sektliknande frikyrkoförsamling tar demonerna över samhället bakom fasaden av PE. Även om man som läsare väldigt snart identifierar dem som onda vet man ju inte exakt hur allt fungerar.

Det blir som bäst under andra halvan då flera mycket spännande händelser sker. Mordförsöket på Linnea var otroligt välskrivet. Hennes utsatthet på grund av de jagande killarna och panikångesten var mycket tydlig. Bra författat! Det kändes som att jag kastades in i huvudet på en oliktänkande som blev jagad av en pöbel. Mycket skrämmande.

Här funderade jag lite på att det föreföll som att fyra av de fem häxorna hade passiva krafter. Vanessa kan bli osynlig (en passiv kraft Linnea hade behövd där), Linnea kan tänka tankar vilket inte hjälper då mördarna inte gick att förhandla med, Minoo kan suga ut själar och minnen, Ida hade endast agerat som talesperson för den döda Matilda. Bara Anna-Karin hade en offensiv kraft då hon kunde styra människors vilja. Senare i boken fick vi lära oss att Ida faktiskt hade outforskade offensiva krafter också. Dessutom undrar jag inför fortsättningen om inte Minoo har lite allt möjligt i sin arsenal.

Nästa spännande passage var när häxorna bytte kroppar med varandra. Det var en otroligt intressant övning i förståelse av de andras liv. Man behöver gå 1,6 kilometer i en annans skor för att förstå den personen. Jag älskade den delen av boken och det blev spännande på sitt vis att följa hur de upplevde och klarade av förändringen. Dessutom var hela grejjen med rättegången mot Anna-Karin en spännande del av boken med flera twistar staplade på varandra.

Slutet var sprakande. Det gick inte att lägga ner boken som de säger. Jag som läsare kastades mellan hopp, förtvivlan, ångest, en känsla av förlust och jublande vinnarkänsla. Chock. Förtvivlan. Ilska. Sorg.

Om Minoo var min favorit i första boken kom jag att gilla alla de fem karaktärerna mer och mer under läsningen, men mest av alla gillade jag Ida. Hon var roligast att följa, den av de fem som hade mest "skavanker" och hon var den jag hade mest sympatier för. Hon var så gullig och mörkrädd. Minoo stoppade apokalypsen i Cirkeln, Ida stoppade den i Eld. Väldigt trist att de lät henne dö.

Eld var riktigt najs. Nu är jag än mer sugen på att få veta hur historien avslutas. Vidare till tredje och sista delen, Nyckeln.

"Cirkeln" av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Här kommer mina tankar om trilogin om Engelfors-häxorna. Jag bloggar om böckerna i dagarna tre. Notera att jag skrev klart mina revyer direkt efter jag läst klart varje bok, före jag påbörjade nästa del.

Jag såg filmen Cirkeln när den gick upp på bio. Det är extra kul med en genrefilm från Sverige som slår sig in bland enformiga polisdeckare, farsartade komedier och socialpornografisk misärfilmer. Jag tyckte det var underbart att filmen fick chansen och vill nog hålla den som den bästa svenska filmen från de senaste åren tillsammans med Låt den rätte komma in och Hotell. Omväxlingen förnöjer.

Men vad var det som ligger bakom filmen kunde man ju undra... Cirkeln, den första delen av trilogin om Engelsfors av författarduon Sara Bergmark Elfgen och Mats Strandberg. Jag ville läsa boken trots att jag redan sett filmen. Normalt sett läser jag hellre boken före filmen. Jag hoppades på en mycket mer fyllig historia med en hel del material som inte fick plats i filmen.

Boken handlar om sex unga häxor, alla av kvinnligt kön, som går på gymnasiet i den påhittade staden Engelsfors i Bergslagen (Västmanland/Dalarna ungefär). Historien inleds med att de sex "vaknar upp" och börjar förstå att magi finns och att de själva har magiska krafter. Det är en mycket spännande värld som författarna långsamt öppnar upp för oss läsare. Jag älskar att de låter oss lära oss om världen i samma takt som bokens hjältinnor. Tyvärr förtogs denna spänning till viss del av att jag kände till handlingen från att ha sett filmen. Så en varningens tecken till er som kan välja, läs före ni ser!

Spänningen i berättelsen ligger mycket i hur denna värld är funtad. Hur hänger det magiska ihop med det ickemagiska? Vilka förmågor har våra häxor och så vidare? Det är lite av samma fascination inför världen som breder ut sig som man kan känna när man läser Harry Potter för första gången. Och precis som från de böckerna bildas tydliga bilder och miljöer i mitt huvud när jag läser Cirkeln. Men där Harry Potters icke-magiska sida av historien är en fyndig och ofta lite syrlig betraktelse över det brittiska samhället och britternas egenheter behandlar den motsvarande delen av historien om Engelsfors tjejernas kärleksbekymmer, problem i skolan och dåliga självförtroenden. Boken tar med oss i en svensk tradition med fokus på det lilla ocharmiga livets gnetande. Vi får de ensamstående mammorna som jobbar dubbla pass bara för att få det att gå runt, de olycklig och ensamma barnen, utanförskapet, ensamheten och det kalla livet.

Och det är här jag har min lilla kritik till boken. Balansen mellan det magiska och fantastiska och det vardagliga. Jag hade hellre velat läsa mer om den magiska världen. Om Harry Potter har en balans om 70-30 mellan det magiska och "den andra sidan" är det tvärt om i Cirkeln. Det är kanske per design så här i den första boken av tre... Vi får följa de unga tjejernas kärleksbekymmer, funderingar om livet och ofta dåliga självkänsla mer än deras häxeri. Boken lägger mycket krut på att beskriva mobbning och annat elakt i den stenhårda värld som ungdomar av idag måste ta sig igenom. Det finns uppenbart de läsare som ser dessa delar som bokens bästa. Personligen vänder jag ivrigt blad för att få lära mig mer om karaktärernas förmågor och styrkor. Jag är förvisso säkerligen inte författarnas huvudsakliga målgrupp. Vad de däremot lyckas med är att måla upp karaktärernas personligheter på ett mycket bra sätt och jag blir nyfiken på att följa deras resa inför kommande böcker.

Jag har redan jämfört boken lite med Harry Potter men det populärkulturella fenomen som boken allra mest påminner om är givetvis tv-serien Buffy the Vampire Slayer. Det är som att Sverige har fått sig ett eget litet Hellmouth mitt i Bergslagen och precis som i Kalifornien har ungdomarna kärleksbekymmer och de kan uppenbarligen inte lita på "The Watchers Council". Gott så, jag njuter av alla stora och små kopplingar mellan serierna och jag tycker inte att det förtar något från Cirkeln som en unik egen berättelse. Det är oundvikligt att låna och återanvända koncept om man ska skriva fantasy och ska man låna och ge homage så ska man givetvis göra det från de bästa.

Vi har hela sex huvudkaraktärer i boken och det är lite intressant att spekulera i vem av dem som egentligen är "the chosen one". Jag upplevde att boken fokuserade olika mycket på de sex och jag skulle kunna dela in dem i tre grupper. För mig kändes Minoo som huvudpersonen, men jag vet ju inte om hon är ett villospår. Utan att ha säker statistik kändes det ändå som att vi fick följa hennes första person mest i boken. Den andra gruppen som vi fick lära känna näst mest var Vanessa och Anna-Karin. De övriga tre, Rebecka, Linnea och Ida, behandlades mest via ögonen från de tre första. Det är ett kul grepp, speciellt intressant om denna fördelning kommer ändras under kommande böcker. Tänk om tex Ida egentligen är huvudpersonen! Min favorit var dock pluggis-Minoo. Därefter ledaren Rebecka, bitchen Ida och snygg-Vanessa. Emo-Linnea var helt ok men den jordnära Anna-Karins "resa" var lite frustrerande att följa.

Cirkeln överraskade i slutändan positivt trots att jag läste den efter jag sett filmen vilket är utmanande för bokupplevelsen. Den är spännande, engagerande och den lockar mig till att läsa vidare i andra boken Eld. Framför allt är det helt fantastiskt att vi har en svensk fantasyserie som är så här bad ass. Bra där!

"Statsrådet och döden" av Bo Balderson

Vem döljer sig bakom pseudonymen "Bo Balderson"? Det kan mycket väl den svenska litteraturens mest spännande fråga. Inför sommaren tänkte jag att jag skulle läsa första boken i Game of thrones-serien, men precis som första gången jag började läsa den boken tröttnade jag ganska snart. Den var för seg. Jag var därmed på semestern nere i sommarstugan på Tjörn och hade ingen bra bok med mig. Istället hittade jag en gammal favorit i bokhyllan. Jag har nog läst Statsrådet och döden minst två gånger tidigare.

Böckerna om Statsrådet och hans vapendragare Adjunkt Persson är, för er som inte stiftat bekantskap med dem, kriminalromaner som är skrivna med en mycket stor portion humor och glimten i ögat. Statsrådet är när serien börjar en 14-banrnsfar som av en slump hamnat i Tage Erlanders regering som inrikesminister. Han är också som av en slump en av Sveriges rikaste industrimän. Statsrådet är bullrig och barnslig, han älskar saft och långa bad i havet, men också väldigt klurig och enveten. När han dessutom inte verkar ha ett uns skam i kroppen är han den perfekta detektiven för de mordfall han och Adjunkten ställs inför. Statsrådet löser mordfall till höger och vänster som om han vore en Poirot eller Miss Marple.

Språket i Statsrådet-böckerna är underbart! Det handlar om ren läsnjutning när dessa böcker slukas. Beskrivningar och liknelserna är otroligt fyndiga och välfunna. Språket är en aning gammeldags, böckerna börja skrivas under andra halvan av 60-talet, men de är framför allt roliga. Det är inte ofta jag skrattar högt när jag läser böcker, men om det sker är det nog vara en Statsrådet-bok jag håller i handen.

Det som är mest kul med böckerna är Baldersons beskrivningar av karaktärer och situationer. Författaren är uppenbarligen väl insatt i svensk inrikespolitik i ett brett perspektiv och med regeringsarbete specifikt. Den politiska satiren är lysande, aldrig elak men allt som oftast vass då den bygger på en sanning i botten som belyses vilket får kommentaren att växa och blomma ut.

Mordfallet i debutromanen är klurigt men ganska långsökt. Eftersom jag läst boken tidigare hade jag mina aningar om hur det gått till. Det gjorde dock inget och läsupplevelsen förtogs knappt. Det är allt runt omkring fallet som är bokens centrala delar. Jag kunde dock direkt identifiera de små ledtrådar som Balderson lägger ut i bokens första hälft. Lustigt nog sår han marken med en hel del missvisande och avledande "ledtrådar" också, och i slutändan är det nog så svårt att avslöja vem mördaren är och hans motiv. Statsrådet benar dock ut allt till slut.

En stor fördel med böckerna är också att de är rimligt korta, en drygt 200 sidor per bok. Det du G.R.R.M!