First Blood (1982)

David, min 18-årige systerson var på besök för podcastinspelning och brädspel. Han anlände redan på fredagskvällen och efter burgare och milkshake hade vi tid för två filmer. När David (och en annan systerson, kusinen Måns) är på besök blir det klassiska actionfilmer som visas... Tidigare har det varit True Romance, Reservoir Dogs, Pulp Fiction, The Warriors och Aliens. Denna gång såg vi First Blood och Mad Max 2: The Road Warrior. Den senare skrev jag nyligen om här på bloggen, men First Blood har jag inte skrivit om alls. Jag kommer ihåg den en som en av de bästa actionfilmerna jag såg under min barndom, men jag har inte sett den sedan åttiotalet.

First Blood är såklart första filmen om John Rambo, och den kickade igång en filmfranchise som nu har en fem-sex filmer i serien. De efterföljande filmerna var dock av annat slag. De är bombastiska medan First Blood är eftertänksam och lågmäld, de kommande är blodiga och "over the top" medan originalet är oväntat oblodig och tämligen realistisk (relativt sett i alla fall).

Filmen bygger på en litterär förlaga även om jag gissar att man ändrat en hel del. Speciellt slutet är nog omskrivet. Det finns faktiskt ett alternativ slut på min blu-ray där Rambo inte överlever äventyret. Men om man ska starta en lång filmserie är det ju inte så praktisk att ta ihjäl sin guldkalv.

First Blood var kul att se efter att det gått så lång tid sedan sist. Jag kom ihåg många av de mest ikonsika scenerna, men långt ifrån allt. Filmen var mindre blodig än vad jag kom ihåg den och mindre spännande också. Dessutom tar den ju god tid på sig. Det är fascinerande att se äldre film just med tanke på det sega tempot i actionfilm. Man är väl van med de nyare varianterna nu för tiden helt enkelt.

Tyvärr måste jag dock säga att filmen har tappat en hel del av sin magi. Jag ser den nu som ett helt ok actiondrama med en ärlig kritik av hur vietnamveteraner behandlades i USA efter kriget. Stallone är bra i rollen som snart efter denna film skulle transformeras till en popkulturell ikon. Men om jag ska vara ärlig är skådespeleriet överlag, inklusive Stallones, ganska svagt, känslan av b-film finns där. Dialogen verkar också vara dubbad i vissa fall, den är inte helt synkad i alla lägen trots att vi såg filmen på en fin och ny blu-ray. Noterbart var också att den engelska textningen var helt åt skogen. Textningen hade rätt betydelse men absurt många ordval var ändrade. Det var som att textningen byggde på ett manus som sedan blivit omskrivet. Inte ett stort problem, men värt att notera och förundras över att de inte bemödat sig att lägga in en bättre "sub titles".

David gillade filmen en del. Vi kom överens om att stämningen och känslan i filmen var dess styrka. Han gillade också att se Rambo-kniven i filmen. Något som tydligen är ett begrepp... efter First Blood såg vi The Road Warrior och David blev eld och lågor. Det är ju en klart bättre film kan konstateras. David var nöjd.

Jag ger First Blood tre galna galtar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, ni såg väl "Hank Jennings" och "Stan Switek" i små roller bland poliserna...?

The 39 Steps (1935)

The 39 steps är ett stort steg framåt för Hitchcock. Det är en film som har en säregen prägel och som känns tekniskt mycket bra. Den behandlar ett för Hitchcock klassiskt tema, den oskyldige mannen, kvinnan som hjälper honom, de hemska fienden som i detta fall är en spionring (igen) samt en mcguffin som alla i filmen är supersugna på...

Robert Donat spelar Hannay som nästan är som en superhjälte. Med stoiskt lugn och en glimt i ögat stirrar han ner anklagelser, spionorganisationen och till och med mordförsök. Vid sin sida har han den inledningsvis ovilliga Pamela som spelas av Madeleine Carroll.

Under andra halvan av filmen utvecklas personkemin dem emellan och vi får en mycket mysig stämning under filmens andra halva. Hannay och Pamela sitter fast vid varandra pga en handboja som en skurk satt på dem (under förevändning att han var polis). Från att ha inletts som en film där vi får följa Hannay på hans flykt byter filmen fokus till paret. Scenerna som utspelas på det lilla hotellet där paret söker skydd är underbara, både humoristiska, romantiska och till och med lite spännande.

Filmens första del är orienterad mot händelseutvecklingen som sätter igång den långa jakten. Tempot i filmen är sedan högt hela vägen in till den spännande avslutningen. Filmen genomsyras av känslan att vara en enda lång jakt. Genom en mästerlig klippning hålls tempot uppe. Det är action mest hela tiden. Inte action som vi är van med idag, från Tom Cruise och omöjliga uppdrag, till Matt Damon och sökande efter sin identitet eller Daniel Craig på jakt efter sin Steve McQueen-coolness. Det är alltså inte action-action som i slagsmål och snabba bilar, utan action i handlingen, scen som leder in till nästa scen och så vidare.

I veckan avsnitt av Shinypodden funderar jag och Frans på denna film. Hur många gånger har Frans egentligen sett filmen? Vilken känd Bond-film tror sig Henke skönja en koppling till denna film? Vi låter oss imponeras av inledningsscenen där Hitch introducerar oss till filmens huvudperson. Och vad är egentligen en macguffin? Lyssna på podden för dessa och många fler funderingar.

Jag ger The 39 steps en stark trea!

Betyg: 3+/5

Shinypodden säsong 4 handlar om Hitchcock. Gå in och lyssna och läs show notes för detta avsnitt, eller andra på www.shinypodden.se .

Madeleine Carroll! WOW.

Mannen med det avhuggna fingret!

Mr Memory

Skiss

Scen från filmen

Skiss

Scen från filmen. Mrs Smith.

Backstage. Alfreds fru Alma Reville i mitten.

Hitch regisserar

Doctor Who - The End Of Time (Christmas and New Years Specials 2009)

Mellan säsong 4 (2008) och säsong 5 (2010) sändes fem "Specials" vilka blev de sista avsnitten med Russel T Davis som "show runner". De sista två avsnitten med Davis vid rodret blev dubbelavsnittet The End of Time (part 1 and 2). De sändes på juldagen och nyårsdagen vintern 2009-2010. Detta dubbelavsnitt har en blandning av humor, fåniga skurkar, mäktiga scener och hjärtesorg. Visst, de kan inte mäta sig mot dramat i The Waters of Mars som spelas nästan helt utan humor, men det känns väldigt passande att Russell T Davis avslutande avsnitt till fullo representerar hela serien som han skött, inklusive humorn och de fåniga monstren. Det känns riktigt bra till och med.

Avsnitten har verkligen allt som serien har erbjudit under de fyra första säsongerna. "The stakes" är superhöga på pappret, själva tiden riskerar att stanna, men det känns inte speciellt allvarligt. Det är sällan det stora hoten i avsnitten känns hotfulla. Skurken The Master (John Simm) är töntig och alldeles för vek för att han ska kännas farlig eller galen. Jämför man med The Master i Buffy är den i Doctor Who en mes. Han påminner mig lite om den något taffliga och svage Dr. Moriarty i Sherlock (Andrew Scott) för övrigt.

Däremot var de riktiga banditerna i avsnittet Doktorns gamla fränder, the Time Lords med en salivfräsande Timothy Dalton i spetsen. Kul att se den gamle Bondgentlemannen här. Han fungerar bra som galen maktmissbrukare och potentiell förgörare av Universum!

Precis som i The Waters of Mars har Doktorn inte någon riktig companion. Istället blir vi dragandes med Wilfred (Bernard Cribbins), den gapiga donnans morfar. Han är inte en favorit, långt därifrån, men han är trots allt med i några av de mest känslosamma scener vi får se med den tionde Doktorn. Tänker på scenen på fiket samt scenen efter Doktorn räddat Wilfred från det radioaktiva båset.

Vem var kvinnan de zoomade in på bland Time Lorderna? Doktorns mamma?
Det var intressant att se att the Oods hade en större betydelse än vad jag kunde gissat efter tredje avsnittet (i säsong 4), Planet of the Ood.
I sista scenen när Doktorn återföds går ju hela TARDIS sönder ser det ut som. Det såg inget bra ut alls. Vi får hoppas att den nye Doktorn kan laga den.

The End of Time blir bara bättre och bättre ju närmare slutet vi kommer. Första avsnittet är ordinär "campy fun". Det andra blir mer och med vemodigt och de sista tjugo minuterna är otroligt känslosamma. Trots mina svala känslor för säsong 4 och donnan från helvetet och hela hennes familj så gillar jag ju trots allt den tionde Doktorn skarpt.

David Tennant är helt perfekt in i det sista och tårarna strömmade ner för mina kinder när han åkte runt för att ta farväl till alla de som betytt så mycket för honom under tre säsonger; Donna och Wilfred, Captain Jack, Martha och så en otroligt fin sista scen med Rose. Jag gillade inte riktigt hur de hanterade Rose i slutet av säsong 4, som om hon var någon slags Sarah Connor, men här i denna sista scen för alla bitar på plats. Och showen drog i alla känslotrådar som fanns.

När sedan Doktorn levererar sin sista replik fylld av känsla men ändock ljuvligt "understated"... "I don't want to go." Jag lämnas helt förtvivlad. Denna serie lyckas på något lustigt sätt elda på min dödsångest var och varannan dag som det verkar...

Inför säsong 5 tog Steven Moffat över som "show runner". Det är han som kör Sherlock också. Jag är otroligt nyfiken på hur serien ska bli under Moffat. Han har skrivit för Doctor Who under alla de fyra första säsongerna och hans avsnitt har alltid varit bland de bästa eller mest intressanta.

I sista scenen av avsnittet dog Doktorn för att återfödas i en ny kropp, reinkarnation. Och trots att man knappt hann se den nye Doktorn måste jag säga att jag direkt fick positiva vibbar. Jag hoppas så att jag kommer gilla den nye Doktorn. Håller tummarna. Men vem kommer bli companion till honom? Donnan från helvetet gick och gifte sig i The End of Time och enligt Doktorn skulle hon brinna upp om hon någonsin fick tillbaka sina minnen om honom. Kan detta betyda att vi får en ny companion samtidigt med en ny Doktor? Encroyable! Källan sa också något som antydde detta så jag börjar få upp mina förhoppningar!

The End of Time inleddes högst ordinärt men avslutades med några av de bästa scener jag sett i hela serien, nästan lika starka som avslutningen av säsong 2. Den tionde Doktorn och Rose hör ihop, bundna i en tidsloop.

Betyg: 4/5 (första avsnittet 3/5, andra avsnittet 5/5)

Time loop

Doctor Who - The Waters Of Mars (Autumn Special 2009)

Wow, detta var ett riktigt bra tv-serieavsnitt. The Waters of Mars är ett drama med starka känslor, nästan helt befriat från humor som annars brukar vara en så viktig del i Doctor Who. Det står nu helt klart att den tionde doktorns dagar är räknade och man kan enkelt lista ut att de två återstående specialavsnitten från jul och nyår 2009 kommer bli väldigt emotionella. I förra avsnittet, Planet of the Dead, omnämndes att någon skulle knacka fyra gånger i anslutning till doktorns död. Detta refereras det till i detta avsnitt också, men monstret knackade bara tre gånger. Jag försöker minnas om någon knackade två gånger i förra avsnittet... Och var det kanske så att någon knackade en gång i det första specialavsnittet efter S4, julspecialen The Next Doctor?

Jag gillar David Tennant skarpt och i detta känslosamma avsnitt opererar han utan companion och det är underbart. Ingen hojtande donna som förstör här inte. Doktorns egen kodex rörande hur mycket han får ingripa och rädda människor i centrala historiska händelser utmanas här. Det vore kanske lite tråkigt att se Doktorn utan companion under en hel säsong men för ett specialavsnitt på en timme gick det mycket bra. Captain Adelaide Brooke blir en ställis som companion men egentligen är hon och hennes besättning de grupp människor Doktorn försöker hjälpa.

Miljön med den torra röda planeten, rymdbasen med namn från vår älskade David och monstren inklusive deras make-up är väldigt bra. För en gång skull är inte monstren rent löjeväckande. Men avsnittets styrka ligger i dramat och dilemmat Doktorn får i och med att han som rest i framtiden vet att alla på basen kommer dö exakt den dagen han anlänt till basen. Han vet till och med hur de kommer dö. Så på tal om svåra val, i detta fall vet Doktorn både när och hur de ska dö. Doktorns misstanke om att vissa händelser i historien är fixa är mycket intressant och rimlig.

Scenerna mot slutet, speciellt när Doktorn är på väg att lämna de få återstående människorna är otroligt starka. Jag fick faktiskt rysningar längs armarna och det var det länge sedan jag fått av denna serie. Var det kanske säsongsavslutningen av S2 det hände senast? Det är otroligt bra att Doktorn är tveksam och att det är konfliktsfyllt för honom att lämna eller rädda Adelaide och hennes folk. Det är en påhittad situation men dramat ger oss äkta känslor. Sen får vi ett slut värdig klassisk science-fiction då Adelaide insåg vidden av vad Doktorn gjort och sedan tog saken i egna händer så att säga. Känslosamt!

Fasen vad skönt att få se ett avsnitt som återställer min syn på Doctor Who. Det är ojämnt, det har sina toppar och dalar. Men topparna kan inte skönjas om vi inte har dalarna. Styrkan i detta avsnitt ligger till stor del i att vi känner Doktorn och hans värld och historiken är central för dramat, vi både får flash backs och hör dialog från tidigare avsnitt. Det är en investering att se säsongerna och specialavsnitten för att kunna få avkastning i form av karaktärsögonblick som detta eller skörda från de långa röda trådarna.

Så just nu förefaller det säkert att Doktorn snart kommer dö och ingen ny companion i sikte så jag fruktar att det blir donnan från helvetet vi blir dragandes med igen.

Betyg: 4+/5