Ghost in the Shell (2017)

Ghost in the shell. Detta är en remake på den kultförklarade animén som använder sk "live action", dvs vanlig film med riktiga skådespelare. Först och främst måste man konstatera att filmen är otroligt snygg. Oavsett vad som sägs om filmen har den det för sig i alla fall. Scarlett Johansson spelar huvudrollen. The internets stormar över "whitewashing". Det lustiga är att jag tycker att huvudpersonen i animén ser västerländsk ut. Carl informerar mig om att jag ser fel. Ok, då är det väl fel då... Men jag gillar Scarlett och jag gillar henne i denna film så jag är inte allt för oroad ändå. David Chen på /Filmcast lär dock gå i taket. Det ska bli skoj att lyssna på hans podcast när de snackar om denna film...

Det är svårt att flytta en idébaserad animerad film till "live action" och mycket riktigt har den nya filmen blivit mer handlingsdriven än idébaserad. Det är synd att de inte lyckats ta med sig mer av det filosofiska från originalet. En film som Ex machina visade med tydlighet att det går att lyckas med detta. Denna film påminner mig mycket mer om tv-serien Westworld, både till scener och filosofi.

Den nya Ghost in the shell ändrar också en hel del på soryn. Den adderar en backstory för huvudpersonen, har uppdaterat en del karaktärer och adderar mer om företaget som utvecklar tekniken med androider med mänskliga hjärnor. Vi får bland annat en doktor som skapat huvudpersonen, en "mother" spelad av Juliette Binoche. Hackarens natur, bakgrund och syfte har också ändrats vilket ändrar helt på filmens filosofiska grundton.

Så jag antar att de bokstavstrogna som ville att den nya filmen skulle efterapa animen i minsta detalj är mycket förgrymmade.Jag antar dessutom att de som är mest förgrymmade antagligen inte ens ville ha en "live actioN" re-make över huvud taget.

Pp plussidan är alltså filmen grymt snygg. Den bygger upp världen bra och jag den har en bra stämning. Nej visst, den är inte lika stark påd etta som en klassiker som Blade runner, men klart bättre än andra frejdiga re-makes från de senare åren, som den nya Total recall som exempel.

Folket bakom Ghost in the shell har valt att kopiera vissa ikoniska scener och kameravinklar på ett extremt bildlikt sätt. I och med att mycket av handlingen ändrats läggs dessa scener in när det passar i den nya filmen, vilket ofta är i fel ordning jämfört med originalet. Jag gillar detta och ser det som extremt snygga scener som man kan njuta av. Jag inser dock att detta mycket bväl skulle kunna vara en stor anledning till att folk ogillar filmen, så om du är en person som inte gillar denna typ av homage / stöld så kan du känna dig varnad.

Skådespeleriet var överlag bra där jag kommer ihåg Scarlett Johansson, Takeshi Kitano, Michael Pitt, Pilou Asbaek och Juliette Binoche.

Tyvärr förtas lite av filmens "gravitas" av att den mest fokuserar på händelser inte tankar men snygg underhållning för stunden i alla fall.

Jag ger Ghost in the shell tre androider av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmen sågs på en filmspanarträff. Här finner du andra filmspanares texter om filmen:
Filmitch
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?

Ghost in the Shell (1995)

Inför helgens filmspanarträff då vi skulle se den remaken av Ghost in the shell ville jag givetvis se originalfilmen, animén från 1995. Lyckligtvis hade jag den stående hemma i dvd-hyllan så jag kunde se filmen med dess rätta ljudspår, dvs japanskt tal. Först råkade jag slå på den svenska textningen men den var bisarr så jag slog snabbt över till engelsk textning. Det var bättre.

Ghost in the shell är alltså en japansk animerad film. Det är en idédriven science fiction, precis den typen av sci-fi jag gillar mest. Första gången jag skulle se filmen var jag dock för trött och jag somnade utan svårigheter framför filmen. Kvällen efter var det lite bättre och jag kunde ta mig igenom filmen utan allt för mycket dåsiga partier. Detta är en kultfilm som jag egentligen borde sett för länge sedan. Redan 2004 såg jag uppföljaren Innocence på filmfestivalen och gillade den en hel del.

Filmen inleds effektfullt med att filmens huvudperson Motoko hoppar från taket på en skyskrapa. Sedan drar den inledande röriga delen igång. det är sektioner, företag, utrikesdepartement, poliser, diplomater och militärer. Det alla hetsar upp sig för är en skurk som hackar datorer vid namn The Puppet Master. Och i en tid med Internet of Things är allt uppkopplat och hackaren kan komma in överallt.

Motoko och hennes burduse kollega Batou jagar i alla fall terroristen. Det är en dystopisk framtid som påminner om miljöerna i Blade runner och The Matrix.

Under andra halvan av filmen upplever jag att fokus läggs mer på filosofiska funderingar om vad som definierar en själ, en individ eller ett medvetande. Terroristen och tillika hackaren visar sig vara en mer svårfunnen person än vad man först anat. Som ett spöke inne i skalet. Denna del av filmen är bäst och det blir både lite vemodig för att inte säga sorgligt, samt tankeväckande.

Filmen är snyggt animerad, den har en tydlig "look and feel" och stämningen i filmen är också en styrka. Det var kul att äntligen tagit tag i att se denna klassiker. Nu ska det bli intressant vad de gör med en "live action"- re-make av filmen. Mera action och mindre filosofi får man väl anta...

Jag ger Ghost in the shell tre spöken av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Buffypodden Special: Toppfilmer 2016, del 1

Idag publicerade vi vår Buffypodden Special där jag och inbjudna gästerna Jojjenito, Carl och Niklas poddar om de bästa filmerna från filmåret 2016. Det blev så långt och mysigt att vi valde att dela upp programmet i två delar, del 1 idag och del 2 på måndag om en vecka.

Hoppa in och lyssna eller ladda ner det på Buffypodden. Avsnittet hittas också via iTunes och andra ställen. Sök på Buffypodden.

Vilka filmer ligger i topp? Och vilka filmer i övrigt slog sig in på våra respektive topplistor? Lyssna och gå sedan in och kommentera på webbsidan. Mycket nöje!

Topp 100: Mulholland Dr. (2001)

Topp 100
Placering: 19
Genre: Drama, mystery, thriller

Cowboy: Hey, pretty girl, time to wake up.


Cinemateket visade David Lynchs Mulholland Dr. på stor duk och jag, Johan, Linnea och Carl tog chansen att se den i sitt rätta format. Första gången jag såg den, för över 10 år sedan, var det hemma hos Johan S på hans lilla tv. Trots de långt från idealiska förutsättningarna den gången blev jag ändå helt blown away av mystiken i filmen och det mysterium filmen var. Jag spenderade en säkerligen ohälsosam lång stund på att fundera på hur allt hängde ihop. När den funderingen var till ända hade filmen cementerat sig som en av mina absoluta favoriter. Den fick placering 19 på min topplista. Skulle den behålla en så hög placering efter denna omtitt?

Miljön och stämningen runt visningen var perfekt. Den visade på filmhusets stora salong, Bio Victor. Jag och Carl tog en fika före visningen och när vi kom in var snart hela salongen fylld av förväntansfulla. Många av besökarna var tonåringar som kanske skulle se filmen för första gången. En och annan Buffypoddengäst syntes i vimlet. Förväntan var närmast elektrisk och kändes i luften.

Filmen är fantastiskt stämningsfull. Den är nästan två och en halv timme men jag upplever ingen seghet under visningen alls, om något flög tiden fram. Den stora skillnaden mot första titten är att mysteriet inte känns lika starkt denna gång. Däremot fascineras jag åter igen över skådespeleriet, framför allt från Naomi Watts.

Filmen är som ett jättepussel där vi har tilldelats för många pusselbitar. Alla bitar får helt enkelt inte plats i pusslet och tillhör därmed inte lösningen. Man kan säkert tolka denna film lite som hur man vill, men jag är ganska säker på att lösningen innehåller en fantasidröm som upplevs i de sista ögonblicken före ett självmord och sedan en återblick på vad som ledde till sagda självmord. Men det finns uppenbarligen flera tolkningar.



Detta är i vilket fall en film som är en fröjd för alla filmnördar. Den är komplex, mångfacetterad och svårförstådd och samtidigt är den på ett konstigt sätt ändå lättillgänglig och underhållande i all sin absurdism. Den kan nog passa till även lite simplare sinnen, och de som inte vill se sitt filmtittande som en hemläxa i symbolism. Detta är nämligen inte trots filmen beskrivning "på pappret" en av de svåra Lynchfilmerna, inte grotesk som Eraserhead eller tung och sorglig som The elephant man. Nej, detta är en skön film, även om man inte förstår den!

Filmens styrkor
Mysteriet
Stämningen
Skådespeleriet

Filmen har kanske tappat en aningens aning av sin stjärnglans, men den är och förblir en personlig favorit och den ska absolut behålla en plats på topp 50 i alla fall.

Betyg: 4+/5

Top 10 films of 1977

Lite oscarsinfo från galan våren 1978. Bästa film 1977 blev Woody Allens Annie Hall som också vann bästa kvinnliga skådespelare i Diane Keaton. Dessutom vann Woody både bästa regi och bästa manus. Annie Hall blev därmed årets oscarsfilm skulle man kunna säga. Bästa manliga huvudroll vanns av Richard Dreyfuss, inte för Närkontakten utan för filmen The goodbye girl. Närkontakt av tredje graden vann för sin del en statyett för bästa foto. Den lilla rymdfilmen Star Wars vann sju oscars i de lite mindre ståtliga kategorierna inklusive musik (John Williams), editering och en Special Achievements Award för sound effects. Den var också nominerad i ytterligare fyra kategorier inklusive bästa film, regi och manus.

Jag har under de senaste dagarna bloggat om ett antal filmer från 1977. Ingen av dem fick mig att jubla fullt ut men de flesta var ändå bättre än ok. Betyg 3/5 ger jag till filmer som har något utöver det vanliga och som jag gärna rekommenderar. Det kan vara på grund av att det är en bra film helt enkelt men det kan också räcka att den har något speciellt, som en skådespelarinsats, en nymodighet i filmformatet eller en skön feeling. Några av de nyligen sedda slog sig trots allt in på min lista.

Topp 10 från 1977

10. Close encounters of the third kind (Steven Spielberg)

Klassisk sci-fi från mästaren Spielberg. Richard Dreyfuss bra i huvudrollen i filmen som är klart bäst under första tredjedelen.

9. That obscure object of desire (Luis Buñuel)

Smått surrealistisk film från mästaren Buñuel om ojämlikt kärleksförhållande mellan äldre rik man och ung fattig flicka. Extra krydda att Buñuel lät två olika skådespelerskor med helt olika temperament och auror spela Conchita. Kanske mer intressant än känslomässigt bra.

8. The duellists (Ridley Scott)

Skön stämning i kapabel regissörs debutfilm. Helt hysterisk handling som bygger på verkliga personer och händelser. Jag utmanar DIG!

7. A bridge too far (Richard Attenborough)

Mycket trovärdig storfilm om den kända Operation Market Garden från WWII. Många fina skådespelare i episk film.

6. Slap shot (George Roy Hill)

Något av ett nostalgival. Paul Newman är cool och bröderna Hanson är ikoniska. Humor blandas med drama på typiskt sjuttiotalsvis. Slaskigt och urvattnade färger. Men det är så det ska va när det är 1977, Vår tid nu.

5. Saturday night fever (John Badham)

Riktig bra dramafilm om ungdomar i Brooklyn under discoeran. En film som dröjer sig kvar i huvudet efter titten. John Travolta underbar på dansgolvet.

4. Suspiria (Dario Argento)

Otroligt snygg och häftig skräckis. Fasansfullt snygg. Den är så snygg och röd att du skriker ut i salongen! För att den är snygg helt enkelt.

3. The spy who loved me (Lewis Gilbert)

En av de första filmerna jag såg på bio och jag kommer fortfarande ihåg när pappa tog med mig för att se filmen på sommarbion i Skärhamn. Kan det varit på sommarlovet 1978 tro? Pappa körde "racer" med bilen på de små vingliga vägarna hem till sommarstugan. Jag har varit ett Bond-fan sedan dess. En av de tio bästa Bondfilmerna dessutom.

2. Annie Hall (Woody Allen)

Briljant manus, dialog och skådespeleri. Diane Keaton skapade inte bara en ny klädstil, hon var den första kvinnliga skådespelerskan sedan Katharine Hepburn som hade det där extra, det där svårdefinierade extra. Det gudomliga. Vilken tjej! Woodys bästa film... eller på hans topp 10 i alla fall.

1. Star Wars (George Lucas)

Både en nostalgisk favorit och en film som jag fullkomligt älskade när jag såg om den nyligen. Stämningen, äventyret, den fantastiska utflykten in i fantasins land. May the force be with you!









Bubblare: Bröderna Lejonhjärta, Sorcerer, Eraserhead

Några tappra få bland filmspannarvännerna har också listat sina favoriter från filmåret 1977. Hoppa nu över och njut av deras listor vetja:
Jojjenito
Movies-Noir
Flmr
Filmitch
Absurd Cinema
Filmfrommen
Fiffis Filmtajm

A Bridge Too Far (1977)

A bridge too far är en riktig mastodontfilm om ett av de mest kända misstagen som begicks under andra världskriget (av den goda sidan). I september 1944 hade de allierade fått fäste i Frankrike och de stred mot tyskarna längs en lång frontlinje. Ambitionen var att med en snabbinsats inta tre viktiga städer i Holland (Eindhoven, Nijmegen och Arnhem) med tillhörande broar, och genom att ta dem få tillgång till en snabb rutt direkt in i Tysklands Ruhrområde. Anfallet fick namnet Operation Market Garden. De allierade luftlandsatte lätt beväpnade fallskärmssoldater djupt inne i tyskarnas kontrollerade område. Deras uppdrag var att erövra kontrollen över alla tre broar och hålla stånd tills undsättning anlände. Samtidigt skulle brittiska pansarstyrkor slå ett hål i fronten i Belgien och rusa norrut för att undsätta trupperna. Det var kanske en bra plan. Problemet var mest att den misslyckades. De allierade intog de två broarna söderut men lyckades inte ta bron i Arnhem. Olyckligtvis hade tyskarna utan västs vetskap stationerat en elitpansardivision utanför Arnhem och de brittiska fallskärmsjägarna hade nog aldrig en chans. Drygt 40.000 soldater deltog på de allierades sida och av dem dog 15-17.000. Horribla siffror.

Richard Attenborough har samlat på sig en diger lista av bra skådespelare i denna film som visar planeringen och händelserna under de cirka två veckor operationen pågick. Detta är en film som försöker vara historiskt korrekt och Attenborough har flertalet militärhistorikers som rådgivare och faktagranskare.

Vi får följa en massa olika "huvudkaraktärer" från olika delar av operationen; de brittiska fallskärmsjägarnas ledare General Urquhart (Sean Connery) och Colonel Frost (Anthony Hopkins), den amerikanska diton General Gavin (Ryan O'Neal), den polske diton General Sosabowski (Gene Hackman), de brittiska pansarstyrkornas ledare Colonel Vandeleur (Michael Caine) samt Sergant Dohun (James Caan), Colonel Stout (Elliot Gould), Major Cook (Robrt Redford), Doctor Spaander (Laurence Olivier) och enda kvinnliga karaktären i handlingen Mrs Horst (Liv Ullman).

Det är gott om kända ansikten och det ger filmen en välbekant och behaglig känsla. Favoriterna i filmen var Anthony Hopkins och Robert Redford tror jag bestämt. Filmen är nästan tre timmar lång och ganska ojämn. Ibland känns den som en fyra, ibland som en tvåa. Slutbetyget blir någonstans däremellan. Det finns gott om storslagna scenerier med himlen fylld av flygplan eller tusentals fallskärmssoldater som kastar sig ut ur flygplanen på en gång. De tyska soldaterna pratar tyska och de holländska motståndsmännen pratar holländska. Det är bra i alla fall.

Filmen är helt klart ett dokument över hur meningslöst krig kan vara. Speciellt de snabbt döende brittiska trupperna som blev avskurna i Arnhem led alla helvetets kval. För att inte tala om den stackars befolkningen som först trodde att de blivit befriade för att sedan tvingas se sina hjältar sprängas i bitar.

Det var bra att filmen visade tyskarna som rationella och dugliga soldater och inte galna monster. Det adderar till autenticiteten. Tyskarna erbjuder britterna ett slut på striderna i Arnhem om de ger sig. Alla fattade att de inte hade en chans, men "stiff upper lips"-britter kastade erbjudandet i gyttjan och drog sig tillbaka till sina k-pistar och en kopp varm te. Tyska generalen såg beklämd och trött ut när han beordrar sina pansartrupper att jämna Arnhem med marken. Förödelse och helvetet på jorden därefter.

Bra film ändå! Så lång att jag fick ta den i två sittningar. Kan passa de som är intresserade av historia generellt sett och krigshistoria specifik. Många bra skådespelare som det var kul att se flimra förbi. De gjorde alla underbara insatser i filmen.

Jag ger A bridge too far tre döda barn av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

3 Women (1977)

Altmans filmer har allt som oftast en tidlös kvalitet. Så också denna som inte känns speciellt daterad. Den skulle lika gärna kunnat gjorts idag som 1977. Visst klädstil, bilar och inredningar avslöjar att den kommer från 70-talet, men det filmiska språket är otroligt nog fräscht. Det är sannerligen ett tecken på en mästare.

Som jag skrev i uppsnacket såg jag fram emot denna film. Altman är en bra regissör och filmen har förärats att bli utgiven på prestigefyllda The Criterion collection, vad det nu må betyda. Kanske ett mått på hög kvalitet? Tyvärr blev detta den kanske allra svagaste Altman jag sett. Detta var den nionde filmen jag sett från honom.

Filmen tar väldigt god tid på sig och den hade lätt kunnat klippas ner lite. Under långt över en timme introduceras karaktärerna. Den till synes fragila Sissy Spacek spelar Pinky Rose en ung och naiv flicka som anländer till Los Angeles utan någon speciell plan som det verkar. Hon flyttar in som "roommate" hos Shelley Duvalls excentriska Millie Lammoreaux. Båda är något av outsiders och Pinky verkar avguda Millie. Mille den extroverta som tar initiativet, men de flesta vilja undvika henne som pesten. Hon pratar oavbrutet, helt okänslig för om folk har slutat lyssna eller ej. Grannen Tom som en gång tog ut Millie på en dejt låtsas konstant vara förkyld för att kunna undvika att tvingas dejta henne igen. Vi får följa de två kvinnorna i deras vardagliga liv. Den tredje kvinnan  willie (Janice Rule) är den tysta, gravida och lite skumma konstnärsinnan som är gift med barägaren på haket där Millie brukar släcka sina törster.

3 women är lite drygt två timmar lång och Altman som också skrivit manus går till överdrift med att etablera karaktärerna. Slutet är intressant och potentiellt spännande. Idén som Altman närt blommar ut under den sista halvtimmen, men för mig är det "lite för lite, lite för sent". Jag förstår inte vad han vill mena med sitt manus. Och jag förstår ännu mindre varför han avslutar filmen just när den började bli spännande. Det känns som att han kunnat klippt 45 minuter av introt och hållit på 30 minuter efter den tog slut istället.

Skådespelarna är ett kapitel för sig. Filmen hade nog blivit bättre i mina ögon om Altman valt andra skådespelerskor. Shelley Duvall har jag alltid tyckt ha en creepy aura. Jag förstår hennes grannar till fullo när de inte är så sugna på att umgås med henne. Detta var filmen före The shining där hon spelar mot Jack Nicholson. Tala om att välja mellan pest eller kolera! Filmens andra huvudrollsinnehavare är Sissy Spacek. Hon har också en skum aura. Är inte heller en favoritskådespelerska hos mig men hon är bättre i alla fall. Hon är ju känd från Terrence Maliks Badlands från några år tidigare. Spacek är kul att se under sista halvtimmen i denna film. Den tredje kvinnan som vi inte får se speciellt mycket av, men som jag antar är av central betydelse med tanke på filmens titel spelas av den för mig okända Janice Rule. Hon har en stor roll i den klart intressanta filmen The swimmer från sextiotalet, men jag kände inte igen henne.

En kul detalj var att Millie föredrog sin spagetti med smör, vitlök och salt över tomatsås. Jag också!

Nej, detta var tyvärr inte så bra som jag hoppats. Jag tror att Altman låtit sig bli allt för influerad av Bergman och försökt efterskapa en annan mästare istället för att göra något eget och mer genuint. Nu känns det som att han försöker sig på ett psykologiskt drama med suddiga identiteter utan att ha helt torrt på fötterna. Eller vad tycker ni?

Jag ger 3 women två gula saker av fem möjliga

Betyg: 2/5


Min ranking av Robert Altmans filmer (nio sedda):
1. The Player
2. Short cuts
3. The long goodbye
4. MASH *
5. Nashville
6. McCabe & Mrs. Miller
7. Gosford Park *
8. Prêt-à-Porter
9. 3 women

*) länge sedan jag såg dess, svårplacerade...

Saturday Night Fever (1977)

Jag vet inte riktigt vilka förväntningar jag hade på Saturday night fever men jag kan helt klart säga att de inte uppfylldes i alla fall. Jag visste att det inte var en musikal, men att det skulle vara ett drama och en ganska tidstypisk sjuttiotalsfilm om ett gäng fattiga ungdomar i ett av de fattigare kvarteren i Brooklyn hade jag inte koll på. Denna film påminner lite om Rocky från året före. Men istället för boxning är det discodans som man tävlar i här.

Schysste form

John Travolta har ändå en skön stil och en av filmens styrkor är alla scener där han dansar. Jag är ingen sång- och danskille själv, men jag tycker han är otroligt cool på dansgolvet. Något som han såklart visade "redan" i Pulp fiction (som jag såg långt före denna). Musiken är också riktigt najs. När jag växte upp skydde jag dock Bee Gees. Det var The Cure, Simple Minds och Pink Floyd för mig istället, men nu är Bee Gees låtar inbäddade i nostalgi och deras illmariga falsettröster är underbara! You should be dancing!!

Men som vanligt är karaktärerna och deras relationer viktigast för filmen. Och dessa aspekter blir starkare och starkare desto längre in i filmen vi kommer. Efter en ganska blek inledning tar dramat till slut ut sin rätt. Tony (Travolta) hyser större ambitioner och drömmar i livet än hans kompisar Bobby C, Joey och Double J och det smärtar för dem alla. Men mest berörd blir jag av de två tjejernas historier och öden. Annette (Donna Pescow) är den korta tjejen som är kär i Tony och som trots alla försök inte kan få honom intresserad. Hennes arc är den mest tragiska i filmen och det är lite svårt att skaka av sig hennes öde. Sen har vi den stroppiga Stephanie (Karen Lynn Gorney) som Tony svansar efter. Först är hon en kall "bitch", men sedan lär vi oss om baksidan av myntet och så var hennes öde nog så tragiskt det också. Damn, denna film var mer sober än jag anat.

Favoritlåtar: Stayin' alive, Night fever, You should be dancin' och Disco inferno. Idel kända låtar, jag är inte mer komplex än så då det gäller discodans!

Jag ger Saturday night fever tre livsdrömmar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Stephanie

Annette