3 Women (1977)

Altmans filmer har allt som oftast en tidlös kvalitet. Så också denna som inte känns speciellt daterad. Den skulle lika gärna kunnat gjorts idag som 1977. Visst klädstil, bilar och inredningar avslöjar att den kommer från 70-talet, men det filmiska språket är otroligt nog fräscht. Det är sannerligen ett tecken på en mästare.

Som jag skrev i uppsnacket såg jag fram emot denna film. Altman är en bra regissör och filmen har förärats att bli utgiven på prestigefyllda The Criterion collection, vad det nu må betyda. Kanske ett mått på hög kvalitet? Tyvärr blev detta den kanske allra svagaste Altman jag sett. Detta var den nionde filmen jag sett från honom.

Filmen tar väldigt god tid på sig och den hade lätt kunnat klippas ner lite. Under långt över en timme introduceras karaktärerna. Den till synes fragila Sissy Spacek spelar Pinky Rose en ung och naiv flicka som anländer till Los Angeles utan någon speciell plan som det verkar. Hon flyttar in som "roommate" hos Shelley Duvalls excentriska Millie Lammoreaux. Båda är något av outsiders och Pinky verkar avguda Millie. Mille den extroverta som tar initiativet, men de flesta vilja undvika henne som pesten. Hon pratar oavbrutet, helt okänslig för om folk har slutat lyssna eller ej. Grannen Tom som en gång tog ut Millie på en dejt låtsas konstant vara förkyld för att kunna undvika att tvingas dejta henne igen. Vi får följa de två kvinnorna i deras vardagliga liv. Den tredje kvinnan  willie (Janice Rule) är den tysta, gravida och lite skumma konstnärsinnan som är gift med barägaren på haket där Millie brukar släcka sina törster.

3 women är lite drygt två timmar lång och Altman som också skrivit manus går till överdrift med att etablera karaktärerna. Slutet är intressant och potentiellt spännande. Idén som Altman närt blommar ut under den sista halvtimmen, men för mig är det "lite för lite, lite för sent". Jag förstår inte vad han vill mena med sitt manus. Och jag förstår ännu mindre varför han avslutar filmen just när den började bli spännande. Det känns som att han kunnat klippt 45 minuter av introt och hållit på 30 minuter efter den tog slut istället.

Skådespelarna är ett kapitel för sig. Filmen hade nog blivit bättre i mina ögon om Altman valt andra skådespelerskor. Shelley Duvall har jag alltid tyckt ha en creepy aura. Jag förstår hennes grannar till fullo när de inte är så sugna på att umgås med henne. Detta var filmen före The shining där hon spelar mot Jack Nicholson. Tala om att välja mellan pest eller kolera! Filmens andra huvudrollsinnehavare är Sissy Spacek. Hon har också en skum aura. Är inte heller en favoritskådespelerska hos mig men hon är bättre i alla fall. Hon är ju känd från Terrence Maliks Badlands från några år tidigare. Spacek är kul att se under sista halvtimmen i denna film. Den tredje kvinnan som vi inte får se speciellt mycket av, men som jag antar är av central betydelse med tanke på filmens titel spelas av den för mig okända Janice Rule. Hon har en stor roll i den klart intressanta filmen The swimmer från sextiotalet, men jag kände inte igen henne.

En kul detalj var att Millie föredrog sin spagetti med smör, vitlök och salt över tomatsås. Jag också!

Nej, detta var tyvärr inte så bra som jag hoppats. Jag tror att Altman låtit sig bli allt för influerad av Bergman och försökt efterskapa en annan mästare istället för att göra något eget och mer genuint. Nu känns det som att han försöker sig på ett psykologiskt drama med suddiga identiteter utan att ha helt torrt på fötterna. Eller vad tycker ni?

Jag ger 3 women två gula saker av fem möjliga

Betyg: 2/5


Min ranking av Robert Altmans filmer (nio sedda):
1. The Player
2. Short cuts
3. The long goodbye
4. MASH *
5. Nashville
6. McCabe & Mrs. Miller
7. Gosford Park *
8. Prêt-à-Porter
9. 3 women

*) länge sedan jag såg dess, svårplacerade...