Attack The Block (2011)

I was gonna make you. Now I'm gonna dead you. This is my block.

"Attack the block" är en frisk fläkt i biomörkret, och en överraskning då komedi-sci-fi-skräckisar inte växer på träd direkt. Men så är en av medproducenterna Edgar Wright också, mannen bakom filmer som "Shaun of the dead", "Hot fuzz" och "Scott Pilgrim vs. The world".

Filmen utspelas i ett av de fattigare kvarteren i Londons utkanter i nutid. Ett gäng ligister i yngre tonåren drar omkring på gatorna utanför sitt kära kvarter. De är allmänt dryga, rånar någon ensam tjej på måfå och kommunicerar på något språk som vagt påminner om engelska. Just denna kväll faller så en "meteorit" ner och landar i en oskyldigt parkerad bil. Gängets ledare Moses vill undersöka saken närmare och efter att blivit illa riven av den lilla passageraren till rymdfarkosten, bestämmer sig gänget att de måste döda utomjordingen. Det skulle de inte gjort. Det var inte den enda utomjording som hade för avsikt att landa i detta kvarter denna kväll. En episk batalj följer.

Jag gillade känslan i filmen, mycket för ett starkt soundtrack. Men till slut fann jag filmens huvudpersoner ointressanta och jag hejade nästan mer på bortalaget än "vårat" gäng. Monstren som de kämpar mot är gjorda i datorns värld och de är svarta som satan, men inte speciellt otäcka. Som monsterfilm är detta ganska blekt, trots svärtan. Jag tror snarare att filmen skulle passa bäst som en förfestfilm och det är möjligt att jag skulle kunna "se" filmen i ett klarare, om än dimmigare, ljus om jag vore hårt medicinerad av alkohol. Dessutom skulle den passa bättre att ses med en grupp skräniga polare.

Jag tycker att det var en pigg uppstickare, filmen bjöd på något annorlunda. Men attacken blockerade inte min kritiska tankar. Jag ger "Attack the block" tre självlysande tänder av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Middle Men (2009)

If I've learned one thing, it's that business is a lot like sex. Getting in is easy, pulling out is hard.

När jag valde denna film gjorde jag det mycket för att Luke Wilson spelade huvudrollen. Jag gillar honom skarpt. Dessutom hade jag för mig att Frans hade rekommenderat den, men vid närmare eftertanke var det nog "The company men" han hade pratat om. Båda filmerna har 6,8 på imdb idag så det kanske inte hade någon betydelse vilken film jag valde...

"Middle men" är regisserad av den för mig okände George Gallo. Den är en BOATS-film, Based On A True Story. Luke Wilson spelar Jack Harris en street smart businessman som blir mer eller mindre ofrivilligt inblandad i ett av de första företagen som förmedlar betalningar på internet. De säljer inte något utan löser bara "betalningsproblemet", de är mellanhanden. Som så mycket annat på den kära interwebben var det porrindustrin som var early adopters. Firman som Jack ska hjälpa är i knipa och inblandade med ryska maffian och oseriösa spelare på den lukrativa porrmarknaden. Allt detta medan de alla har FBI i hälarna.

Filmen är en blandning av thriller, drama och komedi. Den är ganska intressant för sitt historiska innehåll och Luke Wilson är som alltid en skön snubbe. Jag upptäckte Luke via filmen "Bottle rocket", Wes Andersons lilla pärla till debutfilm som Josqen tog med till en filmfest för många år sedan.

Åter till revyn för handen, "Middle men". Detta är inte en oumbärlig film, och jag antar att dess rating på imdb är ganska rättvis, men jag tycker att den ändå kan underhålla en och annan filmintresserad. Om man gillar Giovanni Ribisi (trots hans obligatoriska överspel) eller James Caan kan man välja denna film. Även Kelsey Grammer, Frasier ni vet, dyker upp i en liten men kul roll.

Jag ger "Middle men" tre kreditkortsapplikationer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Movie of the month - February 2011

Den första februari 2011 skrev jag blogginlägget om sista säsongen av The West Wing, en av mina favoritserier alla kategorier. Jag såg många ganska bra filmer denna månad, där en del överaskade positivt, medan en del underpresterade.

Den film som jag blev allra mest positivt överraskad av var dramat "Love and other drugs" med Anne Hathaway och Jake Gyllenhaal. Det är en film BOATS som reklamfördes som någon slags romantisk komedi.  Filmen är absolut ingen komedi. Anne Hathaway imponerar i det mesta hon gör och jag gillar henne allt mer. Jake Gyllenhaal går åt andra hållet och levererar mindre och mindre. Hoppas han bryter den trenden snart. Annars kommer vi alltid ha "Donnie Darko" i alla fall.

En annan stor överraskning var Bruce Willis, John Malkovich, Helen Mirren och Morgan Freeman som Retired and Extremely Dangerous, en härlig actionkomedi som tagen från 90-talet.

Filmer som inte levde upp till mina högt ställda förväntningar var "Dazed and confused" och "Double indemnity". Den senare är ju en klassiker inom film noir, men jag får väl börja vänja mig vid att det inte är min grej (alltid).

Till slut blev valet lätt. Katharine Hepburn och Cary Grant i högform! Månadens film februari 2011 blir screw ball-komedin: Bringing up baby

Katharine dominerar

Letar efter benet

Paris, je t'aime (2006)

 

Sometimes I think it would be nice to have someone, with whom to share this life.

Efter att sett 2009 års "New York, I love you" och gillat den ganska mycket ville jag förstås se föregångaren "Paris, je t'aime". Jag spelade in den från TV och såg den för flera veckor sedan. Filmen bestå av ett tjugotal kärlekshistorier i kortfilmsformat som utspelas i, just det, Paris. Jag kände mig väldigt oengagerad av denna film, så mycket att det till och med har varit svårt att samla tankarna för denna revy. Filmen var inte jättedålig, men den gav inga intryck. Jag kunde knappt komma ihåg en enda av filmerna i filmen och det brukar inte vara ett bra tecken. Till slut fick jag kolla upp den på Wikipedia för att friska upp minnet inför denna revy.

De kortfilmer som jag ändå skulle vilja nämna är dessa: 

"Tuileries" av bröderna Coen är riktigt kul där Steve Buscemi är en amerikansk turist som begår kardinalfelet att inte undvika ögonkontakt med folk på tunnelbanan.

"Tour Eiffel" av Sylvain Chomet om en lite pojke som återberättar hur hans föräldrar möts. De är båda mimartister.

"Place des fêtes" av Olivier Schmitz om en invandrare från Nigeria som blir förälskad i en kvinnlig ambulanssköterska och sedan behöver hennes hjälp.

"Quartier Latin" av Gerard Depardieu om ett gammal amerikanskt par som möts på en bar i Paris för en sista drink tillsammans precis innan de ska skicka in skilsmässopapperen.

Bäst är dock den sista filmen, "14e arrondissement" av Alexander Payne med en fantastisk Margo Martindale som en turist från Denver, Colorado som upplever Paris ensam med sin guidebok. Hon berättar på en knagglig och amerikanskt klingande franska vad hon älskar med Paris. Den lilla filmen är värd biobiljettens pris i sig, men jag hade önskat att fler av filmerna var mer intressanta för mig.

Jag ger "Paris, je t'aime" två tredimensionella filmplanscher av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Margo Martindale

Captain America: The First Avenger (2011)

Fondue is just cheese and bread, my friend.

Den enda anledningen till att jag såg denna film är att det är en av många filmer som leder fram till "The Avengers" som har premiär senare i år. Favoriten Joss Whedon har ju fått uppdraget att skriva manus och regissera "The Avengers". Filmen väver ihop flera historier och seriefigurer från Marvels universum som Iron Man, Captain America, Thor, Black Widow med flera.

"Captain America: The First Avenger" är osannolikt tråkig och som helhet mycket, mycket dålig. Den är regisserad av Joe Johnston som tidigare gjort storfilmer som "The Rocketeer" och "Jumanji". Självklart är filmen tekniskt bra gjord, men den är själlös, humorlös, fri från allt vad romantik heter och dessutom en riktigt risig actionfilm. Dess styrka är... inget.

Jag vill jämföra med en annan av filmerna som leder fram till "The Avengers", nämligen "Iron Man". Robert Downey Jr's humor och glimten i ögat gör att "Iron Man"-filmerna är underhållande, men i "Captain America" får vi en livlös Chris Evans i huvudrollen. Jag har sällan skådat en så blek skådespelare, helt utan karisma. Det enda jag undrar över är hur han gjorde då han byggde på sig alla musklerna, han var ju spinkig i början men stor som ett hus i slutet av filmen. Han verkade också bli längre på något mystiskt sätt en bit in i historien. Jag misstänker att han tog anabola steroider! Olagligt... Hmmm.

Som förberedelse inför Joss Whedons film "måste" jag nog ta mig igenom "Thor" också. Jag hoppas bara att den är lite mer uthärdlig.

Jag känner mig givmild och ger därför "Captain America: the First Avenger" en fånig rund sköld av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Dexter - Season 6 (2011)

This is how the world ends.

Jag och Frans diskuterade häromdagen huruvida alla tv-serier blir sämre desto längre de existerar. Det är en intressant frågeställning. Vi tror nog båda två att det finns en stor risk att idéer tar slut, och att seriemakarna därefter lockas kompromissa med sina egna kvalitetsnormer när en populär serie, och en stor inkomst, skulle kunna fortsätta "bara några säsonger till".

När det gäller "Dexter" har nu säsong sex avklarats. Jag tycker nog att serien fortfarande håller mycket hög klass, och det är en serie som jag antagligen kommer följa ända in i döden... Men det går inte att bortse från att den har tappat lite mot de spektakulärt bra tidiga säsongerna.

I säsong sex kämpar Miami Metro Homicide mot The Doomsday Killers. Men än mer fokus sätts på Dexters kamp med sin egen och andras dark passenger. Dexter möter och flirtar lite med religionen, guden och han funderar på förlåtelse och möjligheten att bli god (= bli en bra far).

Redan under andra säsongen tog tv-serien en annan riktning än den som togs i böckerna. Och det var bra tycker jag. Tv-mediet är så annorlunda än bokformen och för omväxling skull tycker jag att tv-serien är mycket bättre än böckerna. Nu återanknyter man lite mer till den av böckerna som handlar om Dexters mörka inre, hans dark passenger.

Den andra karaktären som får mycket uppmärksamhet i denna säsong är Dexters syster Debra. Hon tar både steg framåt och bakåt i denna för henne komplexa säsong. Jag har aldrig fullt gillat hennes som karaktär och det ändras inte av denna over load av Deb. Säsongsavslutningen innehåller som vanligen en twist, eller set-up inför kommande säsong. I detta fall är det flera twister som spelas upp. En av dem gillar jag inte alls (känns spekulativ och meningslös). Den andra twisten var sedan länge förväntad och välkommen. Den är omvälvande, skrämmande och magnifik.

Jag tycker nog att "Dexter - Season 6" var en av de svagare, mycket för att antagonisterna inte var lika starka som tidigare, tex "The Ice Truck killer", "The Bay Harbour butcher" eller "The Trinity killer"...

Jag ser ändå fram emot säsong sju jättemycket. Vill ha mer nu!

Betyg: 3/5

Love Actually (2003)

I'm on Shag Highway heading West!

Jag såg denna film under jul- och nyårsledigheten. När jag efter helgerna berättade för min kompis Vanessa att jag sett just denna film, "Love actually", och att det var första gången jag såg den, fick jag en verbal spanking utan dess like. "Har du inte sett den?!?" skrek hon. "Du måste skämta" jämrade hon sig. "Fy på dig" förmanade hon. Men det var faktiskt sant.

Har jag varit så fel ute? Är "Love actually" en film man måste ha sett för att kunna låtsas att man är en filmbloggare? Visst kände jag till att detta var en film som många sett och gillade, men den enda koppling jag hade haft till filmen var att den amerikanska "Valentine's Day" från 2010 jämförts med denna brittiska film.

"Valentine's day" är en film jag fann mycket underhållande och lite gullig, men inte så märkvärdig i övrigt. Efter min revy av filmen har jag sett delar av filmen flera gånger om. Den gick bland annat på en filmkanal på hotellet i Kina när jag var där på tjänsteresa under förra året. Jag gillar den mer och mer och skulle idag ge den en fyra! Den är en romantisk komedi där de romantiska historierna är tillspetsade men ändå ganska realistiska (så gott det går i en Hollywood-film i alla fall). Humorn spirar sedan ur de olika karaktärerna och deras inbördes relationer.

"Love actually" var inte vad jag hade förväntat mig, då jag trodde att den skulle vara lik, och en föregångare till, "Valentine's day". Den är också en romantisk komedi, så långt är de lika. Men de skiljer sig ganska mycket då det gäller romantiken och humorn. Historierna i "Love actually" är vid närmare eftertanken renodlade sagor, vrickade och skruvade fantasier. Den roligaste historien är ju om Colin, engelsmannen som åker till USA för att tjejerna gillar britter. En mans våta dröm (vilka drömtjejer sedan!). Sen har vi Kiera Knightly i rollen som bruden som blir filmad av brudgummens bästa vän. Beyond belief. Vi har den sjungande premiärministern och sekreteraren. För att inte tala om den "magiska" relationen mellan den brittiske författaren och hans portugisiska städerska. Bara i sagornas värld.

Den karaktärsdrivna humorn i dessa historier blir inte så bra eftersom karaktärerna inte är speciellt trovärdiga. Trovärdiga karaktärer = bra karaktärsdriven humor. Det finns en annan sorts humor som bygger på galna karaktärer. Den återfinns hos Borat, Naked Gun, Austin Powers osv. I "Love actually" satsar man på den första sorten men underbygger den inte med förankrade karaktärer. Funkar inte fullt ut.

Skaparna av "Love actually" blandar hejdlöst, realism med orealism, humor med drama. Filmen innehåller till exempel ett otrohetsdrama med Emma Thompson och Alan Rickman vilket är väldigt realistiskt och inte så speciellt humoristiskt. Jämför med den kåte Colin på baren i en amerikansk småstad med January Jones, Elisha Cuthbert, Shannon Elizabeth och Denise Richards.

En annan historia som blandar crazy med seriositet är den om figuren Billy Mack, förträffligt spelad av Bill Nighy. Först är han bara en karikatyr på en gammal avdankad rocklegend, men i slutet av filmen blir pay-offen på hans historia en hastigt tillnyktrande drama om en ensam och ledsen gammal man. En blandning av genres och stämningar likt en pytt-i-panna av förra veckans huvudrätter...

Trots all kritik ovan tycker jag mycket om filmen. Hade jag inte gillat den hade den inte varit värd att analysera. Det var först efteråt som jag började se den till synes lilla, men till slut i mina ögon, stora skillnaden mellan de två filmerna. Desto mer jag började nysta i alla historier som bygger upp "Love actually", desto mer förbryllad blev jag. Visst, man kan se den endast för skratten och en och annan nostalgisk romantisk känsla, men varför då? Filmen finns, därför kan man tänka på den och analysera den. I slutändan gillade jag nog de mest galna sagorna i denna kompott, nämligen Colins resa till USA, Mia den heta och sugna assistenten (till herr Rickman) och Billy den gamle sångaren.

"Love actually" var faktiskt älskvärd, men den var helt annorlunda än vad jag förväntat mig. Jag vet inte vad förväntningsvärdet på antal gånger jag kommer se filmen är, men efter första titten ger jag den tre kärlekssagor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Sommaren Med Göran (2009)

Det är en jädrans bra kille det där.

Efter blivit så positivt överraskad av Peter Magnussons andra film "En gång i Phuket" blev jag lite sugen på hans debutfilm. Och när den som på beställning gick på tv häromkvällen slog jag mig ner i soffan och gav den en chans.

Det skulle jag inte ha gjort. Sommaren var mest blåst och regn (bokstavligen!). Men det är faktiskt slående hur mycket bättre Magnusson blivit som manusförfattare mellan första och andra filmen. "Sommaren med Göran" har allt det som är sämst med dålig svensk komedi. Lyteskomik, farsartade "slap stick"-scener (snubblanden, viftanden med armarna och drattandes på ända). Bra komik bygger i min värld på karaktärsdriven humor och elegant situationskomik. Det intressanta är att Magnusson lyckas mycket bättre i "En gång i Phuket". Däri påvisade han också ett större och varmare hjärta. Så man kan lugnt säga att han har utvecklats med stora steg mellan dessa två filmer och det ska han ha full cred för.

"Sommaren med Göran" bjuder dock en hel del kul också. Framför allt skrattade jag gott åt hans drift med teknologen från "KUNGLIGA TEKNISKA HÖGSKOLAN", med hans tokroliga nubbesånger (dåliga!), teknologsnobberier och hans totala avsaknad av charmighet ("måste läsa min mail").

Jag gillade också den "goa gubben" från Göteborg, han med segelbåten, dvs Alex's (David Hellenius) farbror. Det fanns några guldkorn där i scenen då Göran och Alex ska låna den lilla segelbåten.

Båda filmerna handlar om att göra sig fri från ett ofritt liv. Att kapa trossen, och följa sitt hjärta. Många jäktade storstadsmänniskor mitt i karriären kan nog känna igen sig i hans beskrivning om längtan efter ett liv som man en gång i tiden såg fram emot. Tyvärr var denna film inte distinkt nog, utan den var vag och lite fladdrig i kanten.

Jag ger "Sommaren med Göran" två midsommarnätter på västkusten (tag höger vid skylten) av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Radio (2003)

It's never a mistake to care for someone. That's always a good thing!

"Radio" bygger på verkliga händelser och beskriver en fantastisk historia om verkliga personer. Den handlar om vänskapen mellan coach Jones och James Robert "Radio" Kennedy. Historien blev uppmärksammad i USA efter en artikel i Sports Illustrated, vilket också ledde till denna film. Artikeln är mycket läsvärd. Coach Jones var huvudtränare på en high school i Anderson, South Carolina. Radio var en förståndshandikappad ung man som varken kunde läsa eller skriva och som dessutom inte pratade efter trakasserier och sattyg från de andra barnen. Idag är Radio välkommen och älskad av hela samhället och en permanent del av the coaching staff i laget.

Tag en del "The blind side" för den sanna men ändå osannolika historien från sportvärlden, en del "Friday nights lights" för en stark coach med moral och karaktär och en del "The straight story" för en sida av amerika där människor bryr sig om varandra, och du får "Radio".

Lägg därtill bra skådespelarinsatser från Ed Harris, Debra Winger och Cuba Gooding Jr. och resultatet blir en mycket bra men framför allt känslosam film. Vi får följa Coach Jones, Radio, skolan, laget och folket i lilla Anderson under ett år, men det är en komprimering av en vänskap som startades under 1960-talet och som är stark än idag. Se coachens webbsida.

Filmen är egentligen inte mer än en liten bagatell, men den beskriver en formidabel historia. Om coach Jones inte hade tagit sig an Radio hade den handikappade och stumme pojken säkerligen varit död och glömd för länge sedan. Jag kan varmt rekommendera filmen till alla med eller utan ett hjärta. Men glöm för guds skull inte näsdukarna, de kommer väl till pass under sluttexterna när man får se bilder på de riktiga personerna som filmen handlar om, Radio och Coach Jones med flera.

Jag ger "Radio" tre små apparater som pratar till dig av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Thing (2011)

Brinn i helvete.

John Carpenter's "The Thing" från 1982 är en modern klassiker, och en film som skrämde vettet ur mig då jag såg den för första gången. Direkt efter jag sett filmen på vhs (kommer ni ihåg vhs?), satte jag mig ensam i bilen och åkte upp på Billingen, sent på kvällen, för att gå några kilometer in i skogen till en festplats där några andra kompisar hade fest. Mina sinnen var på helspänn när jag gick där i mörkret...

Nu har det kommit en prequel till denna klassiker. Kan det vara något? Förväntningarna på ett projekt som detta var rimligen rätt så låga, men flera bloggare hade gett den ganska ok kritik, tex Filmitch, Movies-Noir och Flmr. Jag tog mig an filmen med gott mod på en ledig stund mitt under storhelgen.

Precis som i den äldre filmen är denna spännande och allmänt underhållande. Vi får här se vad som händer på den norska forskningsstationen. Det är mycket kul att norrmännen, och dansken, pratar sina modersmål. Jag vet inte om den dialogen var textad i USA eller om åskådarna förväntades att acceptera att de inte förstår vad de säger. För oss skandinaver gick det bra att hänga med i dialogen i alla fall. I en av de största rollerna ser vi dansken Ulrich Thomsen som spelade Christian i den lysande danska filmen "Festen".

Favoriten bland karaktärerna var annars självklart Lars, norrmannen som inte kunde engelska. Han var kul. Men i övrigt var tyvärr inte karaktärerna så fylliga. Är det bara en synvilla, eller var de bättre på att skriva intressanta, galna och roliga birollskaraktärer förr i tiden? Tänk tex på private Hudson i "Aliens".

Något annat man var bättre på förr var att undvika att använda CGI för mycket (det var lite enklare att undvika det eftersom det inte var uppfunnet då). Tyvärr blir filmen inte bättre eller mer spännande bara för att man får se monstret konsumera sina offer i närbild. Nej, mindre bilder på det onda, betyder oftast mer spänning. Bevis A är givetvis monsterfilmen nr 1: "Alien".

Filmens hjälte är en hjältinna, i samma anda som Ripley, men lika bra som Mary Elizabeth Winstead var i "Scott Pilgrim", lika färglös var hon i denna film. Hon funkade inte i denna roll helt enkelt. Vad tänkte de där?

Ett extra plus måste ändå ges för avslutningen då de snyggt knyter ihop denna film med sin efterföljare, eh, föregångare.

Som summering tycker jag att "The thing" var helt ok. Den är spännande och filmen erbjuder lite extra kuriosa med de norska skäggiga forskarna, men till slut får filmen bara nätt och jämnt godkänt. Jag ger "The thing" tre kopierade celler av fem möjliga.

Betyg: 3/5