Mannen utan minne är en störtskön "deadpan comedy" av den finske regissören Aki Kaurismäki. Detta var den första filmen från honom jag sett och det var en tämligen angenäm upplevelse.
Filmen följer M som anländer till en stad per tåg, blir nedslagen och rånad på id-kort och pengar och vaknar upp på sjukhuset med total minnesförlust. Han vinglar ut i samhället och hamnar i en lite community av hemlösa som bor i skjul i ett bortglömt hamnområde. Där finns en massa sköna karaktärer som killen som bor i en soptunna, familjen med den slarvige fadern och den lokala ordningsvakten som tar betalt av de hemlösa för att de bort där de bor. M försöker få jobb men hindras av att inte ha en identitet; ett namn, en adress, ett personnummer, ett bankkonto. Han blir vän med en kvinna i Frälsningsarmén, får jobb på deras second hand-butik och blir manager för deras lilla orkester som spelar gudfruktiga sånger. Som manager öppnar han ögonen och öronen för bandet för rock´n´roll och de utvecklas till allas belåtenhet.
Filmen har en speciell ton och känsla. Allt spelas fullt gravallvarligt som om filmen vore ett realistiskt drama, men samtidigt visar den upp en förvrängd eller förstärkt verklighet som gör att filmen inte känns som ett rent drama ändå. Det är till exempel svårt att förstå vilket år den utspelas, på femtiotalet eller nutid (2002)? Båda kanske? Sen poppar det upp fler och fler surrealistiska scener som får mig att dra paralleller med David Lynch. Till slut landar jag i en högt stiliserad surrealistisk dramakomedi. Just att skådespelarna och regissör sätter en så allvarlig ton gör det lite lurigt. Dessutom känns många scener under filmen som en transportsträcka i berättelsen, men mot slutet inser jag att det är det som är filmen. Handlingen är hur karaktärerna lär känna varandra och gemenskapen de känner.
Mannens eskapader med orkestern höjer filmen mycket. Var och vartannat musikframträdanden står ut som favoritscener i filmen och de höjer den rejält. I övrigt är det en fin film, en film som först förbryllar mig men som till slut gör mig varm i magen och bröstet.
Betyg: 3/5
Lyssna på diskussion om filmen i säsong 12 av Shinypodden.
Jag har sett och skrivit om ganska många av Kaurismäkis filmer på bloggen. Inte Mannen utan minne dock. Jag såg den på bio innan bloggen fanns, och jag minns att den var rejält hajpad. Den levde kanske inte riktigt upp till den hajpen, och jag hamnar på samma betyg (3/5). Kaurismäki har verkligen en egen stil som du beskriver bra. Jag hittade detta lilla stycke på bloggen där jag beskriver den stilen på liknande sätt:
SvaraRadera"Stilen känns igen. Det är stramt och enkelt. Vissa scener är fantastiskt snygga. Scenografin är så enkel och ”tråkig” att den blir snygg. Filmen är nästan som en parodi på sig själv. Det känns som en surrealistisk bild av Finland där Kaurismäki har skruvat allt ett eller två varv extra."
Visste inte att du var en kännare av hans filmer. Kul! :-)
RaderaMen är hans filmer alltid samma? Finns där någon intressant variation?
Av de jag har sett (6 st) så är stilen väldigt lika. Alla har fått betyg 3/5 av mig. De som kanske sticker ut men som jag inte har sett är filmerna om det påhittade men riktiga rockbandet Leningrad Cowboys.
SvaraRaderaOk, tack för orienteringen. Kul film men lite känsla av kuriosa över det hela tycker jag nog... :-)
Radera