Black Panther (2018)

Jag anade oråd redan när man hörde om tweets om att "Black panther" skulle vara den bästa MCU-filmen hittills. Oh no, tänkte jag. Undrar hur illa det kan vara? Illa visade det sig.

Marvel Cinematic Universe är för mig ren underhållning, ren eskapism. Om filmerna inte underhåller så duger de inte i mina ögon. Nu när Ryan Coogler fick chansen att göra en superhjältefilm med svarta huvudpersoner verkar det som att det var minst lika viktigt, för honom och publiken, att göra en "viktig" film som att göra en bra superhjältefilm. Trycket måste varit stort på honom att lyckas med det som Patty Jenkins lyckades med i Wonder woman. Där fick vi en suverän huvudkaraktär i en hyfsad story och slutresultatet blev väldigt underhållande där aspekten att små flickor runt om i världen äntligen fått en kvinnlig superhjälte att identifiera sig med och heja på kom med som en välkommen krydda. Det var inte anledningen till att filmen blev bra, men det var en krydda som adderade lite. Nu hoppas jag bara att vi snarast får en egen film om Black widow, en av de mest intressanta karaktärerna i MCU sedan länge.



Coogler hade nu chansen, men också pressen, att göra något liknande för svarta som har varit underrepresenterade i Hollywood i huvud- och hjälteroller genom tiderna. Ok, Blade, right, men i stort. Tyvärr blev filmen pretentiös, allvarlig och väldigt dålig. Den kommer säkert gå bra på bio ändå för suget efter en svart superhjälte är stort, men det betyder inte att jag automatiskt måste gilla den.

Det mesta i denna Marvel-film är undermåligt och jag hade riktigt tråkigt under titten, något som jag mycket sällan har då jag brukar lapa i mig av ovan nämnda verklighetsflykt med hull och hår. Black panther är svårplacerad i universat. Marvel-filmerna kan i stort delas in i två grupper. Dels har vi de hyfsat "realistiska", de som i alla fall är smått förankrade i vår värld och utspelas här. Där räknar jag in filmer som Ant Man, Iron Man och Spider Man (alla Man-filmerna alltså). Även Captain America-filmerna finns i vår verklighet i någon mening. Sen har vi "space"-filmerna med Thor, Guardians of the Galaxy och Dr Strange is spetsen. Den första gruppen har "små" fiender, en elak industriman verkar vara favoritfienden. I den andra gruppen är hela världar i fara... svart eter, levande planeter, andra dimensioner, ja "space"-saker som får en att tänka "fantasy". Avengers hamnade någon stans mitt emellan grupperna, men den serien verkar röra sig mot "space"-grenen mer och mer.



Var hamnar Black panther då? Den innehåller både och. Den utspelas på jorden och har en otydlig "liten" fiende. Det stora hotet filmen igenom är att Wakanda ska upptäckas... ehh, och senare att deras vapenteknik ska användas för revolution av svarta världen över. Det finns dock teknologier i filmen som helt klart passar mer in på "space"-gruppen. Det är en mix som jag inte känner funkar. Jag hade hoppats och trott på att denna film skulle vara i den första gruppen mer entydigt.

Tyvärr är det inte mycket som funkar bra i filmen. Actionscenerna är både dåligt koreograferade och slarvigt regisserade. Antingen är det ganska meningslösa fajter där de pucklar på varandra eller så är det sekvenser där det är svårt att se vad som händer. När man ser bra action vägleds åskådaren hela tiden och man vet var alla befinner sig och hur fajten framskrider. Och bra actionfilm får en som åskådare att dra efter andan, klia sig i huvudet och bli imponerad av både karaktärerna och filmmakarna. Se om inledningen av Bondfilmen Casino Reale om ni undrar vad jag menar. Eller någon av actionscenerna i Captain America-filmerna, speciellt andra eller tredje.



För en film som denna är humorn ofta en viktig parameter för att ta udden av alla storsvulstiga tendenser. Här är det dock en mycket svag humor som är allt för slätstruken och försiktig, antagligen för att inte på något sätt störa filmens "viktiga budskap". Humor som är snäll är oftast tandlös, det behövs lite motsträv för att humorn ska bita. Humorn i denna film är bedrövlig. Jag saknar Tony Starks elaka humor. Ni vet den humor som gjort att hälften av mina kompisar älskar honom (jag själv inklusive) och resten hatar honom mer eller mindre. Ingen kommer ogilla denna film för dess vassa humor, men tyvärr kommer rimligen ingen älska filmen för dess humor heller. "I need a blanket". Puh, vem skriver sådana lines? Det var lite kul när någon av tjejerna kallade Dr Watson "coloniser" dock.

Jag såg tyvärr filmen i 3D. Den sågs på IMAX i Solna där biljetten kostade 240 kr i "normalpris". Det är skandalöst vad dyrt det har blivit att se film på bio. Om biobesökandet minskar har jag en klar favorit bland potentiella orsaker. Jag hade inga problem med skärpa eller känsla av sjösjuka, men det som syntes på bilden var absurt konstigt ibland. I många scener såg människor eller saker ut att ha helt fel proportioner. Som att människorna var små leksaker utställda i ett rum. Jag fann mig många gånger sitta och fundera över det dåliga genomförandet av 3D'n och det är aldrig ett bra tecken för en film att man tas ur handlingen och funderar på annat...



Dödsstöten för mig är att jag inte tycker att huvudkaraktären är bra eller intressant över huvud taget. Tänk vilken skillnad mot Gal Gadots Wonder woman... Istället var Erik Killmonger i Michael B Jordan's tolkning filmens behållning. Jag kände för hans backstory. Heck, han fick i alla fall en backstory! Ett tag in i filmen, lite lätt uttråkad, satt jag och funderade på om storyn kunde leda till att Erik kom ut vinnande. Tyvärr fanns inte många andra att hänga upp skurketiketten på så jag fick inse att han inte skulle kunna komma över på de godas sida.

Det är för mig fortfarande mycket grumligt vad storyn i filmen var... Det enda jag kommer ihåg var att filmens crescendo var ett ointressant och rörigt Sagan om ringen-slag där jag inte brydde mig det minsta om vem eller vilka som vann. Inte bra uppbyggnad av stakes heller alltså... Det fanns en scen mellan W'Kabi, killen på olifant... noshörningen, och hans käresta, en av kungens personliga livvakt. Där hoppades jag att försoningen skulle grunda sig i deras relation, i äkta känslor om än så på pappret, men nej. Det slutade i ett stolt nationalistiskt uttalande. Ok...? Om jag hade haft chansen skulle jag skrikit Get out till Daniel istället. Bättra att vänta på ett manus där han får chansen att använda sin skådespelartalang. Nu hamnade han i den film som mycket väl kan gå till historien som Marvels motsvarighet till "the prequels"! Ni vet vilka jag menar!



Jag blir helt enkelt inte förförd av karaktärerna. Jag saknar något i hur de framställs. Allt som sker i filmen känns som att det finns där för att fösa åskådarna till slutet och dess "viktiga budskap". Jag får ingen personlig feeling från dem, förutom Erik K då. Jag saknar långsamma scener där vi spenderar tid med karaktärerna bara för att de är viktiga, något med mer hjärta och smärta på en personlig nivå.  T'Challas våndor över sin fars brott kändes bara patetiskt.

Nej detta var verkligen inte bra. Jag brukar nästan alltid efter en MCU-film känna mig sugen att se om den, oavsett om jag ger den ett högt eller lågt initialt betyg, men denna gång vete katten. Jag tror inte att jag är sugen på att se om den alls. Tyvärr. Jag hade gärna sett att denna film hade lyft serien och tagit MCU i en riktning som överraskade positivt. Så blev det nu inte.

Betyg: 1/5

Andra som skriver om Black panther idag:
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito