torsdag 12 september 2013

Monica Z (2013)



Edda Magnason!

Monica Z är första filmen som jag skriver en revy på från filmerna som jag såg på Malmö Filmdagar. Det är också den första filmen jag såg där. Ett gäng om hela åtta filmspanare besökte i år Malmö Filmdagar för tre fullmatade dygn. Det kändes som att vi befann oss som i en filmbubbla där bara filmälskare fick plats. Monica Z var invigningsfilm och den visades på måndagskvällen efter lite mingel med vin. Alla var fulla av förväntningar när vi tog platser i den stora premiärbiografen. Förväntningar inför filmen, inför dagarna framför oss. En stillbild av Monica visades snyggt på den mörkröda ridån. Vi fick se en mycket bra inledningsfilm med en fantastisk Edda Magnason i huvudrollen som den älskade Monica Zetterlund.

Jag njöt av en bra film, en bra svensk film. Min käpphäst brukar vara min aversion mot onaturlig dialog, som många svenska filmer tyvärr har. Där det låter som att de pratar som på teatern. I Monica Z finns mycket lite om ens något av det problemet. Nej, Magnason i huvudrollen briljerar snarare med att pendla mellan värmländska och stockholmsdialekt, beroende på om hon var hemma i Hagfors eller ej. När hon var i Stockholm gled hon ur sin "bonniga" dialekt, tills hon blev osäker eller pratade med sin far på telefon. Då kröp den fram igen, dialekten från skogen.

Generellt sett var detta en mycket bra gjord film. Edda Magnason var briljant som Monica, bättre än jag någonsin kunde tänka mig. Det var dessutom fantastiskt bra musik i filmen (såklart) och Magnason sjöng alla låt själv. Hon är musiker i grunden tror jag. Kjelle Berqvist bar mycket bra som hennes bittre far. I övrigt hade filmen flera bra eller roliga biroller. Flera andra kända personer passerar revy, som Beppe, Påvel, Hasse och Tage. Alla var bra porträtterade förutom Tage Danielsson som var stolpigt spelad av en glestandad yngling. Okaraktäristiskt för denna film.


Filmen täcker in några år runt tiden då Monica slog igenom både i Sverige och utomlands. Den är inte alltid så smickrande för henne, bland annat visas en hel del om hur hon drack för mycket. Tyvärr framförs det inte speciellt tydligt i filmen att hon ramlat som barn och gick genom livet med kroniska ryggsmärtor. Detta antyds i filmen, javisst, men filmmakarna antar uppenbarligen att alla som ser filmen ska känna till detta. Motsvarande historia behandlas klart bättre i Salma Hayeks film Frida från 2002.

Tyvärr är jag inte speciellt förtjust i bio-pics (biografier). Jag finner dem inte så värst intressant. Ofta är de mycket bra gjorda. Kläder, miljöer och annat som ger en tidsanda kan ofta återskapas fullt ut. Men jag finner dem ofta halvtrista. Så var det med denna film också. Den var bra, mest för skådespeleriet, men jag saknade den hisnande känsla som kan skapas med bra handling eller bra dialog.

Monica Z var en mycket stabil start på filmdagarna och det blev till och med lite dammigt i salongen där mot slutet. Både en och två av mina grannar fick något i ögat. Jag, bara nästan.

Jag ger Monica Z tre bekräftelsebehov av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Fler revyer från de allra härligaste av härliga filmspanare:
JojjenitoFiffi, Sofia, Johan och Erik från Har du inte sett den?


11 kommentarer:

  1. En trea i betyg för en biopic när du inte ens gillar biopics, det är ju ett bra betyg för filmen. Och jag håller med dig om Tage. Han känns som en comic relief som inte var tänkt som en comic relief.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag gillade filmen skarpt. Detta var en film klart över medlet både som biopic och svensk film.

      Radera
  2. Tror vi alla blev drabbade av stora Edda-crushen... Biopics är på ett sätt en lätt genre eftersom det ofta är intressant (tycker jag då) men svår eftersom den är alltför lätt att göra generisk.

    Vad gäller Tage gissar jag att de gick mer på porträttlikhet än skådespelarskillz.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ah, du tycker de är intressanta? Jag är inte alls lika förtjust i genren. vi får väl prat om biografins för- och nackdelar på nästa träff! :-)

      Radera
    2. Kanske tom nästa tema? ;)

      Radera
    3. Argh. Noooooooooooo. ;)

      Radera
  3. Jag får erkänna att jag också kan ha svårt för biopics. Det är samma aversion jag har mot fejkdokumentärer eller found footage fast tvärtom. ;) Biopics... nånting gör att de känns inramade när det gäller handlingen, det går liksom inte att överraska, och om man överraskar ja då håller man sig förmodligen inte till sanningen.

    Kul att du gillade filmen! Det gjorde jag med, och jag var ju en av de som fick nåt i ögat där mot slutet (Kjelle!).

    Att de inte hade med nåt om hennes ryggskada, det störde mig inte så mycket. De har valt att berätta en viss historia och då kan man liksom inte ta med alla detaljer, även om det handlar om viktiga detaljer. Filmen har inte i uppgift att berätta alla detaljer om hennes liv. Eller har den det? Då är vi återigen här med det inbyggda problemet som biopics har.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Häller med dig om att inte alla detaljer behövs. Men jag tänkte lite på att Monicas drickande hade en så stor plats i filmen, i alla fall kommer jag ihåg det så. Och då kanske detaljen att hon levde ett helt liv med skadad och sned rygg vuxit till en avgörande insikt/förklaring.

      Trots att jag inte kände till speciellt mycket om Monicas liv kände jag aldrig någon överraskning. Det är en stor nackdel med biopicen som du också är inne på.

      Radera
    2. Den viktigaste ryggdelen är väl kanske att det väl var för det hon fick värktabletter? Men att orsaken nu var ett fall som utspelade sig i filmen och inte något som låg i barndomen.

      Radera
  4. Intressant recension! Det är kul när en skådespelare som inte gjort en enda film tidigare kan få en att trilla ur fåtöljen på den där sättet.

    Ser mycket fram emot att se filmen när jag som musikgalen Brightonbo väl får chansen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Oliver och välkommen till bloggen.

      Om du är musikgalen så lär denna film sitta som handen i handsken för dig! Mycket nöje när du väl får chansen att se den.

      Radera