To Rome With Love (2012)

När jag skrev revyn till The bling ring och skulle länka till den förra filmen som jag och Lars-Ola såg tillsammans upptäckte jag att den revyn inte fanns på bloggen. Jämmer och elände. Vi såg ju Woody Allen's To Rome with love förra hösten. Jag måste ha glömt att skriva revyn. Otroligt.

Ok, nu ska jag fixa till det med en text på filmen. Jag kommer ihåg filmen ganska bra tror jag, men jag såg den för cirka nio månaders sedan. Woody följde upp sin hyllade Midnight in Paris med en film om och i Rom. Förväntningarna var så höga att de sänktes av sig själv. Det låg i luften att han inte skulle kunna överträffa eller ens matcha den tidigare filmens briljans. Och tyvärr blev de farhågorna besannade.

Filmen inleds av en lång scen från ett hektiskt Rom där vi till slut blev tilltalade av en trafikpolis. det var en mycket skön inledning om jag minns rätt. Men To Rome with love är en ren episod-film, vi får se fyra separata historier som inte sitter ihop. Såvitt jag minns försöker han inte ens ensa ihop dem. Det enda gemensamma är väl att alla historierna utspelas i Rom. Woody har ju de senaste åren spelat in film i Europa och varje film har fått mer eller mindre prägel av miljön de är inspelade i, exempel London i Scoop, Match point och You will meet a tall dark stranger, Barcelona i Vicky Christina Barcelona och Paris i Midnight in Paris. Och nu hade han kommit till Italien och rom. eftersom rom är en fantastisk stad kunde man ju hoppas på en pangfilm men denna film är den svagaste av alla de jag nämner ovan. Självklart är filmen fylld med scenerier från Rom, men staden framträder inte så centralt i filmen som städerna gjorde i flera av de andra filmerna. Denna film hade väl lika väl kunnat utspelats i vilken annan stor stad som helst.

Filmen är också svag på grund av sin struktur. Det är otroligt svårt att göra episodiska filmer. Magnolia och Short Cuts är lyckade filmer inom genren, men till och med de kärleksförklaringarna Paris, je t'aime och New York, I love you är ganska svaga som helhet då deras inbördes delar är så ojämna.

I To Rome with love får vi två riktigt svaga delar och två delar som är ok. De något bättre är den om när Woodys karaktär vill bli manager åt dotterns blivande svärfar, begravningsentreprenören Giancarlo som visar sig vara en hejajre på opera. Episoden är rolig och man får sig en dos av Woodys neurotiska alter ego, men till slut blir det fars och pannkaka av allt.

Filmens starkaste kort är den med Alec Baldwin som berömd arkitekt som återbesöker en del av Rom där han bodde som ung. Där stöter han på en ung student, spelad av Jesse Eisenberg, och Alec börjar ge relationsråd. Episoden är den som närmast kan jämföras med magin i Midnight in Paris.

De övriga två var svaga. En är en ren gimmick där den jobbige Roberto Bengini spelar Leopoldo, en vanlig man som en dag vaknar upp och är en kändis, med efterhängsna paparazzis och allt. Kul en minut, inte kul resten.

Sista episoden pratade Sigge Eklund om på podcasten. Den handlar om ett ungt nygift par på bröllopsresa till Rom. de kommer ifrån varandra och förvecklingar sker. Sigge påpekade att filmskapare har fått ett problem med dagens teknik, tex mobiltelefoner, för karaktärerna kan inte tappa bort varandra längre. I denna film löst Woody det med att kvinnan tappade sin mobil ner i en gatubrunn. Av oklar anledning kunde hon inte ringa sin man från någon annans mobil. Jag kommer inte ihåg varför. Men Sigge har en poäng. Hur många gånger kan filmmakarna använda sig av "tappat mobilen i en brunn" innan det blir gammalt? De får uppfinna nya sätt att sätta karaktärerna i kniviga situationer. Episoden var inte speciellt bra och den jag kommer ihåg minst av nu efteråt.

Nej, totalt sett var detta en "minor Allen", och jag får hoppas att han i nästa film kommer tillbaka till nivån han hade i Paris.

Jag ger To Rome with love två neurotiska farbröder av fem.

Betyg: 2/5