Depeche Mode - Globen, Stockholm (2013)

 Depeche Mode, Globen, Stockholm, torsdagen den 27:e juni 2013

Karma finns! Jag har sett Depeche Mode live för första gången för att karma finns. Hur hänger detta ihop utropar du nu kanske? Jo, tidigare i våras när jag skulle gå och se Alex Schulmans föreställning Älska mig lyckades jag köpa en biljett till en föreställning som jag inte kunde gå på. Jag fick köpa en ny biljett till ett annat datum, och sedan visade det sig att man inte kunde lämna tillbaka köpta biljetter och återfå pengarna. Så det blev så att jag gav bort den ena biljetten till Fiffi då jag visste att hon velat se Schulman men inte fått tag på någon biljett.

Senare samma vår överraskades jag av Fiffi som vänligt nog erbjöd mig en DM-biljett. Mycket älskvärt! Hon hade fått köpa biljetter till Depeche som innehavare av ett antal plåtar till den nedlagda Peace and Love-festivalen och på grund av kalenderkrockar i det musikaliska utbudet i Stockholm hade hon fått en biljett över. Och den fick jag. Tack Fiffi för biljetten!

Detta var den första konsert jag sett med de engelska syntharna och jag hade tämligen höga förväntningar. De skulle ju vara ösiga som live-band. Som förberedelse lyssnade jag igenom deras gamla skivor ordentligt och skapade på samma gång min egen Best of Depeche Mode. Den spellistan har jag förövrigt publicerat i ett tidigare inlägg här på bloggen, se här.

Vi hade schyssta platser på understa delen av ena långsidan. Inledningen var mycket bra, se set list nedan. Efter de inledande sex låtarna kunde jag konstatera att alla sex fanns med på min Best of. Vilken lycka! Konserten hade nu börjat komma upp i intensitet. Men sedan hände något mycket konstigt. Istället för att elda på publiken med flera ösiga låtar började de dra de ner tempot och snart kom där två extremt sega ballader framförda av andresångaren Martin Gore. De prioriterade uppenbarligen låtar som de själva kände speciellt för, över en bra show för publiken. Detta är ett känt fenomen från band som spelat live länge, och även om det är förståeligt är det givetvis lite trist för oss i publiken. Hela tre gånger under konserten drog de ner tempot med långsamma låtar eller "okända" lite nyare låtar. Det var ett långt parti i mitten av konserten där knappt en enda av låtarna finns med på min best of, inklusive de två första låtarna i extranumret. På gränsen till obegripligt.

Scenshowen som sådan var dock mycket bra. Dave Gahan har energi som en annan Mick Jagger och han äger scenen och därmed publiken totalt när han väl vänder den sidan till. Höjdpunkterna var annars den schyssta ljus- och bildshowen. Färgexplosioner blandades med bilder och filmer som visades på den gigantiska skärmen bakom bandet. Vid ett tillfälle inkorporerade de till och med Globens alla skärma, jumbotronen samt det band av skärmar som sträcker sig runt Globen mellan sektion 2 och 3, i ljusshowen.

Ljudet var helt ok för att vara i Globen. Trummorna lät dock lite konstiga. Det var ett tunt men högt trumljud. Det verkade som att trummisen tog i för allt han förmådde, men ljudet var stumt och livlöst. Trist att det nästan aldrig är riktigt bra ljud i The Glode Arena.

De bästa låtarna på konserten var de följande, klicka på länkarna så får du en aning om hur det såg ut och lät i Globen:
Welcome to my world, Black celebration, Enjoy the silence, Personal Jesus, I feel you och Never let me down again

Största jubel: när Andrew Fletcher presenterades av Gahan.

Set list:
1. Welcome to My World
2. Angel
3. Walking in My Shoes
4. Precious
5. Black Celebration
6. Policy of Truth
7. Should Be Higher
8. Barrel of a Gun
9. The Child Inside
10. Judas
11. Heaven
12. Soothe My Soul
13. A Pain That I'm Used To
14. A Question of Time
15. Secret to the End
16. Enjoy the Silence
17. Personal Jesus
18. Goodbye
---
19. Home
20. Halo
21. Just Can't Get Enough
22. I Feel You
23. Never Let Me Down Again

Allt som allt var det en mycket trevlig kväll i goda vänners lag.