lördag 19 januari 2013

The Nightmare Before Christmas (1993)


What's this? What's this? There's color everywhere! What's this? There's white things in the air! What's this? I can't believe my eyes, I must be dreaming; wake up, Jack, this isn't fair! What's this?

Hell yeah. Efter ömsesidiga försök att pracka på varandra våra favoritfilmer blev det till slut så att Sofia och jag ingick en ohelig pakt, hon lovade kolla på Firefly (endast 600 minuter) och jag lovade att se en av hennes absoluta favoritfilmer The nightmare before Christmas (hela 80 minuter).

Åh, tänk vilken lycka att få en låna en favoritfilm från en frände och dyka in i en ny underbar värld. Tack Sofia för lånet av filmen! Nu fick jag äntligen se denna omtalade film. Men ack vilket ansvar. Jag ville förstå, jag ville känna och jag ville uppleva allt det som vännen förstått, känt och upplevt. Den enda som skulle bli mer besviken om jag inte gillade filmen än Sofia var jag själv.

Tim Burton's The nightmare before Christmas kallas den. Den bygger på ett poem som Burton skrev under tidigt 80-tal. Till slut fick hans vän Henry Selick regissera filmen. Wikipedia beskriver den som a stop motion musical fantasy horror film. Den beskrivningen täcker in filmen ganska väl. Stop motion är en animationsteknik där man bygger figurerna istället för att rita dem. Eller nåt sånt.

Filmen öppnar träden till fantastiska världar, dels Halloween-världen med alla tänkbara väsen som kan finnas i mardrömmar, dels får vi en kortare glimps av Christmas Town med Santa, starka färger och alla de glada barnen. Huvudpersonerna är ett skelett, ett hundspöke och en tygdocka med sinne för sömn-potions. Personlig favorit var en clown som kunde ta av sig ansiktet.

Filmen dryper av Tim Burton's estetisk och vi bjuds in i hans fantasivärld. Det är svart men inte smutsigt, det är mer en blänkande ofarlig svärta. Sen är det ju en musikal också, så de bryter ut i sång allt som oftast och lite därtill. En sak jag satt och funderade på en hel del under sångnumren var hur mycket de scenerna påminde mig om Buffy-avsnittet Once more, with feeling. Sångerna hade lite då och då samma aura och jag fann mig själv sittandes och längta till det förunderliga Buffy-avsnittet.


Jag tror att denna film bästa avnjutes med nostalgi efter många omtittar. Allra bäst vore nog att ha sett den när man var liten men det är ju svårt att fixa nu. Däremot förstår jag dem som ser om den varje julhelg. Den är charmig och fantasirik. Titta bara på det glada huset i julstaden ovan.

Men eftersom jag inte är något större fan av Tim Burton, jag har ju trots allt ännu inte blivit helt indragen i någon av hans världar, så föll denna film lite platt till marken. Det smärtar mig att säga detta, jag hade verkligen velat bli överlyckligt överväldigad av detta överdåd av fantasi.

Sofia publicerade sina tankar om Firefly igår. Jag tror att jag skulle kunna uppskatta The nightmare before Christmas vid en omtitt då jag inte skulle följa handlingen så mycket utan bara låta mig dras med i världen och däri se alla lustiga detaljer som jag missade under första titten. Det är därmed exakt samma sak som med Firefly. Jag lovar härmed att se om denna film varje gång Sofia har sett om några av favoritavsnitten i Firefly... Out of gas, Our mrs. Reynolds, War Stories, eller varför inte Jaynestown eller Objects in space? Deal?

Jag ger The nightmare before Christmas tre talande skelett av fem möjliga.

Betyg: 3/5

7 kommentarer:

  1. Då jag själv är lite som Tony i Lady o Lufsen och har lite svårt med språket brukar jag inte rätta andra men Henke jag tror du gjort en ganska allvarlig miss i din revy. Det ska väl stå 5/5 i betyget? Något annat är otänkbart ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe. What's this?

      Jaja, det är vad det är.

      Radera
  2. Haha, ja, ibland väger ansvaret tungt :) Som sagt, med tanke på att du inte är något Burton-fan är jag helt nöjd med att det bara blev ett litet platt fall. För min del är både fantasin och musiken klockren. Det var ju bra att musiken påminde om favvis-Joss fast lite synd att den skapade längtan efter något helt annat.

    Deal!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Filmen har något! Jag förbehåller mig rätten är gilla denna film i framtiden...

      Aldrig säg aldrig som Sean Connery sa.

      Inget problem med längtan. Såg musikalavsnittet i tisdags!

      Radera
  3. Jag hade inte ens hort talas om Tim Burton nar jag sag filmen, men jag blev anda helt hanford. Jag tyckte den var ett smatt genialiskt konstverk.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul. Det verkar som att du fick samma upplevelse som tipsaren Sofia hade med denna film. Såg du den för att jag skrivit om den på bloggen, eller? :-)

      Radera
    2. Jag sag den nog for over 10 ar sedan, innan jag blev docent!-)

      Radera