Jag har en bekännelse att göra. Jag var totalt kallsinnig för Spider-Man-filmerna från 2002-2007. Jag fattade aldrig om de hade någon humor och om de hade det förstod jag den inte. Actioninnehållet och skurkarna var helt oinspirerande och det två huvudkaraktärerna var som trästatyer för mig.
Därför blev jag närmast glad då jag hörde att Hollywood skulle göra en re-boot, eller re-make eller vad det nu är, på spindelmannen. Hur bessynerlig tajmingen än var. Som regissör valdes Marc Webb som gjort en av de senaste årens bästa film i (500) days of Summer. I huvudrollerna skulle vi nu får se Andrew Garfield (Never let me go) och Emma Stone (Crazy, stupid, love). Jag var ganska sugen på att se resultatet, helt klart. Men inte sugen nog för att gå och se den på bio, så varför inte hemma i filmrummet tänkte jag. Sagt och gjort, jag såg filmen i helgen.
Den börjar bra, vi får samma origins-story om igen. Sally Field och Martin Sheen var positiva överraskningar som Peter Parkers fosterföräldrar. Andrew Garfield är dessutom överlägsen den förre Peter Parker, Tobey Maguire, så redan där är denna film långt bättre än sin föregångare. Emma Stone levde tyvärr dock inte upp till de ganska högt ställda förväntningarna, även om hon är mycket mer charmig än isbiten Kirsten Dunst.
Jag kan allt gilla en serietidningsfilm jag med, men då ska den helst vara realistisk och mörk (tex Nolan's Batman), eller fantasy-fantastisk och humoristisk (tex Whedon's The Avengers). Jag gillar inte mellanläget där en realistisk värld blandas med fåniga och orealistiska monster som tagna ur en serietidning. Det blir en balansgång och denna film inleder som en ballerina, men avslutar som en klumpfot.
Inledningen där karaktärerna och deras inbördes relationer målas upp är engagerande. Jag är helt med i matchen. Filmens skurk är bra så länge han är en människa. Jag kände knappt igen honom, är det inte Hugh Grant's roommate från Notting Hill! Nåväl, relationerna mellan Peter, hans far och Dr Connors var intressant och borde utforskats mycket mer ingående. Men så var de tvungna att förstöra allt med transformation av Dr Connors till en ödla i bästa (värsta) hulken-stil. När det enda Spider-Man sedan gjorde var att slänga sig i lianerna mellan skyskraporna på Manhattan blev filmen väldigt tråkig. Konstigt att en film med en så lovande inledning kan avslutas så svagt.
Denna version var ändå ungefär dubbelt så bra som den förra Spider-Man, men tyvärr var det inte en så stor bedrift.
Jag ger The amazing spider-man två löften som inte kan hållas av fem möjliga.
Betyg: 2/5
Tja, håller med om det du skriver. Som jag skrev i min recension:
SvaraRadera"Jaha, det är egentligen inget större fel med filmen. Kanske inte nåt större rätt heller".
Dunst är förresten en märklig skådis. Ibland jättebra och jättesnygg och ibland bara stel och konstig. Har du sett Melancholia? Där är hon jättebra.
På förekommen anledning... JAG ÄLSKAR FANTASY!
RaderaJag läser just nu Towers of midnight och är otroligt psyched inför avslutande boken A memory of light som för övrigt släpptes just i veckan.
Men spindelmannen var det. Det var en mycket bra beskrivning som du citerade där. Så var det. Är det inte det Fiffi kallar "mellanmjölk"?
Jag gillar som bekant filmen men håller med att dentappar under andra halvan. Man hade kunnat gjurt The Lizard mer skrämmande nu blev han sisådär. Men mitt slutbetyg blev som sagt avsevärt högre. Gett upp Game of thrones?
SvaraRaderaRenodlade underhållningsfilmer (utan innehåll) är häftigt beroende av att man är på rätt humör för den. Därav kanske skillnaden i upplevelse?
RaderaGet upp? Nä, väntar allt jag orkar efter S3 på tv. Läsa? Nej, jag har startat läsa den första boken två gånger men den har aldrig tagit sig...
Håller med humöret kan göra otroligt mkt om man gillar en film eller inte.
SvaraRadera