tisdag 8 maj 2012

A Life In Music - 1991


1991 bar det av till favoritlandet USA för första gången. Jag och Per W flög över till NYC för några dagar i lyx, sen vidare till Los Angeles och en lång road trip. Vi hyrde bil och såg Flagstaff, Las Vegas, Grand Canyon, flera nationalparker, San Diego, Disneyland, Highway 1, Carmel, Palo Alto och Stanford, San Fransisco, Berkley och Napa Valley. Jag ville inte åka hem när jag skulle åka hem. 


Efter Andrew Woods överdos gick några av killarna i bandet plus Andrews kompis Chris Cornell ihop för en hyllningsskiva för Andrew. De kallade sig Temple of the dog. Skivan spelades in i snabb takt, och med på sång är en surfarkille som grabbarna hade lärt känna, Eddie Vedder. Det var här Eddie, Jeff och Stone träffades och resultatet blev Pearl Jam. Temple of the dog är en otroligt bra skiva som jag inte nog kan rekommendera. Chris Cornell är en av de bästa sångarna från grunget.Väljer en lite lugn låt med fantastisk sång, Call me a dog



Pearl Jam bildades runt Temple of the dog-skivan och kom därefter snabbt ut med sin debutplatta som fortfarande än idag är deras bästa album enligt denna revyare. Jag såg Pearl Jam live som förband till Neil på Sjöhistoriska 1993. De spelade nästan hela Ten och senare kom de in och kompade Neil på hans Rockin in the free world som sista extranummer. Neil öste på så att alla strängar gick av på Old Black. Stone Gossard, Mike McCready och Jeff Ament bara gapade och skakade på huvudet. Det var den konserten då det började brinna i en av högtalarna under Neils Down by the river. Man kan välja många låtar från Ten (Alive, Jeremy, Once, garden, Black...) men jag tog Even flow



Chris Cornell's Soundgarden är det näst bästa bandet från grunge (efter AiC). Han sjunger så grymt bra. 1991 släppte de sitt tredje album Badmotorfinger. Jag väljer faktiskt inte Rusty Cage eller Room a thousand years wide, utan Outshined




Nu trodde ni kanske att jag hade glömt det mest kända namnet från 1991? Curt Cobain och hans Nirvana skulle vara med som rockbandet Citizen Dick i Cameron Crowes film Singles, men de slog igenom så hårt med Nevermind att de tvingades hoppa av. Pearl Jam spelade in filmen istället. Låten som spelades otaliga gånger på Upplands Nation i början av 90-talet, Smells like teen spirit



Till slut fattade också jag att Metallica var bra. Men det dröjde ända tills de släppte sitt mest lättillgängliga album Metallica (Black album). Jag blev totalt övertygad om deras förträfflighet med balladen Nothing else matters. En perfekt förfestlåt.




Det var de hårda tonerna, nu följer lite lugnare musik. Tom Petty följde upp sin Full moon fever med ännu en otroligt schysste "köra bil"-skiva Into the great wide open. Två album som kan snurra i cd-växlaren på vilken road trip genom Europa som helst. Fråga Frans, han vet. Inledningslåten är en av de bästa, Learning to fly.




Nu blir det en massa bonuslåtar igen!

REM gjorde en monsterhit som syster Pillan och hennes kompisar avgudade: Losing my religion

U2 bör äras för en av de bästa låtarna genom tiderna: One

Queen's sista skiva med Freddy kom detta år. Han dog av AIDS senare under hösten, men en av hans sista inspelningar blev en av hans bästa. Otroligt med tanke på hur sjuk han var. Men som alla stora underhållare ville han väl att the Show must go on.

Det brittiska indiebandet Saint Etienne överraskade oss med en grym cover av Neils gamla After the goldrush-klassiker Only love can break your heart

Runt 1991 var det ständigt festande i Uppsala, studierna led svårt, men roligt var det. Vid sidan av tre stora fester i min korridor i Flogsta var det fester hos Gunnar, Jonas och flera andra. Guns 'n' Roses spelades till förbannelse. De hade en hit från T2, men jag väljer Don't cry

Jag och syrran lyssnade en kort period på de brittiska folksångspunkarna Levellers. Deras Levelling the land spelades också på festerna. Vi såg dem live senare. One way

Årets video: Chris Isaac Wicked game

Årets Alice in chains: Man in the box (live)


Nästa gång tar vi oss and 1992 och då får vi möta ett av mina absoluta favoritband och mysteriet med mitt nick name närmar sig sin lösning (därom får vi dock vänta till deras andra skiva). I övrigt blir det ytterligare ett nytt band och några gamla artister. Ha de!

10 kommentarer:

  1. Jag kanner igen den laten men hade ingen aning om att vi lyssnade pa dessa skivor. Spectaculaire! Fantastique! Enorme!

    SvaraRadera
  2. Hehe, någon av oss har ett dåligt minne, men jag kommer inte ihåg vem!

    SvaraRadera
  3. Kul att du uppmärksammar Saint Etiennes cover. Visste faktiskt inte att den var så pass gammal. Lyssnar på den titt som tätt, men har aldrig gjort någon research på gruppen.

    SvaraRadera
  4. Bra cover på en bra låt. Det är ju faktiskt helt sant, det där, Only love can break your heart.

    SvaraRadera
  5. Jag kan nog kontatera att grunge inte är my cup of tea åtminstone inte i den här fasen av mitt liv.
    Mmmmm Into the great wide open mkt fin platta. har alltid svårt att välja vilken låt som är bäst titelspåret eller ditt val.
    Vid Achtung baby började jag acceptera U2 igen. En bra platta!
    Chis Isaak en favorit som kommer dyka upp på lördag.
    St Etienne underbara St Etienne men jag upptäckte gruppen bara för ngt år sedan. Tips lyssna på veckans låt på måndag :)

    SvaraRadera
  6. filmitch: aj då, inte gilla grunge? Jämmer och elände. Det blir några tuffa års-inlägg framöver för dig då.

    Men Call me a dog gillar du såklart?

    Ska hålla spaning på St Etienne.

    SvaraRadera
  7. Ett mycket trevligt år på det hela taget måste jag säga. Ingen jättefan av grunge men det går absolut att lyssna på. Dock känner jag mig stockkonservativ och tycker bäst om Smells...

    Även jag föll för Metallicas svarta men jag vet väl inte riktigt om jag skulle hålla med om Nothing Else Matters förfestpotential... Mer av en efterfestslåt i så fall. Enter Sandman är fortfarande helt grym.

    Tom Petty är trevlig, även utanför bilen.

    Ah, Queen -- Love!

    Och föga förvånande tyckte jag riktigt bra om Neil-covern ;)

    SvaraRadera
  8. Sofia: skönt att höra! Att du gillade års-inlägget. Det är bättre när du gillar några av låtarna än när du dissar dem.

    Varför föga förvånande? Jag trodde du var sval inför Neil, eller är du ett anonymt St Etienne-fan?

    SvaraRadera
  9. Jag ser även dissanden från det positiva sidan -- det är bättre att testa och inte gilla än att inte testa alls ;)

    Föga förvånande ur perspektivet att Neils framförande sannolikt står i vägen för mitt uppskattande av egentligen bra musik.

    SvaraRadera
  10. Aha, du har ju förstås drabbats av den initiala ofrånkomliga aversionen mot Neils framföranden. Detta har vi alla gått igenom. Stay the course, och du kommer bli rikligt belönad.

    SvaraRadera