tisdag 15 maj 2012

Battle Royal (2000)


Here's your list of friends in the order they died.

Som en del av er vet har jag flyttat till en ny lägenhet och däri har jag inrett ett filmrum. Jag har fått mycket hjälp, både med idéer och designval men också bokstavlig hjälp av filmbloggarkompisen Fiffi. Jag hade glädjen att få bjuda in Fiffi och några till i lördags till visning av hur filmrummet blev. Det var mycket trevligt. Vi tog givetvis tillfället i akt och tittade på en film också. Valet var enkelt, det blev Battle Royale.

Varför var valet enkelt? Jo, den film som vi behandlade i Filmspanarna, där både jag och Fiffi deltar, förra månaden var den omtalade The hunger games. När vi satt på puben efter filmen och snackade om den kom vi givetvis snart in på den japanska filmen från år 2000, Battle Royale. Likheterna mellan de två är så slående att jag håller det tämligen osannolikt att den amerikanska författarinnan av The hunger games inte kände till Battle Royale. Fler av de övriga i Filmspanarna hade inte sett filmen och den delen av diskussionen dog ut.

Nu såg jag den för andra gången. Fiffi hade också redan sett den, men för några av de andra var det premiärvisning. Battle Royale är en djäkligt intressant film. Först och främst är det en svidande satir över ett samhälle inte allt för olikt dagens. De vuxna är rädda för och arga på sina egna barn. Samhället anser att barnen inte följer de regler som satts upp. Som en slags hämnd lottas en högstadieklass per år fram som måste delta i överlevnadsspelet Battle Royale. Alla barnen sövs, fraktas till en ö, får ett halsband med en liten sprängladdning i och sedan är det en kamp. Den sista som lever vinner spelet och blir fri (?). Om barnen försöker fly eller på annat sätt inte går med på "spelet" kan halsbandet lätt sprängas av tävlingsledningen. Remote control.


Vad som drabbade mig första gången, och nu igen vid andra titten, är att skådespelarna är så unga som de karaktärer de spelar. Detta gör att filmen ovanlig, den blir både mer absurd men också mer stötande. "Lyckligtvis" är blodbadet som följer stilistiskt och "over the top". Dvs det blir inte så realistiskt eller skrämmande som samma film med en annan ton skulle kunnat bli. Battle Royale är dock klart mer blodig än den barntillåtna The hunger games där man väjer för att visa något realistiskt våld alls. I Battle Royale reagerar de olyckliga barnen på ett mer realistiskt sätt. Alla blir rädda, någon vägrar att delta och tar inte ens vapen, några begår självmord i ren desperation (filmens starkaste scener) och några blir aggressiva och gör allt för att vinna. Några skapar allianser och ärar de vänskapsband som fanns före spelet, några bryter dem som om de inte vore värt ett lingon. Många hämnas år av mobbing och orättvisor som odlats inom den speciella grupp som en stor skolklass utgör. Jag var lite frågande vid titten på den andra, nyare filmen att ungdomarna som lottades fram i den inte visade mer ren och skär skräck och dödsångest. Detta behandlas bättre i Battle Royale.

Handlingen i Battle Royale är ibland lite ologisk. Varför förvinner tex alla militärer från ön i slutet av filmen? Skulle de inte frakta vinnaren in till fastlandet och de väntande journalisterna? Men detta är inte en film som man ska sätta sig ner och dissekera på det viset. Den är mer som ett grymt men vackert poem.

Vi får följa de olika klasskamraterna en efter en. Vi får ofta se en tillbakablick från deras tidigare liv och sedan kastas vi rakt in tillbaka till den otäcka tävlingen. Speciellt en scen med flickan som springer i skogen är otroligt stark. Hon drömmer sig bort och fantiserar om hur hon är ute och springer och samtidigt smågnabbas med sin pojkvän som cyklar efter henne. Kameran fokuserar på hennes ansikte när hon går från minnet till nutid och man ser chocken när hon inser var hon befinner sig. Sen blir hon mördad.

You just have to fight for yourself, no one's going to save you. That's just life, right? 

Jag låter mig fascineras av Battle Royale och ger den fyra grytlock av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Kolla här vad Fiffi tyckte om filmen.


15 kommentarer:

  1. Ja, jag gillade den en hel del och skulle nog faktiskt kunna tänka mig att se om den någon gång i framtiden. Kanske inte nio gånger, som vissa har fått utstå, men en omtitt håller den absolut för. Mycket speciell och förvånansvärt rolig.

    SvaraRadera
  2. Jag fokuserade inte så mycket på filmens humor i min revy, men den är sannerligen där.

    Och nej, nio gånger skulle nog vara en för mycket.

    Sorry. Det blir inte alltid rätt.

    SvaraRadera
  3. Det som är så paradoxt med filmen är att den är hur hemsk som helst och ändå sitter jag och fnissar. Jag får inte ihop det. Jag vill egentligen inte se det komiska men det går helt enkelt inte att låta bli.

    Bra film, jättefint filmrum och tack för en toppenkväll!

    SvaraRadera
  4. Fiffi: jag har lite dåligt samvete för filmvalet, men det kan ju bara bli bättre nästa gång! :-)

    SvaraRadera
  5. Denna blev ju väldigt omtalad när den kom och jag minns att jag hyrde den med en vän. Vi blev båda klart besvikna. Men det var nu över tio år sedan och jag har inte sett den sedan dess. Kanske dags för omtitt ?

    Vad jag inte gillade var just att den har sin humor. Hade velat ha en mörkare film där man verkligen känner skräcken. Men det är möjligt att jag skulle tycka något helt annorlunda om jag såg om den. Tvivlar dock på att min syn på just detta skulle förändras.

    SvaraRadera
  6. Movies-noir: Den är väl tillräckligt speciell för att det kanske kan vara värt tiden att ge den en chans till?

    Ser fram emot din hyllning, eller sågning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, absolut. Du utmanar mig alltså ;) Får försöka ta tag i det...

      Radera
    2. Det är aldrig fel med en utmaning!

      Radera
  7. Trots en helt annan, mer "barntillåten", nivå på våldet i The Hunger Games tyckte jag ändå att det på ett sätt blev mer påtagligt eftersom det kändes mer trovärdigt. Här blev det lite serietidnings/animé-artat. Men visst är det bra här att ungdomarna för det mesta ser så unga ut som de ska vara.

    Samhällskritikbiten försvann också lite väl snabbt för min smak.

    Återkommer på fredag med mer detaljerade åsikter.

    SvaraRadera
  8. Just det, snygg affisch du hade fått tag på. Jag var bara tvungen att använda den också ;)

    SvaraRadera
  9. Sofia: Jag håller helt med om att det är serietidningsvibb på BR, men jag uppfattar ändå våldet som mer realistiskt i denna än i The hunger games. Konstigt nog.

    Angående samhällskritiken tycker jag att den hänger över filmen mest hela tiden. Jag läste någon stans att olika myndigheter försökte förbjuda den i Japan, utan att lyckas. Jag tror att den uppfattas än mer kritisk i hemmalandet.

    Välkommen!

    SvaraRadera
  10. "men jag uppfattar ändå våldet som mer realistiskt i denna än i The hunger games"

    Håller med 100%. Asiatiskt filmvåld träffar dessutom i regel djupare än amerikanskt. Våldet i BR är ibland nästan outhärdligt. Men Hunger Games? Tja, ... underhållande ....

    SvaraRadera
  11. David: jo vi är ense. Våldet och vissa scener i BR berör mig mycket djupare än vad dito i The hunger games någonsin kan göra. Som scenen med flickan som skjuter pojken som sökt upp henne bara för att hinna säga att han är kär i henne. Hennes sorgsna och besvikna blick känns ända in i benmärgen. "Men varför sa du aldrig något..." Man känner att det blir så verkligt på något sätt.

    I flera scener ser man också hur karaktärerna, precis innan de blir dödade, inser att detta sker med dem på riktigt. Att det inte bara är ett bisarrt skämt. Det är mycket bättre hanterat än i den amerikanska rip-offen.

    SvaraRadera
  12. Älskar Battle Royal, konceptet och storyn är brutal! Kommer det upp några bilder på filmrummet lr?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Filmrummet måste ses in real life, går icke att reproducera på foto! ;-)

      Radera