Tom Petty släppte en otroligt skön soloplatta, Full moon fever. Detta är en av mina favoritskivor när man kör långa sträckor med bilen. Det är Americana i dess puraste form. Jag väljer en av de mest kända bitarna I won't back down.
En av Neils kompisar i supergruppen Crosby, Stills, Nash & Young är David Crosby. Han släppte detta år ett ganska bra album, Oh yes I can. David hade ju suttit i fängelse en hel del för narkotikainnehav och Oh yes I can var en återkomst till de nyktra, de fria och de aktuella. Titellåten är så bra att jag och Sir Per spelade den upprepade gånger i radioprogrammet Tuppen i luften.
Oh, yes I can.
Detta år köpte jag också en skivan Technique av New Order. Jag gillade omslaget. Vackert. En bra låt som börjar lite dåligt men som blir såå bra lite senare, en bit in i låten... Round & round.
Robert Smith hade en svår uppgift när han skulle följa upp Kiss me, kiss me, kiss me. Resultatet blev ännu ett klassiskt album Disintegration. Robert och hans The Cure bevisade att de fortfarande var relevanta. Pictures of you, The same deep water as you och Prayers for rain är bra depp. Lovesong och Lullaby är bland de bästa pop han gjort. Men, titellåten såklart! Disintegration.
In Eldorado Town there lives a great bull fighter.
Efter flera år med idel dåliga eller "orepresentiva" skivor kom Neil igen med dunder och brak 1989. Detta är med bred marginal den skiva jag spelat mest från detta år. Neils Freedom är grym! Den var startskottet till en mycket produktiv och framgångsrik period för guden. Jag och Hidman såg Neil på Wembley på Mandela-galan i april 1990. Han körde då Rockin in the free world och Mother Earth. Skivan innehåller många klassikers, ta och lyssna på några av dem: den underbara Americana-känslan i Eldorado (men vad händer efter 4.41? The crowd gets so excited) , ett av Neils bästa kärlekspoem Too far gone, och titellåten så ofta spelad och den låt som gjorts som cover av mången band Rockin' in the free world.
Never get to be cool.
Några bonuslåtar ska vi väl kunna få med denna gång åsså.
Jakob Hellman var i ropet och han fick en massa vänner detta år. Låten spelades på en extra minnesvärd Valborgsafton för länge, länge sedan. Vara vänner
Sista ansträngningen från Simple Minds. De släppte en majestätiskt suggestiv låt detta år. Belfast child
Dansa! Ren glädje. Nu kör vi! The B-52's Love shack
Årets video. Som jag sa, hon är bra!
Nästa inlägg tar oss in i ett helt nytt decennium med året 1990, och då riktas alla blickar mot nordvästra USA. Ha de!
Spellistor
Henkes A Life In Music - The 80's, part 1
Henkes A Life In Music - The 80's, part 2
Här fanns det ett o annat o kommentera.
SvaraRaderaSka verkligen ta och spana in Petty skivan. Han håller ofta hög klass.
CSN (märklig förkortning det blev) och Neil Young har jag inte tagit till mig än vi får väl se....
Technique ja vilket mästerverk. Det blev ett himla liv om låtens video. Anklagades för att vra sexistist. NO försvarade sig med att det var trevligt att titta på vackra tjejer.
Detta var sista Cure skivan jag lyssnade på aktivt. Titelspåret, Pictures of you samt Plainsong hör till favoriterna.
Mmmmmm Love shack :)
Var på väg att ta med Belfast child men intressantare låtar kom emellan.
Spännande med 90 -talet trots att jag aldrig fastnade för Nirvana.
Jag fastnade aldrig helt och hållet för Nirvana, han är såklart bra men inte bäst från den tiden...
SvaraRaderaTom Petty är rätt rolig, även om det inte är en artist jag lyssnar på stadigvarande.
SvaraRaderaLedsen, men Crosby var lite...dare I say it? ...trist ;)
Har kommenterat det även hos filmitch, New Order är oftast lite för blippigt för min smak, var inte så stark synthare.
Neil -- näää. Men som vanligt lyssnar jag å andra sidan då inte på texten så du är välkommen att helt bortse från mitt ogillande.
Åh, Jakob Hellman... Tyckte nog bättre om Hon har ett sätt eller Sköra värld på den skivan (eller är det dödsstraff på att inte använda begreppet "album"?)
Love Shack hörde jag jättesent (och då allra först i Weird Al Yancovics version) men visst är den glad.
Och Madonna är en ikon, en av de största, det går inte att komma ifrån oavsett om man gillar henne eller inte. Är det hon och Micke Jackson som är de oomtvistliga supervärldsstjärnorna alla kategorier? De där som nästan "alla" hört talas om, oavsett om man lyssnar på dem eller inte?
Ser fram emot besöket i Seattle :)
Sofia: vi har lite olika musiksmak helt klart. Tur att vi är klara med 70- och 80-talen. Jag gissar att vi nu kommer få träffa lite fler nya artister inom kort.
SvaraRaderaJag skrattade (nästan) högt. Du skrapar på den så omtalade "Star quality"-diskussionen mellan Mr. Magic och Mange. Min kompis Mr Magic pratade om just det du är inne på. Vilka är stjärnorna som är så stora att alla känner dem? Vilka är så stora att kvällspressen löper amok om de besöker Sverige? Han menar sådana som Madonna, Michael Jackson (RIP), President Clinton (under hans glansdagar) etc. Mange hävdade med en dåres envishet att Eric Clapton var en bättre musiker än Madonna. Du skulle sett Mr Magics frustration över det pedagogiska misslyckandet...
Sofia: Och en sak till. Crosby sjunger som en gud och är "leeen".
SvaraRaderaOh yes, I can still be the man you fell in love with...
Ja, det känns som att de gemensamma arenorna inte är så väldans många. Ska bli intressant att se vad du tycker om mina listor när jag får ur mig dem...
SvaraRaderaJapp, Star Quality har betydligt mindre med reell kompetens inom något område att göra än man ibland skulle önska. Det är klart att exvis Clapton skulle vara värd minst lika mycket uppmärksamhet som Madonna Louise Ciccone men livet är nu en gång för alla inte rättvist.
Sofia: ser fram emot dina listor!
SvaraRaderaAtt bli en stjärna är en kompetens i sig, iofs...