tisdag 17 april 2012

A Life In Music - 1986


Rymdfärjan Challenger förstördes vid uppskjutningen av dess tionde rymdfärd den 28:e januari 1986. Oskuldsfullhheten hos oss alla som vill se människan erövra rymden dog den dagen, men rymdfärderna fortsatte lyckligtvis ändå. Senare samma år dog oskuldsfullheten hos hela svenska folket då vår Statsminister mördades på öppen gata (28/2). Trilogin av brustna illusioner fulländades med kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl (26/4). Musikåret 1986 var dessutom ganska blekt i mina öron. 

Den skiva jag lyssnat mest på från detta år måste vara Peter Gabriels So. Det var Gabriel femte soloplatta och den första som var lite mer lättillgänglig och nästan "populistisk". Sledgehammer är den kända singeln, men jag lyfter här upp två bra (men på gränsen till uttjatade) ballader: Mercy street och Don't give up (andra video-versionen Don't give up).



Paul Simon släppte detta år sin Graceland dr han flörtar med afrikanska rytmer och musiker. En riktigt skön låt är The boy in the bubble. Paul släppte också en helfestlig musikvideo med det komiska geniet Chevy Chase i huvudrollen: You can call me Al



Jag lyssnade inte så mycket på Depeche Mode på 80-talet, jag upptäckte dem senare i livet. Albumet  Black Celebration är en ganska tung och maffig historia. Jag väljer av av de mer kända låtarna: Stripped




Bonuslåtar:

Det svenska bidraget detta år är förstås Europe The final countdown

Jag var inte så förtjust i Eurythmics men Annie Lennox är cool och de gjorde faktiskt några sköna låtar... Thorn in my side är så härligt svängig.

En av årets mest minnesvärda filmer var Top Gun. Ni vet vilken låt jag tänker på va? Danger Zone.

Årets musikvideo: här.

Nästa år är det 1987 och då åker vi på en stor tågluff och senare under hösten börjar vi studera i Uppsala. Ha de!

11 kommentarer:

  1. Minns Challenger ganska tydligt hade en vän från amerika på besök samtidigt som det hände. Även Palme o Tjernobyl gjorde 1986 till en ganska mörkt år men jag minns 86 som party, fest och tonårsångest ;) Över till dina skivor.
    Jag tappade intresset för gabriel iom denna skivan som absolut inte är dålig men som du säger lite slätstruken.
    Simon & Garfunkel har jag aldrig fastnat för vare sig solo eller som grupp men Al är en skön låt och en trevlig video.
    Som du redan läst var det Black Celebration som gjorde att jag upptäckte DM
    Eutythmics är bra men jag har aldrig tagit till mig deras musik men Thorn in my side definitivt helt ok låt. Skivan Savage med gruppen var dock mer min melodi.

    SvaraRadera
  2. Hehe, vi tycker helt lika om Gabriel. Jag tappad totalt intresse för honom runt So och senare. Nu för tiden lyssnar jag i princip aldrig på honom, även om det varit roligt (=nostalgiskt) att lyssna lite nu under ALIM-resan.
    S&G lever fortfarande på några starka låtar från 60-talet, plus att de är så sköna snubbar från NYC, det kommer man långt på! Kolla bara på Woody Allen!
    Vad tror du om 1987 då?

    SvaraRadera
  3. Det här året gick ju riktigt fort att lyssna sig igenom ;)

    Mina föräldrar gillade S&G och Graceland gick följaktligen runt runt hemmavid. Min favorit från skivan är nog Diamonds... men You can call är också charmig (inkl videon även om jag inte är någon jättefan av Chevy)

    Black Celebration vad även mitt DM-uppvaknande, inte en dålig låt på den skivan!

    På bonussidan känns väl Annie Lennox fortfarande mer lyssningsbar än Europe om vi säger så... Nej, nej, det är ju Top Gun Anthem som gäller!

    Klassisk låt och video men Madonna är som sagt inte riktigt min grej. Jag är säkert bara avundsjuk på henne, för det ska ju vara enda anledningen till att jag inte gillar alla kvinnliga artister ;)

    SvaraRadera
  4. Top Gun Anthem är också ikonisk, absolut... Det kändes dock som att Danger Zone var rätt val här.

    Jag tyckte som du om Madonna fram till och med skivan Ray of light 1998. Då transformerades hon till en riktig (äkta) artist. Jag är ett fan sen dess.

    Om du gillar kvinnliga artister kommer du få mycket att götta dig åt under andra halvan av min musikaliska resa, dvs en bit in på 90-talet och framåt...

    SvaraRadera
  5. en i alla avseenden het lat fran 86.

    SvaraRadera
  6. Madonna har nog aldrig varit någon riktigt favorit, hon har ju mest bara funnits där hela tiden. Ibland gör hon bra låtar, ibland inte.

    Och jag kan inte påstå att jag fördrar varken kvinnliga eller manliga artister, det är musiken som får fälla avgörandet. RnB-ballader är tex oftast lika jäkla trista oavsett vem som sjunger dem ;)

    SvaraRadera
  7. Om RnB-balladerna är vi helt ense...

    SvaraRadera
  8. Frans: vad sjunger hon om?

    SvaraRadera
    Svar
    1. refrangen ar "jag vill ha din doft". Jag har alltid trott att den handlar om en man men nu nar jag laser den slar det mig att den kanske handlar om en son/dotter sa lite oklart exakt hur het den ar egentligen!

      Radera
    2. Antingen inte alls eller oändligt, alltså :-)

      Radera
    3. ity att jag inte har något att göra på jobbet här en ganska ordagrann översättning så du kan döma själv, det beror tror jag på hur man tyder vissa fraser.

      Nej förresten, kanske inte ska publicera detta ifall minderåriga läser denna site.

      Radera