måndag 23 april 2012

A Life In Music - 1988


Kommer ni ihåg OS i Calgary 1988? Fyra stycken! OS-staden ligger lite drygt 1000 meter över havsnivån och det var mycket snack om de svenska skidlöparnas (o)förmåga att anpassa sig till "den höga höjden". Inledningen gick kasst men sedan vände allt och Gunde tog guld på 50 km och det svenska stafettlaget med Gunde och Molle i spetsen vann guld också. Tomas Gustafson gjorde till detta två heroiska insatser och vann guld på både 5.000 och 10.000 meter.


Det hände spännande saker i musikvärlden också. På hösten 1988 släppte Mike Scott och The Waterboys sitt fjärde album, Fisherman's blues. Bandet hade under de två år det tog att spela in skivan utvecklats från ett rockband till... något annat. Mike hade flyttat till Dublin och han kallar numera incarnationen av bandet för "The Raggle Taggle Band". Musiken utvecklades till att bli mycket influerad av traditionell irländsk folkmusik. Fisherman's blues slutfördes i Spiddal på västra Irland och man kan nästan höra havet och känna saltstänket från Atlanten på denna skiva. Under åren har mer material från studiosessionerna släppts på skiva och nu finns det material för 4 cd-album från dessa sessioner. En av de bästa låtarna från orginalskivan är titellåten Fishermans blues.


Bästa låten från det övriga materialet är nog Too close to heaven.



Som ni kanske lagt märke till tar jag inte med liveskivor eller samlingsalbum i denna blogserie. Men säg den regel som inte har undantag. 1988 kom Den flygande holländaren, ett samlingsalbum och en hyllningsskiva till Cornelis Vreeswijk som gått bort året före, ensam och utblottad. Den svenska musikeliten visade sin uppskattning, men minst ett år för sent. Bästa låten är Eldkvarns tolkning av Somliga går i trasiga skor.



Bonuslåtar:

Jag lyssnade en hel del på svenska artister detta år. Det är olika hur det blir när en bra låt "upptäcks". Ibland innebär det att jag får en nya favoritartist som jag kanske följer resten av karriären. Men ofta är det bara en bra låt och artisten faller snart i glömska. Några svenska låtar och artister som gick det ödet till mötes från 1988 var Orup med eposet Min mor sa till mig, Mauro Scocco med fabeln Sarah och Freda med discolåten I en annan del av världen.

Under slutet av 80-talet sände jag, Sir Per och Mr Magic studentradio i Uppsala-natten. Kalki, en av våra studiekompisar, tjatade alltid om att jag skulle spela Metallica, men jag var hårdnackat avvisande. Först några år senare upptäckte jag hur bra de var. Tyvärr spelade jag aldrig Kalkis önskelåt, jag kommer inte ens ihåg vilken det var. Trots min ignorans kom Metallica ut med ett klassiskt album detta år ...And justice for all. Nu blir det "arga pojkar" som Carl-Johan alltid säger. Låt oss lyssna på och se live-versionen av Harvester of sorrow.

Årets bästa musikvideo kommer från Pet Shop Boys. Jag såg Domino dancing på någon tv-kanal och tyckte att den var störtskön. Idag är jag mer osäker på varför. Fast söt är hon. Domino dancing.

I nästa inlägg avslutar vi 80-talet med 1989 och då kommer vi återse några gamla vänner och möta några nya. Ha de!

4 kommentarer:

  1. Fishermans blues en trevlig skiva. Först var jag lite besviken på det nya soundet men det växer med tiden.
    Sarah en svensk klassiker :)Kommer än idag ihåg när min kompis kom hem med skivan drarrandes av upphetsning - det var tider.

    SvaraRadera
  2. LOL, det var tider det ja. Jag älskade Fisherman's blues från dag ett, men jag hade inte lyssnat så supermycket på bandet före den. Jag hade hört och gillade Red Army Blues. Däremot blev jag lite missmodig när uppföljaren var än mer "folkig", fast det har jag kommit över nu. Skivan som kom '93 har jag dock aldrig kunnat förlika mig med.

    SvaraRadera
  3. Nå, folkiga Waterboys var klart trevligare men fortfarande ingen jättehit. Man orkar bara med så mycket av irländska spelemän ;)

    Åh, Orup... Jag kommer ihåg att jag fattade noll av Jagad av vargar, men ditt val är riktigt trevlig. Sarah blev ju en riktig landsplåga men nu var det rätt roligt att höra den för första gången på jag vet inte hur länge. Boendes i Skövde lyckades jag aldrig komma underfund med vad det var Scocco sjöng när han sjöng om "seveneleven".

    Jag hädar och tycker bättre om lite mindre hårda Metallica, hängde på först iom The Black Album.

    Ja, VAD kan det vara som lockar i Domino Dancing?! ;)

    SvaraRadera
  4. Sofia: kul kommentar om Skövde, känner igen känslan från när jag växte upp i småstaden... Skövde.

    Vi är helt eniga om Metallica. Jag började också gilla dem vid The black album. Som du ser var jag helt kall inför dem i slutet av 80-talet, därav min anekdot om Kalkis misslyckade försök att få mig att spela dem.

    Domino dancing... jo, jag känner mig frågande idag. Inte för att jag jagar PK-poäng utan för att jag verkligen inte känner något av den videon längre.

    SvaraRadera