Nights Of Cabiria (1957)

Cabiria: And what's this? I saw it in a movie once.

Jag vaknade upp trött och irriterad. Några stapplande steg runt lägenheten, vad göra? Gå tillbaka till sömnen eller se en film? Min blick föll på omslagen av "Nights of Cabiria", eller "Le notti di Cabiria" som den heter på italienska. Frederico Fellinis film från 1957 som jag har hört nämnas några gånger på Filmspotting. Det skulle finnas en skådespelerska i filmen som spelar en glädjeflicka och hon var tydligen något alldeles extra. Jag hade visualiserat henne i mitt huvud... en italiensk skönhet med långa ben, svällande byst (oklart storlek) och tjockt svallande mörkt hår. Nåväl, jag kan väl börja titta lite på filmen sa jag till mig själv... Benvenuti in i Maria "Cabiria" Ceccarelli's värld.

Välkommen till en magnifik skådespelarprestation av Giulietta Masina (Fredericos fru i verkligheten). Wow, vilken upptäckt. Hon är inte riktigt som jag föreställde mig. Hon är kort, en tändsticksask hög, med kortklippt blont hår och hon är allt annat än en "klassisk skönhet". Men vilken personlighet.


Masina spelar Cabiria, en nattens glädjeflicka. Burdus, rapp i käften och hård på utsidan men en romantiker och drömmare på insidan. Filmen börjar med att hon rånas och nästan dränks av sin senaste "enda kärlek". Ensam igen ser vi Cabiria med sina kollegor arbeta på de sandiga gatorna i utkanten av Rom. Cabiria har inte speciellt mycket tur med männen i sitt liv, men på ett egendomligt sätt håller hon humöret uppe. På ett beundransvärt sätt må jag tillägga. Cabiria när en dröm om ett bättre liv. Hon kämpar på och har köpt ett eget litet skabbigt hus, och sparar undan alla sina pengar på banken. Hon drömmer om att börja om, kanske hyra ett tidningsstånd tillsammans med sin vän Wanda.

Cabiria: There's another girl, my friend Wanda, she lives there too, but I don't bother with the others. The others all sleep under the arches in Caracalla. Mind you, I have my own house with water, electricity, bottled gas, I've got everything, even a thermometer. See this one here? She never ever slept under an arch. Well, maybe once... or twice.

Fellini behandlar grundläggande teman i filmen. Lycka, ensamhet, kyrkan, ödet? Vad ska vi göra för att finna ro, lycka? Cabiria vill så gärna finna kärleken att hon blir ett lätt, ja till och med naivt, offer för de män hon finner i sitt liv. Cabiria och hennes vänner besöker en högmässa för att be guden om förlåtelse och tillbeder hans symboler.

Maria: Madonna, Madonna, help me to change my life. Bestow your grace on me too. Make me change my life.

Vad som händer i slutakten är lika ofrånkomligt som uppenbart. Den känslige åskådaren ser den komma, som ett tåg i högsta fart mot en bil som fått motorstopp på övergången. Men den allra sista scenen är helt sensationell. Cabirias ensamma tunga steg på väg in mot Rom bryts av ett sällskap festliga ungdomar som spelar musik och dansar i natten. Marias tårfyllda ögon tänds av pånyttfött hopp. Är det förnekelse, eller är det helt enkelt Fellinis önskan om hopp i stunder av förtvivlan? Cabiria kommer stanna kvar hos mig länge.

Betyg 4/5

"Keeps me searching
for a heart of gold
And I'm getting old."