Star Wars: Episode III - Revenge of the Sith (2005)

Ok, jag trodde att denna film skulle vara lite mer solid. Men ack icke. På pappret händer en massa superdramatiska saker med karaktärerna i denna film, men trots det känns filmen helt meningslöst och ointressant. Karaktärerna i filmen är lika djupa eller intressanta som de Legofigurer de skapats för all sälja. 

Än en gång förblir jag totalt oengagerad över vad karaktärerna i filmen gör eller utsätts för. Det är så trist.Anakin är fortfarande groteskt dålig som karaktär. Både manus och skådespeleri från Hayden Christensen är minst lika dåligt som i förra filmen. När jag skriver att jag finner Anakin lika dålig och irriterande som Jar Jar Binks i The Phantom Menace förstår ni säkert hur illa jag tycker om honom. Det pratas om Anakin som om han vore en god karaktär, men det är bara på pappret. Lucas misslyckas totalt visa honom som positiv någon enda gång och då blir inte övergången till den mörka sidan speciellt dramatisk, eller ens intressant.

Problemet med Episode 1-3 är att Lucas verkar vara mer orienterad mot storpolitiken och institutionerna (The Republic, The Senate, The Trade Federation, The Jedi order, The Clone army och The Battle Droid army) än någon enskild karaktär i filmen. Allt för lite tid ges åt en riktigt story-arc för våra hjältar. De är statiska och grunt "målade". Jag har en vag känsla när jag ser dessa filmer (Ep 1-3) att karaktärerna agerar efter vad som behövs för historien Lucas fokar på, inte efter hur karaktärerna skulle agerat om de var "fullödiga levande" karaktärer. Detta är mest tydligt med Anakin... Och eftersom hela denna film handlar om honom och inget annat blir det problematiskt för mig.

Scenerna när Anakin blir övertalad av Palpatine att komma över till den mörka sidan är otroligt dåligt underbyggda. Hur snabbt går Anakin från att han vill ställa Palpatine inför rätta till att han helt sällars sig till den mörka sidan? Det handlar om 10 sekunder eller något sådant. Och i nästa scen åker han iväg för att mörda ett antal små barn! Detta efter mer än 10 års jedi-träning under Obi-Wan Kenobi. Du har failat Obi-Wan må jag säga. Denna otroligt stora svängning i grundläggande värderingar och motiv hanteras med en eller två repliker i filmen. Nej, Lucas har helt struntat i att hantera den potentiellt spännande förvandlingen hos Anakin. Och det är ju precis detta som denna film handlar om. Visst får vi se en massa jedis mördas av the clone army, och det borde blivit mer känslosamma scener. Men i skuggan av berättelsen av Anakin förbleknar de potentiellt bra sakerna i denna film fort.

Jag kan inte undgå att jämföra Revenge of the Sith med Joss Whedons sci-fi Serenity från samma år som till motsats till denna film helt fokuserar på karaktärsutvecklingen hos några väl utvalda huvudpersoner framför en fond av storpolitiska händelser.

Jag har gett mig attans på att lyfta fram vad jag gillar med filmerna, även de dåliga. Denna gång får jag verkligen anstränga mig för att hitta något av intresse. Scenerna med Palpatine ganska bra över lag. Jag gillar dem framför allt när Anakin inte är med. 

Är inte slutet bra då? Jovars, de sista tio minuterna är något bättre. Men när slutet barmhärtigt nog anländer har jag redan funderat på vad jag ska ha till middag imorgon flera gånger om så det är "too little, too late" för mig...

Vad som inte är lika bra är Yoda som en slags actionfigur, även om han säkert sålde bra som sådan. I de gamla filmerna såg jag honom som en vis gammal Jedi som agerade lite i utkanten av historien om Luke, och där passade han bra. Nu blir han någon slags huvudroll, och som slagskämpe till och med och det funkar inte alls. Det blir bara fånigt när han studsar omkring som en gummiboll frenetiskt viftande med sitt lasersvärd. Han är inte speciellt bra gjord i cgi'n och jag köper inte det de säljer. Nej tack, ingen "action figure" av Yoda för mig tack.

Jag ger Star Wars: Episode 3 - Revenge of the Sith" en fånig ödla av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Obligatorisk hemläxa för er alla som håller med mig, OCH för ni som inte håller med mig... NOOOOOOOOOOO.

Mistress America (2015)

Noah Baumbachs nya film Mistress America är en sådan där film som har så mycket dialog, intressant och vederkvickande dialog, att jag skulle vilja se om filmen på studs. Nu blev inte så fallet, men detta är en film som jag sannolikt kommer se om någon gång i en inte allt för avlägsen framtid.

Detta är inte en officiell uppföljare till Baumbachs hyllade film Frances Ha från 2012, men jag ser den nästan som en sådan ändå. Tracy (Lola Kirke) är en ung aspirerande författarinna som just startat på college i New York. Hon känner sig vilsen och ensam och har inte hunnit träffa vänner att hänga med. Hennes föräldrar är skilda och inför det stundande bröllopet mellan hennes mor och hennes nya man uppmanas Tracy att ta kontakt med hennes blivande styvsyster Brooke. sagt och gjort, en eftermiddag som genomlids under stor tristess tar Tracy upp telefonen och stämmer möte med Brooke. Och in äntrar Frances Ha i Greta Gerwigs familjära skepnad. Ok, det är inte Frances men det skulle kunnat vara det. Tänk er Frances tio år efter det som hände i filmen "Frances Ha", efter att hon blivit hårt behandlad av livet och därmed blivit lite mer desillusionerad.

Denna film är mycket rolig i många, många scener men den har en nykter och till och med svart ton i bakgrunden. Jag ser Brooke som desperat då hon antagligen börjat inse att hennes flyktiga och ofokuserad liv inte kommer bli som hon tänkt sig.

Huvudpersonen i Mistress America är dock utan tvekan Tracy. Hon är en intressant karaktär. Jag kan känna igen mig i vilsenheten under inledningen av studieperioden på universitetet. Men hon har ett driv och passion för det hon gör som är tydlig. Hon försöker komma in på den mytomspunna och coola klubben för spirande författare. Efter ett misslyckat försök börjar hon skriva om och inspirerad av Brooke och då blir det bra. Problem uppstår när Brooke till slut får reda på och läser texten om henne. Jag fann denna konflikt uppfriskande. Då Frances Ha kändes som en hyllning till en Greta Gerwig-liknande ung kvinna känns denna film mycket mer jordnära. Som jag har förstått det blev Noah Baumbach och Greta Gerwig ihop ungefär runt Frances Ha gjordes. Och såvitt jag vet är de fortfarande ett par och nu har de gjort en film om en liknande figur men problematiserat och därmed fördjupat karaktären lite mer.

Filmen är otroligt pratig och mycket i dialogen har betydelse senare i filmen. Det verkar vara ett "smart" manus. Humorn är karaktärsdriven och sitter som alltid med hans filmer bra. Filmens bästa sekvens är när Brooke tar med sig Tracy och hennes två kompisar från college Tony och Nicolette och åker till Mamie-Claire och Dylans hus. Den scenen var intressant och på gränsen till hysterisk. Hela filmen fick en liten annan feeling där då det övergick till klassisk "screw ball comedy".

Vad kan man då tycka om karaktären Brooke? Visst är hon egocentrisk och okänslig. Hon påminner mig en hel del om Cordelia Chase i tv-serien Buffy the Vampire Slayer. Och som vi alla vet säger Cordy det hon tänker på oavsett om det är politiskt korrekt, finkänsligt eller genomtänkt. Det är lite så jag ser Brooke också. Hon känns inte elak i mina ögon, men hon har uppenbarligen genom sin framfart och popularitet sårat både en och annan genom åren. Nej, jag kan inte ogilla Brooke heller, hon blir något av en favorit precis som Cordy och Frances för den delen. Jag gillar nog alla karaktärerna i Mistress America om jag söker bland mina känslor. Dylan var en skön prick, Mamie-Claire var speciell men jag förstår henne, Tracy var den jag blev allra mest fäst vid och Tony var en typisk ung collegestudent. Lite mer udda karaktärer som den svårt svartsjuka Nicolette eller den allt mindre tålmodigt väntande Karen var roliga birollsfigurer.

Mistress America kommer inte upp i den varma sprudlande energin som älsklingsfilmen Frances Ha gjorde men den är en damn good movie i vilket fall. Right up my alley! 

Noah Baumbach är också suverän på att välja filmlåtar. Som vanligt har han satt ihop ett störtskönt soundtrack.

Jag ger Mistress America fyra affärsmöjligheter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmens sågs på december månads Filmspanarträff och Cecilia valde filmen. Bra val Cecilia! Om ni är sugna att läsa vad de övriga kompisarna i Filmspanarna tycker om filmen kan ni klicka på länkarna nedan:
The Nerd Bird
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Movies-Noir
Har du inte sett den?

Star Wars: Episode II - Attack of the Clones (2002)

Attack of the Clones är ett fall framåt jämför med förra filmen. Den har fler scener som ger mig Star Wars-vibben och generellt sett bättre miljöer. Filmen är dock inte utan problem. Den är uppdelad i två delar, dels den starkare delen om Obi-Wan och hans detektivarbete om vem som försöker mörda Padmé, dels den svagare om Anakin och Padmés relation.

Filmens story är rörig som tusan. Helt onödigt då det är en Star Wars-film. Betänk hur enkla och effektiva episode 4-6 var och hur det passade för denna typ av fantasysagor. Här är det rebelliska handelsfederationer som försöker bryta sig ur The Republic och två hemliga arméer som byggs utan att man vet vem som styr dem, en klon-armé och en robot-armé. Min kritik gäller inte att jag inte förstår utan att det är uppsvällt och oeffektivt. Historien som vi är intresserade av är inte betjänt av allt detta storpolitiska dravel.

Filmens svagaste länk är dock Hayden Christensen som spelar Anakin. Han är fasansfullt dålig. Skådespeleriet är inte det enda som suger. Manus rörande Anakin är skandalöst dåligt. Karaktären är vresig, arrogant och tämligen korkad från allra första scenen vi ser honom. Senare under filmen och i den efterföljande tredje episoden kommer han lockas över till den mörka sidan. Denna transformation från de goda till de mörka borde kunnat bli en jätteintressant utveckling. Men då krävs att han startar från den goda sidan. Vi måste åtminstone gilla honom lite grann för att det ska bli någon effekt av att han förleds över till andra sidan. Han är inte älskvärd en enda sekund i mina ögon. Han är tvärt emot vad jag tror att en jedi ska vara, vilket också Obi-Wan är inne på om och om igen när han tillrättavisar honom. Han beter sig dock mest som ett rebelliskt barn utan någon uppfostran. Resultatet blir att jag inte bryr mig speciellt mycket när Anakin går över till den mörka sidan och det måste vara ett monumentalt misslyckande. Jag finner det otroligt konstigt att Lucas med sitt manus och regi så totalt missade målet med den viktigaste karaktären i hela "nya" trilogin. Har George Lucas blivit så stor att alla hans medarbetare bara vågar säga "Yes, sir"?

Anakins kärleksrelation med Padmé är också fruktansvärt dålig. Det känns helt orimligt att hon skulle falla för honom. Det är snarare så att han uppvisar alla tecken på en blivande hustrumisshandlare och översittare. Denna del av filmen är nästan lika dålig som The Phantom Menace.

Lyckligtvis har vi en hel del scener med Obi-Wan och de ger mig lite hopp. Help me Obi-Wan Kenobi, you're my only hope. I flera av scenerna med honom får jag lite Star Wars-feeling. Jag gillade den inledande jakten på lönnmördaren även om den var lite överdriven. Den långa scenen hos det lustiga folket som producerar klonerna var riktigt bra. Det konstiga folket, med de långa halsarna och stora ögonen, ser precis ut som jag tänker mig the Aelfinns i The Wheel of Time.

Rent generellt sett är det något fler bra scener i denna film, om man jämför med The Phantom Menace, men den når inte ända fram. Låt mig ta ett exempel och jämför denna film med A New Hope. I båda filmerna kommer "våra hjältar" till Tatooine och besöker familjen Lars som bor i nedgrävda boningar ute i öknen. I denna film får jag ingen mysig känsla alls. I A New Hope är de scenerna varma och mysiga. Inte för inte är det en av de scener som jag känner mig nostalgisk av.

De svagaste delarna med Attack of the Clones är alltså Anakin som karaktär och hans obefintliga utveckling, Anakins och Padmés kärlekshistoria samt Hayden Christensens skådespeleri.

Favoritscenerna är Obi Wan på havsplaneten Kamino samt delar av slutfajten med alla Jedis på Geonosis. Tyvärr är inte fajterna i slutet speciellt spännande och de saknar något som vi får i de gamla filmerna: karaktärer som vi känner för och "coola" skurkar. Scenerna med alla Jedis som dör borde varit mycket starkare än vad de var (om man tänker på vad som sker på duken).

Jag gillar också call backen mellan denna film och The Empire Strikes Back med ett anfall på bred front. Här är det Jedis och klonerna som anfaller droidarmén, i The Empire Strikes Back är det Rymdimperiet med sina storm troopers som anfaller Leia, Han Solo och rebellerna på isplaneten Hoth.

En sista liten fundering... Vad var det för fånigt segel George Lucas satt dit på Count Dooku's rymdskepp? Hehe.

Jag ger Star Wars: Episode II - Attack of the clones två svaga kopior av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Star Wars: Episode I - The Phantom Menace (1999)

Det börjar redan i första scenen ned ett tjutande rymdskepp som åker genom rymden. Jag måste ha sett Joss Whedons film Serenity minst tio gånger sedan jag såg en Star Wars-film senast och i Whedons värld är det tyst i rymden. Som de ska vara!

Episode 1... Damn, vad uselt detta var! Jag visste att den får mycket skit hos fansen men jag trodde att den var hyfsat duglig i alla fall. Men nej... detta var den sämsta film jag sett på mycket länge.

Var ska jag börja? Hela Star Wars-serien är en fantasy som utspelas i space. Filmer av detta slag är antingen charmiga eller fåniga. Gränsen däremellan är hårfin. Vi vet från serier som den om Harry Potter att även "barnsliga" historier kan vara nog så bra för vuxna. Men här i Episode 1 går det helt överstyr. Hela filmen har en fånig ton och det känns än mer tydligt nu 2015 att allt i filmen bara är en reklamkupp för att få sälja plastleksaker via hamburgerkedjor.

Det börjar med det extremt krystade handelskriget. What the fuck? Star Wars lever på en ganska simpel story. Det ska vara det goda mot det onda. Rymdimperiet mot rebellerna. Att konstra till det med en massa invecklade ointressanta sidokonflikter ger inget mervärde.
Edit som uppföljning av kommentarer nedan: Det jag inte gillar är Lucas fokus på institutionerna i konflikten, på bekostnad av huvudpersonernas karaktärsutveckling. De äldre filmerna fokuserar helt på ett fåtal karaktärer som "råkar" befinna sig i konflikten (oavsett om de har en hel del att göra med hur den får ett slut).  

Sen hade jag helt glömt hur uselt allt runt lilla Anakin var. Jake Lloyd, barnskådespelaren, är usel. Pernilla August som Anakins tärda mamma Shmi är kass och vad hur tänkte Lucas runt jungfrufödseln? Det om något var pretto, Fredrik. Midichloriner-biten var också totalt malplacerad.

Det känns som att filmen inte har någon handling och de som förordar The Machete Order och därmed säger att man inte behöver se Episode 1 alls har HELT RÄTT! Avsaknaden av stakes känns tydlig i denna film. Jag blir aldrig engagerad som åskådare.

Filmens största svaghet är dock Jar Jar Binks. Jag som hade för mig att han bara var med i inledningen. Men nej, han förstör filmen mest hela tiden. Även alla "häftiga" djurliknande karaktärer är på fel sida av fånighetslinjen. Jag gillar inte när påhittade arter pratar engelska (japp jag tittar på dig Star Wars och på dig Star Trek). Det funkade bättre i den gamla trilogin, mest för att de lustiga figurerna mest är i bakgrunden och endast fungerar som detaljer som hjälper till att bygga världen. I denna film kommer de i fokus och då blir det pannkaka. Dessutom är den nya figurerna väldigt dåligt gjorda trots "modern" cgi.

Den bästa av dessa karaktärer är nog Watto men det är mest för att han påminner mig lite om Badger i Firefly.

Jag fann inte en enda karaktär som "likeable" i denna film. Liam "Big dikkus" Neeson är torr och trist. Ewan McGregor är i bakgrunden och även om han försöker ge oss glimten i ögat är han ointressant. Natalie Portman är helt ok och kanske filmens lilla ljusglimt förutom skurkarna. Här i ettan ska vi luras att inte veta vem The Emperor är men det fungerar väl sisådär. Den nya Sith lorden Dart Maul var i alla fall bra. Det lilla han fick vara med.

Att R2-D2 och C-3PO har en så stor roll i denna film får ses som tröttsam "fan service". Jag finner deras deltagande mer belysande av avsaknaden av nya idéer än nostalgisk återblick.

Finns det då några bra scener i filmen? Jag måste lyfta tre bra saker... Jag gillade inledningsscenen med Qui-Gon och Obi-Wan och deras fajt på rymdstationen hos The Trade Federation, speciellt när Qui-Gon körde lasersvärdet igenom "the blast door". Sen tycker jag att pod racet var helt ok. Visst är scenen för lång men jag gillade den sekvensen, speciellt det coola ljudet som kom från Sebulbas pod. Till sist gillade jag de två scenerna med fajt mellan Darth Maul och Qui-Gon (och Obi-Wan i andra scenen). Lite klassisk light saber fight helt enkelt.

Som helhet var detta mycket sämre än jag kom ihåg det. Inget av det jag kom ihåg som bra fanns kvar och de svaga delarna har nu helt tagit överhanden. Även om man måste ge cred åt George Lucas för att han tänkte ut denna värld en gång i tiden så bevisar han än en gång att hans manus inte håller längre och att han är en ännu sämre regissör än manusförfattare.

Jag ger Star Wars: Episode 1 - The phantom menace en "the chosen one" av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Filmserier: The Star Wars Saga

  

Den nya Star Wars-filmen Star Wars: The Force Awakens har premiär den sextonde december och som uppladdning inför det kör jag nu en Filmserier-behandling på de tidigare filmerna.

Den första frågan jag ställdes inför var i vilken ordning jag skulle se filmerna. Vi har tre alternativ:
- Den ordning filmerna släpptes (4,5,6,1,2,3)
- Episodordning (1,2,3,4,5,6)
- The Machete order som är den ultimata ordningen att visa sagan för någon som inte sett filmerna tidigare (4,5,2,3,6)

Jag som redan sett filmerna, och vet att "I am your father", så jag valde att se dem i episodordning. Dels för att det är ordningen inom sagan men än mer på grund av att den nya trilogin (1,2,3) är sämre än den gamla klassiska trilogin (4,5,6) och jag vill avsluta med de bättre filmerna inför jag går iväg till IMAX och ser den nya filmen.

Det var "a long time ago" jag såg någon av dessa filmer. Jag kommer säkert få anledning att "search my feelings" om filmerna efter omtitten, men före titten tänker jag så här...

Episode 1 The Phantom Menace får alltid skäll. Jag kommer ihåg den som ganska bra. Den var väl snyggt producerad, även om den var "plastigare" och fylld av opersonlig cgi jämfört med den klassiska filmerna. Nackdelen med ettan var i första hand den urfåniga Jar Jar Binks, men han är väl med mest i början?

Episode 2 Attack of the Clones kommer jag inte ihåg så väl. Dess stora svaghet är extremt långa partier med kärlekshistorian mellan Anakin och Padme. Den var svintrist. I övrigt var det mycket fokus på Boba Fett och klonerna. Nja, har ingen jättetydlig känsla för denna film då den kanske var lite för oengagerande.

Episode 3 Revenge of the Sith gillade jag när jag såg den på bion och höll den som den starkaste av de tre. Men med åren har den fallit tillbaka och jag tror att den kan vara den svagaste av de tre. Visst är de mörka partierna i slutet bra men filmen är också för barntillåten. Flera av de potentiellt starka scenerna har klippts så att man aldrig får se Anakin verkligen utföra alla de hemska saker han gör.

Episode 4 A New Hope är den mest nostalgiska filmen. Den är superbra och jag både tror och hoppas att den står sig än idag.

Episode 5 The Empire Strikes Back har jag alltid hållit som bästa Star Wars-filmen. Den är mörk och bra. Filmens svaga partier är när Luke besöker Yoda för träning då filmen sjunker betänkligt i tempo.

Episode 6 Return of the Jedi känns också som ett osäkert kort. Jag älskad den när jag var yngre men jag vet inte hur den håller upp idag. Tänker på alla små nallebjörnar. Funkar de?

Imorgon kommer min revy på Episode 1 - The Phantom Menace och sedan blir det en revy per dag tills söndag, med undantag på onsdag då det blir Noah Baumbach istället... Måndag om en dryg vecka, samma dag som jag ska se nya filmen, kommer sammanfattningen över Filmserier: The Star Wars Saga.

Black Mirror - Season 1 (2011)

Jag blev tipsad om tv-serien Black mirror av Patrik. Han brukar ha bra koll och det var givet att jag skulle ge den en chans. Serien är en brittisk sci-fi som i fristående korta filmer om ca en timme beskriver hur den skenande teknikutvecklingen påverkar våra liv. Detta är en klassisk typ av science fiction, likt den som favoritförfattaren Isaac Asimov skrev. Jag läste många av hans böcker när jag var yngre och alla är tänkvärda och utspelas i en framtid som troligen inte kommer vara som han tänkte sig men som KAN blir så. Historierna kändes trovärdiga och utvecklingen av samhället kändes trovärdigt och resultatet blev fantastiskt. Jag hoppades på något liknande med denna tv-serie.

Det första avsnittet var omtalat av både Patrik och Daniel. Den brittiska kronprinsessan blir kidnappad och premiärministern får ett krav av det lite mer personliga slaget av kidnapparen. Massmedia löper amok och frågan hur situationen ska lösas ställs på sin spets. Tyvärr startar serien på ett mycket dåligt sätt. Själva set-uppen var intressant men genomförandet och hur huvudpersonerna betedde sig var helt orimligt vilket gjorde att allt blev pannkaka. Den vinkel som jag tyckte var uppenbar att avsnittet skulle handla om är det faktum att landets premiärminister inte bara är en individ utan han är också en representant för landet, han är Storbritannien (i detta fall). Istället för att bli ett moraliskt drama där dessa två roller ställdes mot varandra blev det bara fånigt. Skulle landet Storbritannien göra det som kidnapparen krävde var den intressanta frågan. Istället var det individen som råkade inneha rollen just då som de fokuserade på. Det vore samma sak med USA's president eller den katolska kyrkans överhuvud, påven. Det är inte individerna som är viktiga utan ämbetet, och så länge de innehar ämbetet är det det land eller organisation de företräder de ÄR. Dessutom hade de slarvat en hel del med en ack så viktig detalj. Det berör det faktum att polisens tekniker inte med en gång kunde se skillnad på en ung kvinnas ringfinger från en vuxen karls dito. Nej, tyvärr bygger denna typ av sci-fi på att den framtida världen är helt trovärdig, annars faller ofta de moraliska frågorna platt. Däremot var satiren över dagens massmedia ganska träffande. Inte helt bortkastat alltså. 2/5

Andra avsnittet behandlar en framtid där alla människor jobbar som slavar, men hålls i schack med hjälp av konsumtion av appar och internetunderhållning. I denna värld finns en variant av X Factor (Talang på svensk tv?) där några av våra huvudpersoner försöker komma med för att vinna ett bättre liv. Yeah right, det går ju sådär kan man säga. Bra liten film. Serien är kanske inte så dum ändå? 3/5

Sista filmen i denna första säsong är den klart bästa och ännu mer klart den mest intressanta. I en nära framtid har man utvecklat ett device som spelar in allt som du är med om via en liten, liten kamera i ögat. Sedan kan du spela tillbaka alla händelser i ditt liv på en screen på väggen eller direkt i små skärmar i ögonlinserna. Temat är alltså hur livet skulle te sig om allt man gör arkiveras och kan spelas upp åter. Blanda det med ett ungt framgångsrikt par och misstankar om otrohet. Usch, detta var också den av de tre filmerna som var mest oroande... 4/5

Som helhet var detta en kul liten serie. Liten säger jag då den har ganska lågt produktionsvärde. Allt är lite sunkigt och skådespelarna är ganska taffliga, speciellt i första filmen. Men som alltid går karaktärer, dialog och handling före stora specialeffekter eller snygga lokationer.

Black mirror säsong 1 får betyg 3/5.

Stockholms Filmfestival 2015 - Sammanfattning

Årets filmfestival var rolig som vanligt. Det är en ljuvlig känsla att klämma in en massa filmer under en dryg vecka. Varje års festival får en unik "feeling" och filmerna hänger ihop med varandra i mitt huvud. Detta år såg jag några filmer hemma och tillsammans med alla filmer jag såg live på festen kom jag upp i hela 20 filmer.

Festivalen var bra planerad i år. Det var gott om tid mellan filmerna på de allra flesta visningarna jag var på. Detta betyder att det inte blir kaotiska köbildningar när alla ska rusa in på biografen precis innan filmen ska starta. Istället öppnade de dörrarna upp till hela trettio minuter före visningen skulle starta och då kunde besökarna lomma in i sakta mak närhelst de dök upp. Bra jobbat festivalen!

Det är alltid svårt att bedöma festivalen på de få filmer man själv sett. Risken är stor att guldkorn har undflytt mig. Men av de filmer jag såg var detta ett mellanår. Jag saknade topparna, även om det var få filmer som var riktigt risiga. Men jag byter hellre några bottennapp mot några riktiga vassa toppar. Mina revyer har skrivits kort tid efter filmerna sågs och nu när jag sammanfattar hela festivalen har några filmer vuxit och några har fallit tillbaka. Därför blir kanske min topplista lite omkastad jämfört med vad filmernas initiala betyg skulle kunna antyda. Det är så det är med sammanfattande listor (det händer titt som tätt för årstopplistor också).

Detta var också fjärde året i rad som jag planerade Filmspanardagarna på festen. Detta år valde jag ut fyra filmer vilka alla gick på Victoria och det blev både en fungerande logistik, helt utan transport mellan olika biografer under dagen, och än viktigare ett bra urval. Var inte detta bästa året hittills så säg? Inget bottennapp och en film som skapade en hel del diskussion och funderingar i den franska Évolution.

Jag kör min vana trogen en topplista nedan, men först ska Fripps Awards delas ut i några kategorier!

Bästa manliga biroll

De nominerade är:
Jules Benchetrit (Macadam stories)
Karren Karagulian (Tangerine)
Michael Pitt (Macadam stories)
Jason Schwartzman (The overnight)
Alexander Skarsgård (The diary of a teenage girl)





Och vinnaren är...

Motivering: för hans totala dominas av alla scener i ett kammarspel med fyra bra skådespelare.








Jason Schwartzman i The overnight

Bästa kvinnliga biroll

De nominerade är:
Connie Britton (Me and Earl and the dying girl)
Emilt Browning (Legend)
Valeria Bruni Tedeschi (Macadam stories)
Kiersey Clemons (Dope)
Isabelle Huppert (Macadam stories)

Också bra: Eleanore Pienta och Kristen Wiig.





Och vinnaren är...

Motivering: för innerlig tolkning av åldrande skådespelerska där sista scenen blev pricken över i:et.

Isabelle Huppert i Macadam stories

Bästa manlige huvudroll

Tom Hardy (Legend)
Gunnar Jónsson (Virgin Mountain)
Shameik Moore (Dope)
Jafar Panahi (Taxi Teheran)
Jason Schwartzmann (7 Chinese brothers)
Adam Scott (The overnight)





Och vinnaren är...

Motivering: för minimalistisk men ändå tydlig tolkning av Fúsi, den ensamme tjocke mannen som finner en kärlek.








Gunnar Jónsson i Virgin Mountain

Bästa kvinnliga huvudroll

Nominerade:
Ah-sung Ko (Office)
Bel Powley (The diary of a teenage girl)
Kitana Kiki Rodriguez (Tangerine)
Sarah Silverman (I smile back)
Mya Taylor (Tangerine)





Och vinnaren är...

Motivering: för ett brutalt och brutalt bra porträtt av en deprimerad person som är ljusår från den bild vi har av henne i vanliga fall.

Vinnare: Sarah Silverman i I smile back

Lite gott och blandat

Årets regissör: Sean Baker för Tangerine. Obefintlig budget hindrar icke en kreativ filmare. Bra jobbat!

Årets actionsscen: såg förtvivlat få actionfilmer under årets festival, men slutscenerna i 600 miles var bad ass...

Årets besvikelse: Filmen Évolution. Jag hade hoppats på mer från Lucile Hadzihalilovic efter hennes senaste, och första, film Innocence (2004)

Årets överraskningar: Dope och Tangerine. Kul filmer.

Årets storfilm som jag inte gillade lika mycket som de professionella tyckarna: Legend

Knäppaste filmen: Ingen film från galenpannan Quentin Dupieux i år så denna utmärkelse går till Rick Alversons Entertainment

Årets sömnpiller: Tale of tales. Pretto.



Avslutar med den stora topplistan över de filmer jag såg på årets filmfestival.

Topp 20 Filmfestivalen 2015

20. Tale of tales

Äckliga italienska sagor i prettoformat.


19. Évolution

Obegripligt men intressant


18. The wolfpack

Intressantare historia än dokumentär


17. Unexpected

Oväntat ljummet


16. Office

Spännande men oengagerande


15. Legend

Välgjort men oengagerande


14. Entertainment

Medvetet ocharmig


13. Experimenter

Intressant ämne


12. 600 miles

Långsamt som tar sig mot slutet


11. Taxi Teheran

Viktig film, charmig regissör


10. Tangerine

Skön feeling, litet innehåll


9. Cartel Land

Intressant och skrämmande


8. 7 Chinese brothers

Den tredje brodern var roligast


7. The diary of a teenage girl

Frejdig tonårstjej


6. Virgin Mountain

Uppfriskande diskbänks...


5. I smile back

Vi spärrade upp ögonen


4. Dope

Modern film


3. Macadam stories

Innerligt från Frankrike


2. The overnight

Bästa sortens American Independent


1. Me and Earl and the dying girl

Roligt, sorgligt, engagerande, varmt...



Ytterligare en film om kräftan högt upp på topplistan från filmfesten (förra var 50/50). Det var alles från i år. Du hänger väl med nästa år? Ha det så bra i biomörkret!