The Getaway (1972)

'Doc' McCoy: [referring to Carol scratching her leg] I told you to cut that out! This isn't a game!
Carol McCoy: It's all a game!

Jag har nog bara sett två filmer av den så hyllade Sam Peckinpah, eller är det tre, men jag kan redan säga att jag inte gillar hans stil speciellt mycket. Han har en "poserande" stil med en massa hyss för sig som rikligt med plötsliga "freeze frames", ett flitigt användande av ljusrött blod som inte alls ser verkligt ut och i denna film en hysterisk musik. Jag känner igen en del av stilen från Peckinpah's The wild bunch. Senare på sjuttiotalet skulle han dock göra en av min ungdoms favoritfilmer så helt fel var han kanske ändå inte ute!

Jag trodde mig få en frejdig actionrökare med Steve McQueen och snabba bilar, men ack så fel jag hade. Detta är mer en karaktärsstudie än en renodlar actiondängare, och det tackar jag för. I inledningen gillade jag inte alls filmen. Men en bit in i filmen började jag först fascineras av Steve McQueen och Ali MacGraw's samspel och sedan växte filmen till riktigt skapliga höjder.

Steve och Ali spelar det äkta paret Doc och Carol McCoy som kanske lite kan liknas med Bonnie and Clyde. Precis som den lite med kända duon samarbetar paret McCoy i brottets skumma kvarter och jagas av polis. Det som fångar mig är relationen dem emellan samt ett manus som är mer komplext än vad man först skulle kunna tro. Ali MacGraw som Carol är inte bara ett kuttersmycke och även om Doc slår till henne i en scen, en scen som nog inte tagit sig igenom klippningen i en film av idag, så pendlar övertaget dem emellan genom filmen. Steve McQueen är lika cool som jag väntat mig, men i vissa scener och i vissa situationer är han absolut inte the master of the house...

Trots att jag gnällde på Sam Peckinpah över hans olater, som jag står fast vid, gör han en hel del bra också. I flera scener ser man Doc eller Carol tveka i sina beslut. Man ser tydligt att de överväger det ena eller det andra beslutet. I en scen funderar Doc på att skjuta en skurk en gång till för säkerhet skull, men avstår vilket kommer få ödesdigra konsekvenser. I en annan scen överger han nästan Carol men ångrar sig.

Filmens andra favoritpar är en bisarr duo; skurk och kidnappad fru! Skurken som kidnappat en veterinär och hans fru får oväntad support från den uttråkade frun, suveränt spelad av Sally Struthers. Hennes stackars äkta man får bevittna otrohet av första och andra graden sittandes fasttejpad vid en stol. Sedan blir han dominerad och hånad av dem båda till bristningsgränsen. En mycket vederkvickande sidohistoria som jag gillade skarpt.

Totalt sett var denna film en stor överraskning. Bra skådespelare, lite skavande dialog som höll mig på tårna hela tiden, en enkel men effektiv handling (och manus av Walter Hill!), samt ett intressant karaktärsgalleri.

Jag ger The getaway fyra otrogna kvinnor av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The French Connection (1971)

Jimmy 'Popeye' Doyle: All right, Popeye's here! Get your hands on your heads, get off the bar, and get on the wall!

The French Connection är en film som legat och skvalpat som ett dåligt samvete i mitt huvud, i min filmiska ocean av filmer som jag sett, filmreferenser och den långa, långa listan av "den ska ses någon gång"-filmer. Denna film valde jag att ta med för att den är mycket omtyckt av filmälskare världen över. Den får nog anses som en "måste ses"--film från 1970-talet. Personligen vet jag inte om jag direkt hade så väldans höga förväntningar på den. Man hoppas ju alltid, men polisfilm från tidigt sjuttiotal osar grått, blekt och inte alls vad jag brukar gilla...

Gene Hackman och Roy Scheider spelar två ruffiga narkotikapoliser i New York i tidigt sjuttiotal. Filmen utspelas i sjaskiga och nedslitna miljöer som vi ser i så många filmer från 70-talet. Hela filmen vibrerar nervigt som en pundare som inte tagit sitt knark.

Filmen vann en massa oscars typ bästa film, regi, manlig huvudroll (Gene Hackman), manus och klippning. Storslam. Hackman är klart intressant. Han adderar till den nerviga känslan med sin maniska Jimmy Doyle. Jag gillar hans insats här i filmen, även om det inte är en typ av roll som jag är allra mest road av. Jag kanske föredrar något mer sofistikerade karaktärer i mina filmer. Jag vet inte, det är svårt att särskilja då frågan om hur mycket man gillar en filmkaraktär oftast beror på de allra minsta nyanserna i framförandet eller manuset.

Filmens thrillerinnehåll är helt ok, men det var säkert mer uppseendeväckande när filmen var ny. Speciellt om man jämför med storslagna produktioner från Hollywood under 60-talet. Här är det skitigt och nära, nästan lite dokumentärt. Jag fann filmen ganska spännande men ibland på gränsen till tråkig likaväl. När jag i efterhand läst på och insåg att detta var en BOATS, och beskriver två poliser som utredde knarksmuggling till USA från Frankrike under tidigt 60-tal föll bitarna på plats. Fasen, jag har en näsa för att sniffa fram BOATS, jag gillar inte vibben.

Vad jag däremot verkligen gillade var den mycket intensiva biljakten då Jimmy jagar ett tunnelbanetåg från station till station. Den scenen var en av de första i sitt slag och enligt internet filmad utan tillstånd från myndigheterna. En oskyldig privatperson i sin bil på väg till jobbet blev tydligen krockad i scenen. Filmbolaget fick ersätta hans bil i efterhand. Tänk om det gått till så idag. Vilket skadeståndskrav!

Lite smårolig film men en genre som inte är bland mina favoriter. Låt mig rekommendera två andra filmer från samma tid som påminner om denna i "look and feel" men som är bättre; Dog day afternoon och The conversation.

Jag ger The French Connection tre stråhattar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Being There (1979)

Chance the Gardener: This is just like television, only you can see much further.

I morse skrev jag om Hal Ashby's Harold and Maude under Decennierbannern här på bloggen. Det var första filmen från regissör Ashby jag sett och av bara farten blev det en film till från honom. Nu handlar det om hans Being there med en sublim Peter Sellers i huvudrollen. Filmen var länge på listan över kandidater för filmerna i projektet men sedan åkte den ut för att till sist komma med igen som sista och tjugotredje film för 70-talet. Tack Movies-Noir för att du knuffade mig i rätt riktning så att jag tog med filmen igen.

Detta var en mycket trevlig film. Jag satt och skrattade halvhögt under stora delar av filmen. Under den ganska sobra inledningen lär vi känna Peter Sellers rollfigur Chance. Han är en underbegåvad och långsam äldre man som arbetar som trädgårdsmästare hos en ännu äldre rik man. Chance bor i ett rum i garaget och har aldrig varit utanför den rike mannens fastighet. Det känns ganska klart att Chance är en oäkta son till mannen även om det aldrig uttalas. Filmen inleds med att den gamle mannen dör och Chance kastas ut från sin värld. Vad som följer är en klassisk "fish out of water"-dramakomedi.

Scenen när Chance kliver ut på entrétrappan till fastigheten han spenderat hela sitt liv är magnifik. Musikvalet är genial, en discoversion av Aslo sprach Zarathustra, och scenen påminner i lika delar om Walter Hill's The Warriors som Kubrick's 2001. Men här är det vår huvudperson Chance som kliver in i en ny fas i utvecklingen...

När Shirley MacLaine's rollfigur Eve gör entré tar filmen fart ordentligt. Fasiken vad snygg hon var förr i tiden, Shirley! Hon har en sådan karisma och utstrålning att man blir salig. Detta trots att hon spelar en till början ganska stiff rikemansfru. Hon lyckas snart misstolka Chance's orimligt enkelspåriga och kortfattade svar och hon tar honom som en affärsman med namnet Chauncey Gardiner. Under stora delar av resten av filmen bjuds vi på karaktärsdriven humor och förvecklingshumor stup i kvarten. När Eve och hennes döende miljardär till man Ben pratar med "Chauncey" tror de att de pratar om politik eller ekonomi men Chance uttalar sig endast om trädgårdsskötsel. Om alla andra frågor blir han ställd, har inget svar och förblir tyst. Detta tolkas av maktens män som att Chauncey är intensiv, ironisk, vis eller något annat positivt. Ja, Mr Chance får till och med träffa presidenten som vid tillfället tampas med en landsomfattande konjunkturnedgång.

Filmen har lika delar humor och drama och det sistnämnda är av det lite sorgligare slaget. Trots alla skratt jag får av filmen finns där också en klump i halsen. Man hoppas hela tiden att han inte ska råka illa ut. Peter Seller är mycket bra i rollen som den oläsbara Chance. För er som tror att Sellers bara gjorde komedier likt Rosa Pantern eller Birdy nam-nam - tänk om. Han var en mycket vass skådespelare helt enkelt. Shirley MacLaine är ljuvlig och som vanligt mycket bra. Ännu en gigant som lyfter denna film. Av övriga skådsespelare är det bara Richard Dysart som den intelligente läkaren Allenby som sticker ut. Filmens svagaste kort är Jack Warden som presidenten.

Vad kan man då säga om regissör Ashby? Jo, men efter två bra filmer av två sedda så får han absolut med beröm godkänt. Filmen har en trevlig känsla och handlingen är tajtare sammanhållen än i gårdagens film. Dialogen är vid sidan av skådespelarinsatserna filmens styrka. Manusförfattare är Jerzy Kosinski. Flera scener med dialog mellan Chance och Ben eller Eve är otroligt roliga utan för den skull spelas som slapstick. Dialogen är så bra i Being there att jag tror att jag inom en inte allt för avlägsen framtid kan tänkas se om filmen. Jag gillar Ashby och jag kommer antagligen se om Harold and Maude också och då är det den svarta humorn och den allmänt kaotiska absurdismen som lockar.

 

Fripp spanar: lägg märke till den tecknade musikvideon som visas på tv. Soulmusik med T and A långt före MTV eran!

Vad kan man då säga om sista scenen i filmen? Den bryter av totalt mot resten av filmen. Passar det in? Nej, knappast. Men kan det funka ändå? Jo, kanske. Jag var inte speciellt imponerad i ögonblicket jag såg scenen, men i efterhand är jag mer osäker. Vad betyder det? Jag kan tyvärr inte diskutera mer i detalj då det skulle spoila scenen och kanske hela filmen för er som inte sett den. Men det skulle säkert kunna bli en intressant diskussion. Låt oss ta det på nästa Filmspanarträff!

Jag ger Being there fyra sanningssägare av fem möjliga.

Betyg: 4/5  

PS, om du har missat det så la jag upp en revy på Hal Ashby's Harold and Maude i morse. Det var en mycket annorlunda film. Du finner min revy här.

Harold And Maude (1971)

Maude: Stroke palm, caress, explore.






Hur många Wes Anderson-filmer kom ut före Wes Anderson Harold and Maude är ut i varje liten detalj en typisk Wes Anderson-film. "Look and feel" är där, karaktärerna, typen av film...
började göra film? En oförsiktig läsare kanske nu ropar ut svaret "ingen". Men då skulle denna läsare ha fel. Redan 1971 kom den första Wes Anderson-filmen! I alla fall den första jag sett. Då var regissören Wes Anderson bara två år gammal.

Konceptet är lika genialt som galet. Detta är en film om en kärleksrelation mellan en mörksinnad nittonårig kille med en osund fascination inför döden och begravningar och en mörksinnad levnadsglad sjuttionioårig konstnärinna och revolutionär med en fascination för begravningar. Vilken underbar kombination! Det räcker med att läsa filmens premiss för att man ska bli lycklig ända ute i filmtårna.

Jag kommer inte exakt ihåg när jag hörde om Harold and Maude för första gången men jag har velat se filmen under en längre tid. Jag vet att den i alla fall har nämnts på Filmspotting några gånger. Regissören Hal Ashby var en skäggig filur som kom fram under New Hollywood-rörelsen. Man skulle nog kunna kalla honom en tidig American Independent-regissör. Harold and Maude var trots detta den första filmen jag sett av Ashby.

Filmen inleds i absurdismens tecken. Före första kvarten har gått har Harold begått självmord ett antal gånger, vi har fått lära känna hans aristokratiska och helt frånvarande mor samt fått bevittna en bisarr session mellan Harold och hans psykolog, vilket fick det att krypa under huden på mig. Sedan följer den ena konstigare scenen efter den andra. Vi får se Harold och Maude mötas. Hur Harolds mor försöker gifta bort honom. Vi får till jubel och handklappningar se hur Harold gör för att jaga iväg moderns utvalda flickvänner.

Efter ungefär en halvtimme vrider Harold långsamt på huvudet och blicken landar till slut rakt in i kameran. Hans blick genomborrar mig och då vet jag att detta är en film som jag sent kommer glömma. Ashby tänker utanför boxen om och om igen. Det är en skön scen och sammantaget blir filmen snart en liten pärla som kommer förbli en personlig favorit lång tid framöver.

En annan sekvens som var underhållande är då Harolds enträgna mor skickar honom till hans morboro, den höge militären. "He was General MacArthur's right hand man!" säger hon förtjust. Givetvis har morbrodern en bortsprängd högerarm. Vad annars är att vänta sig efter ett sådant epitet? Right hand man...

Filmen består samtidigt av en rad nästan fristående scener som beskriver en löst sammanhållen kärlekshistoria. Med dess galleri av udda figurer överraskas man gång på gång. Både Harold och Maude är underbara och man kan ju inte annat än älska Harolds mor. Hennes menande blick när hon simmar förbi Harolds drunknade kropp i familjens pool är obetalbar. Harold kommer från en mycket rik familj. Och man vet ju hur knasiga de är... de rika.

Under ytan ruvar psykisk sjukdom, ensamhet, och mörka minnen. Filmen är lättsam i all sin absurdism under en stor del, men i ett slag blir den helt plötsligt allvarlig och mycket av gåtan med Maude får i alla fall sin förklaring (tror jag). Har man varit nära döden kanske man uppskattar livet så mycket att man vill leva det fullt ut ända tills det bittra, eller sorgfria, slutet? Det är så jag tolkar Maude i alla fall. Filmen är så annorlunda att jag självklart måste rekommendera den till alla som älskar film.

Jag ger Harold and Maud fyra Elvisar av fem möjligt.

Betyg: 4/5


PS, ikväll kommer det ytterligare en film från sjuttiotalet så håll utkik på bloggen då...

Nashville (1975)

Opal: I'm Opal, from the BBC!






Ojojoj oj. Vilken mäktig film. Robert Altman levererar igen! Nashville är ett två timmar och fyrtio minuter långt epos. Man få följa ett tjugotal huvudkaraktärer under några dagar före ett stort valmöte i "the primaries" i Tennessee. Med tanke på att vi alla är ute och röstar idag hemma i Sverige tyckte jag att denna film kunde passa idag. Läs först min revy och gå sen ut och rösta för bövelen!

En av de största filmupplevelser jag haft var när jag såg Robert Altmans Short Cuts på bio i Uppsala 1994. Nashville är till min stora förvåning lik i struktur och längd. Den handlar om en massa människor vars livsöden på olika sätt sammanflätas. I Nashville känner fler av karaktärerna varandra än de i Short Cuts. Jag tycker att Nashville kan ses som ett provskott och träning inför mästerverket som kom arton år senare. På ett sätt känns det också som att Altmans filmer banade vägen för Paul Thomas Andersons filmer, speciellt hans Magnolia.

När jag startade Nashville visste jag förstås att den var lång. Under inledningen sökte jag efter den röda tråden. Sökte men fann inte. Jag blev mer och mer uttråkad. Men då jag känner en stor tillit till Altmans hantverk var jag tålmodig. Efter ungefär en timme av filmen började det hända saker. Inte i handlingen men med mig som åskådare. Jag sögs sakta men säkert in i filmen och den blev bättre och bättre. Den spirande känslan som Altman är så bra på tittade fram. Välkommen!

Flmen är befolkad med en massa skådespelare som man känner igen från Altmans tidigare, och senare, filmer. Jag har läst någonstans att Altman såg sina skådespelare och medarbetare som en stor familj. Vi har Keith Carradine (McCabe & Mrs. Miller), Henry Gibson (The long goodbye), Elliott Gould (The Long goodbye), Lily Tomlin (Short Cuts), Shelley Duvall (3 women), Julie Christie (McCabe & Mrs. Miller) och Geraldine Chaplin (A wedding) för att nämna några. Manus tog Altman fram med Joan Tewkesbury, hans "script supervisor" från filmen McCabe & Mrs. Miller. Dialogen improviserades till stor del fram. Det är också en kul trivia att alla countrylåtar som framförs i filmen, alla är live, är skrivna och framförda av skådespelarna. Keith Carradine vann en oscars för bästa låt det året med den riktigt fina biten I'm easy. Låtarna i filmen är inte oumbärliga men inom filmen passar de väldigt bra.

Till slut blev jag mäkta imponerad av spektaklet och hur gigantisk filmen är. Den ger föraningar om det som komma skall med Short Cuts. Jag fann denna lite seg i inledningen, ja till och med tråkig, men den tog sig rejält och jag fick återbäring på mitt tålamod. Tack!

Favoriter från filmen är Jeff Goldblum, Elliott Gould och Gwen Welles som spelar en av de karaktärer jag kände mest för under filmen, Sueleen Gay, hon som inte kunde sjunga. Keith Carradine är cool, och han ser så ung ut. Geraldine Chaplin är mycket underhållande som en BBC-reporter, eller vad hon nu är... Lily Tomlin är en mycket bra skådespelare! Barbara Harris sista låt ger filmen ett rusigt och suveränt slut. Dammig i rummet, javisst!

Detta är en given film för alla Altman-älskare. Annars behöver man kanske vara lite country-tokig för att gilla miljön och karaktärerna? Eller inte. Jag besökte Nashville två dagar under den stora road trippen i USA sommaren 2000 och det korta besöket fick mig att vilja återvända dit. Det är en underbar musikstad.

De politiska slagorden som ropas ut ur valbilarna skulle kunna återanvändas än idag. Historien är inte linjär, den är en cirkel. Jag ger Nashville fyra politiska kampanjer av fem.

Betyg: 4/5