Entertainment (2015)

The Comedian: Why?


Rick Alverson gör riktigt skumma filmer. De är kanske mer intressanta än bra, men då ombyte förnöjer räcker det långt. I filmen Entertainment får vi följa The Comedian på en turné på syltor i sydvästra USA. Han uppträder på den ena sjaskigare baren efter den andra i en långsam resa mot Los Angeles. Han är uppenbarligen djupt deprimerad och hans persona på scenen är ytterst vidrig. Han blöter håret så att det ser solkigt ut och kammar de tunna striporna hår tvärs över pannan på ett osannolikt oinbjudande sätt. Varje kväll sitter han ensam på sitt hotellrum och ringer sin dotter. Hon svarar aldrig.

Varför är han deprimerad? Vi får inte veta. Vi ser honom bara mitt i processen att brytas ner. Han rör sig långsammare och långsammare filmen igenom som om all hans energi långsamt sugs ur honom. Vi ser också honom i konstigare och konstigare situationer. Vad är verkligt och vad som sker i hans huvud är lite oklart. Filmen närmar sig i alla fall David Lynch mer och mer. Den otäcka musiken gör sitt till och jag kommer att tänka på Eraserhead och Lost highway flera gånger om. Vi har inte så mycket trixande med kameran men trots det är Alverson bra på att skapa tung stämning.

En intressant detalj var att the Comedians hotellrum så ofta var mörka och att det var så otroligt ljust utomhus. Under filmen färdas han genom The Mojave Desert. Det verkar vara torrt och soligt där. Med sig på resan har han en tämligen harmlös men ändå lite irriterande ung mimare som spelar clown som "förband". Dessa två skulle kunna klassas som världens sämsta underhållningspar.

The Comedian: What is the worst thing with being gang raped by Crosby, Stills and Nash? No Young.

Alverson gjorde för några år sedan The Comedy. När vi såg den filmen på filmspanardagen blev en väninna till mig så upprörd att hon och en till lämnade sällskapet. Även i den filmen får vi följa en deprimerad artist som är allt annat än sympatisk. Jag blev dock fascinerad av filmen och hur hans resa mot försoning berättades. Jag gav The Comdey en trea. Den hade något jag inte sett på länge. Även Entertainment har något speciellt som lockar mig. Flera scener i slutet av filmen har etsat sig in i minnet; kvinnan som föder på toaletten, besöket på ett ålderdomshem, besöket hos optikern och så det totala psykbrytet på uppträdandet i Los Angeles. Det är inte en munter film. Lustigt nog skrattar The Comedian läppen av sig när han tittar på farsartad simpel komedi på tv'n. Är det den humorn han egentligen har själv? Gillar han inte sin scenpersonlighets elaka, brutala och sexistiska skämt?

Ave Maria till eftertexterna var mycket vacker.

Jag ger Entertainment tre utskällningar av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

The Comedy (2012)

Jag tror att vi alla blev lite lurade av filmens namn. Det hjälpte inte direkt att filmen låg med i sektionen American Independents som ofta innehåller sköna goa dramakomedier. När dessutom komikerduon Tim and Eric hade viktiga roller så... trodde i alla fall jag att det var en komedi vi skulle se. Men nej, inte riktigt så. Detta blev den andra filmen Filmspanarna såg förra lördagen och min fjärde film på festen. Den skapade en viss uppståndelse i leden kan man lugnt säga.

Jag, Johan, Erik, Sofia och Jessica hade just sett Isn't anyone alive. Min kompis Vanessa var också med. Till The comedy anslöt Jojje och Markus, samt Natalie, ytterligare en kompis till mig och Vanessa. Vi var en hel liten grupp som bänkade oss för den ironiskt döpta filmen The Comedy.

Tim Heidecker spelar huvudpersonen Swanson som vi får följa under några dagar, de sista dagarna i hans rika fars liv. Detta är en film som inte var så lätt att se. Man kan inte slötitta på den. Den är obehaglig i och med att alla karaktärerna vi får följa, Swanson och hans kompisar, är otroligt otrevliga, riktiga skitstövlar. Vanessa blev till och med så förnärmad av filmen att hon drog med sig Natalie och lämnade filmen. Ouch.

Efter filmen tyckte många i vår grupp (de som var kvar) att filmen saknat handling. Men jag vet inte jag. Jag var genast fascinerad av en film som så obevekligt visat huvudpersonen från den sämsta tänkbara sidan. Även om man sett skitstövlar på film tidigare så brukar det alltid visas upp någon sak som gör att du kan känna sympati för huvudpersonen. Men icke så i denna film. De har verkligen gått all in med att visa Swanson som ett empatilöst, sarkastiskt asshole.

Swanson är som en representant för den ironiska generationen som aldrig stannat upp och bett om ursäkt. Som bara fortsatt framåt och blivit mer och mer känslokall och synisk. Swanson är inte en lycklig människa. Filmen inleds med att han besöker sin döende far på sjukhus. Jag tror att Swanson är en person som känner en stor smärta i situationen, men han har inga medel att få ut den. Han har väl aldrig använt empati förr helt enkelt. Desto mer jag tänker på filmen desto tydligare blir det att Swanson lider. Smärtan är olidlig och han kan inte få ut den på något sätt.

Istället skämtar han mer eller mindre elakt med alla han kommer i kontakt med. Han testar gränser, som när han ensam går in på en bar med endast svarat besökare och börjar sprida rasistiska kommentarer. Eller som när han på en fest pratar politik med en tjej och börjar propagera för Hitler och anhang... I en annan scen låtsas han vara en trädgårdsarbetare och testar om han kan få de rika ägarna att godkänna att de mexikanska arbetarna får låna deras pool. När han fått ett JA går han bara därifrån. Utan att ens se till att arbetarna fick sitt bad. Han glider genom livet helt utan mål eller idé som det verkar.

Efter ett liv i sus och dus, antagligen helt utan krav, finner Swanson sig i en ny situation. Hans far håller på att dö. I en scen efter hans far dött smyger han in till en okända gammal man på sjukhuset och börjar kamma gamlingens hår. Men då var det för sent, att säga förlåt, hans far hade redan dragit sitt sista andetag.

Jag har funderat mycket på en scen mellan Swanson och hans svägerska (hans bror verkar ligga inlagd på psyket eller liknande). Trots att han tidigare förolämpat henne visar hon plötsligt värme mot honom och erbjuder en kort stund av tröst. Swanson vänder båten utan en min och lämnar henne i fred. Det är som att svägerskan känner honom och vet vad han går igenom. Hon kan trösta honom. Vi i publiken har bara fått se honom på botten, kvaddad mot dess stenar och vill inte alls trösta honom. Vi hatar honom.

Jojje snackade om sista scenen när Swanson cyklar som en dåre och sedan tar sig ett dopp i havet. Han börjar leka med ett badande barn och en liten, liten gnutta ljus antyds. Kan han vara på väg ut ur tunneln? Jag tror Jojje har läst den scenen helt rätt.

Detta var en film som utmanar sin åskådare. Det är inte en actionfilm som strömmar genom huvudet och det du ser är det som där finns. En film som The comedy kräver mycket, mycket mer av sina åskådare. Det är en film som lätt kan kastas åt sidan som meningslös, utan handling, vidrig. Men vid närmare eftertanken kanske den inte är så tokig ändå? Tittar man lite närmare är det svårt att skönja botten. Instinkterna säger dig att du borde hata Swanson. Betyder det att du borde hata filmen? Kan en film vara bra även om den handlar om onda personer? Och var Swanson och han kompisar onda eller var de bara helt avstängda från sina känslor och medkänsla? Eller är det samma sak?

Komplext. Jag tror att filmen har ett så mycket större djup än vad jag först uppfattade. Det finns något där.

Betyg: 3/5 ?