Neil Young and the Chrome Hearts, Dalhalla, onsdagen den 18:e juni 2025
För nio år sedan var jag och min kompis Sir Per på en jättebra konsert då vi såg Neil Young på Dalhalla. Det var första gången vi var där, alla tre. Då hängde frågan i luften mellan mig och Per: Skulle detta vara sista gången vi fick se Neil spela och dansa för oss?
Han var ju ändå hela sjuttio år. Nu är han sjuttioniå år, fyller åttio i november, och samma fråga hänger fortfarande i luften. Kan detta ha varit den sista gången vi sett honom live?
Min resa med Neil live på scenen startade våren 1990 då jag och studiekamraten Peter var i London och gick på den stora Nelson Mandela Tribute-konserten på Wembley Stadium. Neil och alla andra kända västerländska artister och band spelade endast två eller tre låtar mellan längre partier med band från Afrika som jag inte kände igen. Neil spelade solo och gav oss två oförglömliga framförande av klassikers som vid den tiden var rykande färska; Rockin' In the Free world samt en innerlig Mother Earth (Natural Anthem).
Nu i sommar 2025 såg jag honom för fjortonde gången. Happy times.
Neils ålder syns, han rör sig inte lika obehindrat på scenen, det går lite långsamt. Men om jag sluter ögonen och fokuserar på vad jag hör, uppfattas åldern ta mig tusan inte speciellt mycket. Han sjunger lika bra som alltid, om än inte med den silkeslena ljusa rösten som han hade på sjuttiotalet. Och lira kan han sannerligen fortfarande, både på den akustiska gitarren och när han spänner på sig "Old Black" och drar av ett långt gitarrsolo.
Under de tretton tidigare showerna har jag upplevt hela 106 unika låtar i liveversioner, och nu efter Dalhalla i år har den siffran stigit till 108.
Konserten kom igån trettio minuter efter utsatt starttid och man kan spekulera i om bandet kanske hade premiärnerver då detta var turnépremiären för den korta europeiska sommarturnén. Han spelar med ännu ett nytt kompband som givits namnet the Chrome Hearts. Basen kommer från Neils senaste compband Promise of the Real. Vi har Micah Nelson (en av Willies söner) på kompgitarr och piano, Corey McCormick på bas, Anthony LoGerfo på trummor. Men också ett nygammalt inslag i den supercoole gamle herren Spooner Oldham på piano. Han var med Neil redan på Harvest Moon som kom ut 1992.
Neil inledde med Sugar Mountain ensam på scenen. Jättebra såklart. Neil sjöng nästan lika högt som publiken runt mig. Jag och Sir Per hade inskaffat ståplats i den lilla torrlagda bassängen mellan scenen och den sittande publiken. Normalt sett vill jag helst sitta på bra platser när jag går på konsert nu för tiden, jag har blivit en "old man" jag själv, men när det kommer till konsert med Neil gäller det att komma så nära som möjligt.
Snart joinade bandet Neil på scenen och de kastade sig in i konsertens första höjdpunkt, den fantastiska avslutningslåten från albumet Greendale - Be the Rain. Jag var överraskad och därmed såklart nöjd. Bra låt också. Därefter fick vi When You Dance, I Can Really Love, klassikern från After the Gold Rush. Detta var första gången jag såg denna låt live! Givetvis top remarks. Bästa versionen av den låten ligger för övrigt på livealbumet Year of the Horse.
Därefter drog han igenom tre Crazy Horse-låtar som ofta dyker upp som extranummer; Cinnamon Girl, Fuckin' Up och Hey Hey, My My (Into the Black). Jättekul om än i högsta grad "vanlisar".
Efter detta svettiga parti drog Neil ner tempot. Bandet lämnade scenen för en välbehövlig slurk och Neil satte sig på en bänk med gitarren och spelade The Needle and the Damage Done från Harvest. Han spelar ofta denna beklagan om gamla vänner som lämnat honom och knarkets förgörande kraft.
Därefter kom några lugna låtar med fullt band Harvest-style med just titellåten från Harvest Moon. Därefter fick jag den andra låten för kvällen som jag aldrig sett live förr; Looking Forward, titellåten från Crosby, Stills, Nash & Young-albumet från 1999. Mycket trivsamt. Pojkarna i bandet sjöng kanske inte harmonierna lika bra som David Crosby men ändå bra jobbat.
Därefter blev det tyngre igen. Megafonen kom fram och Neil kastade sig in ännu en låt från Greendale! Sun Green gavs i en lång och otrolig version.
På vägen upp till Rättvik hade jag och Per pratat om huruvida Love to Burn är mycket eller lite bättre live än vad den är på albumet (Ragged Glory). Jag kommenterade då att den lätt förvillas med Love and Only Love...
Som om universum ville bevisa min tes. Neils "Old Black" sände ut underbara elgitarrljud. Jag och Per blinkade menande till varandra att nu kommer Love to Burn, men givetvis, som vi sagt, på grund av att det är så himlan lätt att blanda ihop dem var det ju Love and Only Love som drogs igång. Det blev en lång version. Superbt.
Direkt efter firades pumporgeln ner från taket. Det var dags att för åttonde gången få uppleva Like a Hurricane framföras. Denna gång var det Micah som skötte orgeln. Den är bra men lite som Bowies "Heroes", man har hört den till förbannelse live.
Konserten närmade sig slutet. Här kom ännu en CSNY-låt, Name of Love från American Dream. Såg den live på Skeppsholmen 2014 men det är ett ovanligt låtval och jag njöt till fullo. Neil spelar inte CSNY-låtar specielt ofta och jag funderade en kort stund om han till och med skulle säga något om den gamle vännen David Crosby som gick ur tiden i januari 2023. De var ovänner mot slutet men jag tror att de hann göra fred innan det var för sent. Men tyvärr kom ingen kommentar från Neil denna kväll.
Under förra konserten på Dalhalla yppade han den nu klassiska raden: "This place rocks!". Lyckligtvis återupprepade han inte orden, istället kommenterades hur grönt det var här i "beautiful Sweden". Fint.
Sista låten var nog det starkaste framförandet av alla, en ljuvlig Old Man från Harvest. En fantastisk låt som alltid varit en favorit.
Sen blev det dags för en av de mest förväntade extranummerslåtarna i Neils universum. Jag och Per hoppas alltid på Cowgirl in the Sand. Jag har sett den live en gång men då var inte Per med. Misär.
Ack nej, våra önskningar blev inte besvarade och istället fick vi en stökig Rockin' in the Free World. Helt ok.
Allt som allt var det som vanligt en mycket trevlig liten road trip till Dalhalla med Per. Denna konsert var snäppet bättre än när vi såg honom senast i Hyde Park 2019 men inte lika bra som på Dalhalla 2016 som var en av mina top 3-5.
Setlist:
01 Sugar Mountain
02 Be The Rain
03 When You Dance, I Can Really Love
04 Cinnamon Girl
05 Fuckin' Up
06 Hey Hey, My My (Into The Black)
07 The Needle And The Damage Done
08 Harvest Moon
09 Looking Forward
10 Sun Green
11 Love And Only Love
12 Like A Hurricane
13 Name Of Love
14 Old Man
Encore:
15 Rockin' In The Free World
 |
| Sugar Mountain |
 |
| Neil med Old Black på höften |
 |
| Like a Hurricane |
 |
| Like a Hurricane |
 |
| Old Man |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar