Gustav Holsts Planeterna, Stockholm (2023)

Berwaldhallen, Stockholm, lördagen den 21:e januari 2023

Nästa besök till Berwaldhallen blev en bit in i januari. Även denna gången en matiné på lördagseftermiddagen. Jag såg mycket fram emot att få se och uppleva Planeterna, färdigställd 1917. Verket är omtyckt och ses som en föregångare till filmmusiken, speciellt för science fiction. Jag var stoked.

Tillställningen anfördes av Daniel Harding, chefsdirigent för Sveriges Radio Symfoniorkester. Konserten inleddes med den svenska sopranen Johanna Wallroth som framförde Sju tidiga sånger av Alban Berg. Det var mycket vackert. 

Efter pausen där gästerna kunde läska sig med vin, kaffe eller vatten och allahanda snacks strosade vi in i konsertsalen igen. Jag hade återigen funnit min plats på rad åtta på parkett men denna gång i mitten av raden. En helt perfekt plats som det kändes. Stolarna är stora och raderna står inte för tätt så även mitt i raden sitter man otroligt bekvämt. Det är en stor förbättring än de eländigt trånga raderna på parkett i Konserthuset.

Planeterna har sjusatser, sju planeter i vårt solsystem. Den inleds med Mars och avslutas med Neptunus. Alla planeter utom Jorden och Pluto (som upptäcktes 1930). En bit in i verket hade jag skönt embryon för the Imperial March. Det fanns fler passager som påminde mig filmmusik från Psycho och Jaws bland andra.

Planeterna är ett filmiskt verk, ett smörgåsbord för kompositörer av dagens filmmusik. Jag tyckte det var underbart att låta tankarna fladdra iväg och sjunka in i bilderna som bildades i huvudet till musiken. 

Hela konsertens mest spektakulära del var dock avslutningen, Neptunus, där en osynlig kör tar oss in i mål. De stod gömda uppe på hyllan bakom publiken. Jag vände mig om och spanade men de syntes inte från parkett. De sista tonerna från musiken och kören ebbar ut långsamt så att man till slut inte kunde avgöra när den sista tonen förbyttes till tystnad, som en disig horisont över havet under en solnedgång. Harding höll publiken i ett stenhårt grepp och vi jublade inte förrän han gav tecken. Extas!

Nästa besök till Berwaldhallen blir senare i vår då Beethovens femma ska segra. Det blir något annat!

Beethovens 9:a, Stockholm (2022)

Beethovens Nia, Berwaldhallen, lördagen den 17:e december 2022

Den andra utflykten till Berwaldhallen för att avnjuta klassisk musik. Nu skulle jag för första gången höra Beethovens nia, Europas nationallåt. Ode to Joy skulle sköljas över mig.

Konserten gick av stapeln kl tre på lördagseftermiddagen vilket var en mysig matiné-tid. Det var lugna puckar att ta sig dit och hem kom man tidig kväll, helt klart soft. Frågan är vilken tid som är bäst, fredag kväll som avslutning på en arbetsvecka eller lördag eftermiddag i lugn och ro? Fredagskvällen känns som snäppet bättre då upplevelsen blir en buffertzon som kickar igång helgen, men lördagen var inte fy skam den heller.

Konserten inleddes med Arnold Schönbergs Friede auf Erden, ett framförande om åtta minuter. Jag har inget minne av den nu i efterhand. 

Kvällens höjdpunkt var såklart Nian. Jag var spänd inför vad som skulle komma. Jag hade plats på parkett rad 8 precis utanför den högra gången. Lite sned vinkel men perfekt plats för benen att bre ut sig utan eftertanke. På sidan av gångerna är det endast två stolar per rad så det blir inte trångt och besvärande.

Symfonin är mäktig helt klart. Det är svårt att bli besviken. Det är storslaget och ljuvligt. Den stora kören tog plats uppe på hyllan bakom orkestern tillsammans med de fyra solisterna. Solosången var mycket fin och när kören börjar ta plats med Ode to Joy blev det lite rysningar längst armarna! Härligt och vackert.

Upplevelsen var mycket fin. Inget att klaga på!

Nästa konsert på Berwaldhallen skulle bli Gustav Holsts Planeterna. Det såg jag mycket fram emot.