Sunrise: A Song Of Two Humans (1927)

Bedårande.

Första gången jag hörde om Sunrise: a song of two humans var i podden Filmspotting då Sam och Adam hade med den på sitt stumfilmsmaraton. Killarna var lyriska över filmen och jag blev väldigt nyfiken. Kan detta vara den jag söker?

Filmen är regisserad av tysken F.W. Murnau. Flera framstående tyska regissörer arbetade i Hollywood på 20- och 30-talen. Andra exempel är Fritz Lang och Ernst Lubitsch (vilka båda snart kommer besöka Decennier).

När man pratar om en så gammal film som denna tycker jag att det kan vara relevant att lite kort beskriva handlingen och vilken typ av film det är. Det underlättar för er, mina kära läsare, att bestämma er för om ni vill söka upp filmen i fråga för en tittning. Och jag tror nog att vi kan säga att preskriptionstiden för spoilers har gått ut.

Sunrise: a song of two humans är en förödande vacker kärleksskildring om ett gift par spelade av Janet Gaynor och George O'Brien. Det är dåliga tider och mannen är svart i sinnet på grund av ekonomiska problem. Han har en amorös affär och medryckt i den nya kvinnans löften om ett bättre liv planerar han att mörda sin fru genom att dränka henne ute på sjön. Han vill fly verkligheten och starta om i storstan. Men allt ändras då han och frun igen ser varandra i samma ljus som de såg varandra den dag de gifte sig. De spenderar en underbar kväll tillsammans i storstan, men på väg hem över sjön blir de överraskade av en häftig storm och ekan kapsejsar och frun försvinner i vågorna... Men nej, jag vill inte avslöja allt om handlingen. Se den om du har en chans.

Stumfilm är ju stum som namnet antyder och handling förs inte fram genom dialog som ofta sker i modern film. Här får vi istället följa varje känsla och tanke genom skådespelarnas ansiktsuttryck. Det är helt fantastiskt spännande, medryckande, berörande och vackert att se deras känslor i bild. Det är som den blinde på vinprovning. Övriga sinnen förstärks då ett av dem stängs av. Nu fokuseras allt på de två huvudkaraktärernas skådespeleri. Mästerlig filmkonst.

O'Brien är lysande och hans karaktär går från nedtryckt med nedböjt huvud och tung gång till återuppvaknad sprallighet och charmig. Men jag tycker ändå att Gaynor är snäppet bättre. Den lilla scenen i början av filmen... Hon ser sin man komma in i huset till middagen men när hon hämtat maten har han redan tagit jackan och gått ut igen. Hennes besvikna blick var så lågmält spelad att hennes smärta inte gick att missa. Eller hennes minspel när mannen bjuder ut henne till en båttur på sjön. Hennes genuina glädje över att hans ska ta med henne på utflykt då hon tror att han ser henne igen som han en gång gjorde förr. Efter en så lång tids mörker...

Den lömska kvinnan, ond, nylonstrumpor

Ibland vill jag ha hård actionfilm, hysterisk komedi, fantasieggande sf-film eller ryslig thriller. Men ibland suktar jag helt enkelt efter en ljuvlig kärleksfilm. Sunrise: a song of two humans är ett rent kärleksdrama i sin puraste form. Den smakar mycket, det är sött, fylligt, men också bittert och strävt. Det är inte en film som handlar om inledningen på förhållandet. Sådana finns det allt för många av. Nej, detta är en film om ett par som varit ihop länge, som redan är gifta, och som redan har stött på hårda dagar. Lågan i deras förhållande håller på att falna och den flämtar som stearinljuset i korsdraget. Men om denna film är att lita på finns det hopp. Kärleken kan övervinna allt, till och med vädrets makter.

Detta var med ganska bred marginal den bästa filmupplevelsen hittills från 20-talet. Den får ett mycket högt betyg och den skulle till och med kunna få ett ännu högre betyg vid en återtitt.

Jag ger Sunrise: a song of two humans fyra äkta känslor av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Movies-Noir har skrivit om filmen vid tidigare tillfälle, kolla här.

I mars 2023 såg jag om filmen och då gav jag den betyget 4+/5. Jag och Måns poddade om den i Shinypodden Filmskolan.