House of the Dragon - Season 1 (2022)

Jag tyckte att de första sex avsnitten av denna första säsong var tämligen tråkiga och att de två sista var riktigt bra. Too little, too late för att göra hela säsongen till en fullträff, men bra nog för att göra mig jättesugen på fortsättningen.

Det var som en lång, långsam och dålig introduktion under de första sex för att sedan helt plötsligt bli bra, som att berättelsen äntligen tog fart. Sista avsnittet var spännande och de fanns karaktärer som jag faktiskt hejade på, för första gången under hela säsongen!

Vad var då problemen med de inledande sex avsnitten? Allt för rörigt, allt för många namn som liknade varandra, allt för många tidshopp med byte av skådespelare. Absurt nog växlade de ansiktsform på Alicents små prinsar (Aegon och Aemon) i bytet av skådespelare, och lyckade få den yngre av de två se äldre ut och det enda sättet att veta vem som var vem var att en hade en ögonlapp. Inte bra betyg till showen.

Som jag förstår bygger serien på en prequel till A song of Fire and Ice som är skriven mer som en historiebok, lite som det appendix-materialet som vi har så mycket av inom Tolkiens värld. I den typen av material är det sällan fokus på individuella karaktärer. Detta leder till bekymmer når det ska adapteras till en serie. Anledningen till att jag älskade mycket av Game of Thrones var på grund av karaktärerna och scener där två eller fler pratar med varandra. Under inledningen av GoT då de inte hade en stor budget fick vi inte ens se de stora slagen, utan serien fokuserade på underbara scener med Tyrion, Littlefinger, Lord Varys, Cersei, Jamie, Aria, Ed Stark, den fete kungen och till och med djävulsungen Joffrey. Vi hade karaktärer att heja på, skurkar vi älskade att hata, allianser att måna om och konflikter att förfäras över. 

Här i House of the Dragon? Inget av ovan under de första sex avsnitten. De flesta var svin och allt var miserabelt om jag förenklar grovt. Jag tyckte att precis alla karaktärer i serien var äckliga, ointressanta eller tråkiga. Det jag saknade mest var någon eller några allianser att ty sig till i allt mörker. Daemon och prinsessan hade potential men det visade sig snabbt att det endast var hans önskan på att ligga med henne vi såg. Inte ok i min bok som en allians.

Och vad var det om alla dessa blodiga födslar? Har show runners någon form av fetisch som de vill trycka ner i halsen på oss? Födslar och nakna kvinnofötter... Oh my.

Jag hade inledningsvis lite svårt med Matt Smith som Daemon då jag upplevde att han spelade över, men allt längre in i säsongen desto bättre blev han, trots att han är en psykopat. Prinsessan Rhaenyra eller lill-Dany som vi kalla henne var väl också på listan över de man hejade på lite vagt. Det var duktigt ointressant med allt käbbel mellan henne, Alicent och storsvinet Otto Hightower. Allt som hände så länge den svintrista Kung Peaceful levde var ointressant. Och den jäveln ville ju aldrig dö, oavsett hur mycket man hoppades på att han skulle försvinna. Javisst det var en introduktion och en set-up för kommande berättande. Men sex avsnitt!! 

Rhaenyra blev inte riktigt bra i mina ögon förrän kungen dog. Då växte konflikten och allianser startades (mer tydligt). Även den nya skådespelerskan växte och blev mer mångfacetterad i mina ögon. Jag ser fram emot kriget mellan de svarta och de gröna. Slutet av säsongen gjorde mig otroligt nyfiken på fortsättningen. Synd bara att det verkar vara två år till nästa säsong kommer ut.

Redan inledningen av avsnitt 9 antydde något nytt. Tystnaden och sättet de filmade den lilla pojken som kom med bud om Kung Svintråkigs död kändes betydelsefullt. Sedan var statskuppen intressant, bra av showen där. Vi åskådare drillades i att ogilla de gröna ännu mer. Jag älskade hur den värdiga Rhaenys (hon som är gift med the Sea Snake) flydde från fångenskap. Det var mycket bra att showen inte lät henne inleda inbördeskriget när hon hade chansen.

Men det enda riktigt bra avsnittet var sista avsnittet, vilket enligt mig var i nivå med de första säsongerna av GoT. Förberedelserna inför kriget, det fantastiska upplysta bordet i the War Room på Dragon's Stone, Daemons förberedelser och räkningen av hur många drakar de två sidorna har. Jag förundrades över hur Rhaenys manipulerade sin make Lord Corlys att gå i allians med de svarta och det var intressant att följa hur alla de stora husen vi känner från GoT ställer sig i kriget, Stark, Lannister, Baratheon osv.

Och nu till det bästa av det bästa. Lille prinsen Lucerys resa till Storm's End var fantastisk. Spänningen var påtaglig, för första gången i hela säsongen kände jag av "stakes". Dynamiken mellan ryttare och drake och den lore som finns runt dessa saker var härligt att följa. Klart intressant att både Lucerys och Aemon miste kontrollen över sina drakar. Det var spännande med Daemon som gick ner och sjöng för ännu en svinstor drake, lite oklart vad som hände där men det kommer helt klart ha betydelse i fortsättningen.  

Sen älskade jag den sista, dialogfria (!), scenen när Daemon informerade Rhaenyra om Lucerys död. Hennes reaktion! Emma D'Arcy med ryggen mot kameran och när hon vände sig mot oss gav mig rysningar. Topp remarks för skådespeleriet och för Matt Smith som gjorde en audible och bad teamet ta bort den förklarande, uppenbarligen onödiga, dialogen som var skriven i manus. Well done, Matt Daemon!

Jag hade länge ett betyg 2 på serien men de två sista avsnitten var så bra att jag jackar upp betyget till en trea.

Betyg: 3/5