Denna film tar flummigheten och en drömlik känsla flera steg längre. Matthew McConaughey spelar Moondog en gudabenådad poet som spenderar sina dagar med att röka på och bete sig allmänt svinigt. Han lever utanför samhällets strukturer, upphöjd av sina beundrare och på den rika fruns pengar. Han är inte en speciellt tillförlitlig far.
Spring breakers hade moment som kändes overkliga, som i en dröm. Men i den filmen gick Korine på rätt sidan av gränsen och filmen kändes hela tiden som en sammanhållen historia. I Beach bum går han "all in" och ger oss bara en ström scener utan speciellt stringent handling. Inget i filmen känns verkligt, allt är förhöjt som om vi i publiken befann oss i ett drogrus. Filmen kändes lång trots sina korta 95 minuter. Den är uppenbarligen medvetet långsamt berättad och överfylld av repetition. Moondog knarkar hårt. Isla Fischer är underbar som hans dekadenta fru. Snoop Dogg är bra i rollen som vän, älskare och langare.
Filmens tredje akt känns helt orimlig och jag väljer att tolka att den är något av en dröm. Det är ju tydligen så jag hanterar konstiga slut nu för tiden! Även här har vi en önskedröm. Jointarna är stora som baseballträn! Moondog lyckas publicera sin bok och vinner Pulitzer-priset! Och trots att han är efterlyst av polisen ser vi aldrig till dem.
Jag fann Spring breakers oerhört fascinerande. Tyvärr kom inte denna film upp ens i närheten av den filmen, men McConaughey är bra och Isla Fisher likaså. Trist bara att The Beach bum mest är form över innehåll. Det är som om Korine tittat i spegeln och däri sett karaktären Moondog, och att de båda är uppfyllda av sin egen genialitet. Har de gått och blivit pretentiösa till och med? Men jag är kluven för samtidigt har filmen en härlig feeling som man kan försvinna ner i. Speciellt när man väl förstått att handlingen inte har någon betydelse. Inte helt fel alltså och jag tror att filmen skulle växa mycket vid en omtitt.
Betyg: 3/5
Filmen sågs på Capitol i Vasastaden med kompisarna Carl och Johan. Det var första gången jag var där och det var en intressant upplevelse. Hypermodern men i gammal stil. Varje plats hade ett litet bord i brösthöjd med läslampa där man kunde ställ sitt glas vin. Hela arrangemanget var tajt och trångt. Inget för långa sittningar. Passar kanske inte för alla sorters filmer men denna gick utmärkt där.
Oj då. Det blev en trea ändå. Det var inte känslan jag fick direkt efter visningen i alla fall. Men som du noterar i slutet: när man väl inser att filmen inte har en handling utan bara förmedlar en känsla så kan man förlora sig i den känslan. På ett skönt sätt.
SvaraRaderaJapp, min text kommer imorgon, och även jag skriver lite om visningen och Bio Capitol.
Japp, värd mer än en tvåa när jag hade sovit på saken. Ser fram emot din text. Kanske en notis om bordslampan som stod några centimeter från ens kind? :)
RaderaDet är en intressant tanke att Korine skulle se sig själv i Moondog. Han ger ju inte intryck av att vara särskilt bra, även om det skenar iväg på slutet. Den återkommande filmen av honom när han peakade tidigare är väl närmast patetisk? Så om det finns paralleller så har väl Korine snarare självdistans än pretentioner?
SvaraRaderaTänkte mest på att Moondog behandlade alla som skit, en rätt han anser sig ha för att han hela tiden hyllas av alla i hans bubbla av ryggdunkare. Det är ett vanligt problem med artister som låter sin egen genialitet gå dem åt huvudet. Jag spanar sedan på att Harmony själv kanske fått en släng av "stort huvud", med tanke på att denna film är så utstuderat svåråtkomlig. Som om han kastar skit på sin publik efter alla hyllningar han fått i sin bubbla av beundrande ryggdunkare... Kan finnas likheter mellan fiktion och verklighet. Så kanske både en släng av pretention och självironi?
Radera