Noll Tolerans (1999)

Jag hade en liten soirée à la masion i lördags och givetvis snackades det en hel del film under denna sammankomst. Bloggkompisen Fiffi pratar sig varm i byxan över filmserien om den svenske superpolisen Johan Falk på sin blogg, och även under nämnda tillställning. Jag var inte speciellt sugen på dessa filmer men hennes enträgna försäkringar om att detta var så mycket bättre än "vanliga" svenska polisfilmer började mjuka upp mig. Till sist släppte jag ner garden och tänkte "what the heck, jag ger den en chans". Jag slog till och kollade in första filmen i en serie som nu verkar bestå av hela tjugo filmer.

Hahahaha.... Hahahahaha. Ja så var man "lurad" igen. Filmen är i princip samma skrot och korn som alla de där filmerna som går på TV4 på söndagskvällarna kl 21. Javisst, man kan ligga i soffan och slökolla på en film som denna under ferietider tillsammans med övriga familjen. Då väljer man hellre en lättkonsumerad film som denna, eller varför inte Morden i Midsomer, över kulturfilm som visas på festivaler eller dylikt. Men speciellt spännande eller upplyftande blir det aldrig.

Jophan Falk-filmen nummer 1 i ordningen var ju precis lika dåligt som jag fruktade. Mycket var så dåligt i denna film att skämskudden flög upp och ner mest hela tiden. Dialogen är bitvis smärtsamt dålig. Poliskollegorna tilltalar varandra på ett onaturligt sätt vilket gör att det känns som uppläst ur en bok eller uthojtat på teatern. Vi får om och om igen höra utrop och kommandon på polisradion och dessa partier var skrattretande dåliga. Hur kan det få passera? Har inte regissören lyssnat på dessa uppläsningar en enda gång?

En annan källa till myror under huden är de två extremt jobbiga ungarna som förstörde alla scener de var med i. Jag vet inte om det berodde på de unga skådespelarna, manuset eller tafflig regi. Till detta måste jag klanka ner på den enerverande musiken som ligger som en stålhätta över hela filmen. Att hantera filmmusiken med finess och försöka få lite nyansering under filmens olika partier verkade inte riktigt ligga i regissörens eller hans musikproducents intresse. Olycksbådande och "spännande" musik mal på oavsett vad som händer på duken.

Detta var det dåliga hantverket. Men hur var det med handlingen då? Min dom blir tämligen ordinär. En gangster som hotar vittnen till ett mord han begått. Polisen vill förstås att vittnena ska prata och gangstern vill att de ska hålla tyst. Man har sett det förut men hade det genomförts bra hade det kunnat bli en bra film ändå. Tyvärr är detta inte en sådan film. Hela filmen handlar om huruvida vittnena ska vittna mot skurken eller ej. Vi ser hur huvudpersonen, polisen Johan Falk arbetar med detta men vi får aldrig följa, se eller ges möjlighet att förstå varför vittnena som genom ett trollslag ändra sig. Istället får vi en "spännande" sista scen i tingsrätten där vi i publiken ska sitta som på nålar om vittnena ska säga ditten eller datten. Otroligt ospännande måste jag säga.

En annan sak som regissören inte klarat är hantering av karaktärernas interaktioner. Falk och det kvinnliga vittnet känner inte varandra i inledningen av filmen. Senare i filmen när de bara träffats ett fåtal gånger möts de på hennes jobb. Nu ser vi alltså två personer som kanske träffats tre gånger tidigare och trots detta startar Falk (superpolisen) att skrika åt henne som om han vore tagen från ett grälande gammalt gift par. Hon skriker tillbaka så att saliven bokstavligen flyger. Tänk på att detta är en svensk "realistisk" film och då ska man ha kroppsvätskor som flyger, till exempel snor eller saliv. Den scenen kändes helt falsk.

Vad var bra då? Jo, senare i ovan omnämnda scen levererar Eklund filmens kanske bästa scen när han minns bilolyckan och smitningen när hans flickvän dog. Den var bra. Sen var filmen lite underhållande mest hela tiden, inte för att den var speciellt spännande utan för att det var så dåligt. I princip alla poliser var under all kritik i trovärdighet. Jag gillade också att polisen i den tyska porrfilmsmustaschen inte var tjallaren från polishuset. Det hade varit så tröttsamt förutsägbart om han varit den eländige men den fällan gick de inte i i alla fall.

Filmen utspelas i juletider och precis som Fiffi påpekar passar den att ses i de tiderna. Men varför måste det vara så sunkigt i svenska filmer alltid? Ett grått vinterslaskigt Göteborg. Grått. Grått. Grått.

Vad är det för smak i munnen? Kräk? Ja, så är det. Haha. Jag tvekar mellan betygen etta och tvåa, men den är i alla fall lite bättre än det absoluta bottenskrapet i genren så jag ger den två svaga polisfilmer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fiffi har också sett och skrivit om filmen. Det är ett helt annat ljud i skällan där.
Kolla också in hennes Johan Falk projekt i övrigt, länk här.