Tangled (2010)

Skip the drama, stay with Mama!

Animerade filmer är inte per definition barnfilmer, men många av dem är just barnfilmer. Det är inget fel med det, ibland kan de vara otroligt underhållande. Allt som oftast blir det som allra bäst när de riktar sig till både barn och vuxna, och både historien och humorn fungerar på två nivåer. Pixar brukar vara mycket träffsäkra när det gäller denna konst, där några bra exempel är "Monsters, Inc." och "Toy Story"-filmerna. I somras såg jag Disneyfilmen "Tangled", vilket också var den 50:e filmen från det klassiska filmhuset.

Jag såg först några scener från "Tangled" på en mingelfest i juni. Vissa av gästerna hade barn med sig (de bad säkert om te istället för kaffe också), och denna film visades på tv'n för de små. Jag tyckte att den verkade kul och en sen kväll på båtsemestern valdes denna film som "slappar-film". Tyvärr gav den mig inte så mycket som väntat. "Tangled" vänder sig bara till barn, punkt slut. Jag tänker tillbaka på då jag och systerdottern Matilda gick och såg "Kung Fu Panda 2". Vi lät oss båda underhållas av den tjocke pandan, kanske från olika perspektiv, precis som det ska vara. Nu såg jag inte "Tangled" med någon representant från den yngre generationen så jag blev inte entusiasmerad som jag kan bli av det lilla folkets glädje och fascination över filmens underbara värld.

"Tangled" var hårresande äventyrlig med elaka busar, en egoistisk styvmoder som dessutom var en häxa, en ståtlig hjälte och ett fullständigt makalöst lyckligt slut. Trots allt detta var den ganska trist. Det verkar som att Disney med denna film mer längtade tillbaka till forna glansdagar och inte alls följt modern animations utveckling. Jag blev besviken på dem, de äger trots allt Pixar, bolaget som kan lägga ner tre år på ett manus...

Jag ger "Tangled" två barnsagor av fem möjliga.

Betyg: 2/5