Visar inlägg med etikett Catherine Deneuve. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Catherine Deneuve. Visa alla inlägg

fredag 11 mars 2016

Le tout nouveau testament (2015)



Den sista filmens av de jag såg på Stockholms Filmdagar har premiär idag. Det är en belgisk-fransk film av Jaco Van Dormael. Nu är vi i en bisarrovärld likt de som fransosen Quentin Dupieux brukar röra sig i. Ni vet han bakom den mycket roliga filmen Wrong cops?

Vissa spoilers om handlingen nedan så läs vidare på egen risk.


I Le tout neouveau testament träffar vi Gud, en alkoholiserad tyrannisk slashak som bor i en lägenhet med sin hunsade fru och bångstyriga tonårsdotter. Gud roar sig med att jävlas med människor via sin dator. Han gör allt för att livet på jorden ska bli så miserabelt som möjligt. Han inför saker som "en olycka kommer sällan ensam" och att "om syltmackan ramlar ner på golvet hamnar de alltid med sylten nedåt". Huvudpersonen i filmen är dottern Ea (Pili Groyne). Hon är lite ledsen mest hela tiden för att hennes storebror har lyckats rymma från faderns lägenhet. Ytterdörren är ständigt låst. Men J.C hade upptäckt att man kunde öppna en tunnel från tvättmaskinen ock via den krypa ut i världen.

En kväll när pappa Gud ligger och sover ruset av sig saboterar Ea hans dator. Men först skickar hon ut ett meddelande till alla människor om exakt vilken tidpunkt de kommer dö. Sen kryper hon ut i världen. När Gud vaknat och insett vad hon gjort måste han krypa efter för att få tag på henne och tvinga henne att fixa datorn. Samt misshandla henne lite till. Jag trodde först att detta skulle vara en surrealistisk film en det lutar mer åt att det är en BOATS.


Det är ganska kul hur olika människor reagerar när de får reda på exakt hur länge de har kvar att leva. Någon slutar jobb a och blir fågelskådare på heltid, någon försöker barrikadera sig för att inte utsätta sig för faror, en annan försöker "slå systemet" genom att försöka begå självmord trots att han har decennier kvar att leva och någon går till jobbet som vanligt för att det är det enda han kan.

Jaja, idén är det inget fel på men till slut blir det för mycket fars över det hela. Jag hade gärna sett denna galna set-up behandlad med lite mer allvar då filmen antagligen hade gjort ett större intryck. Nu blev det lite väl utdraget. Hela sidohistorien om den uttråkade rike mannens fru Martine (Catherine Deneuve) som tar sig en älskare var lite för mycket för min typ av humor. Älskaren är en gorilla från stadens zoo.


Däremot skrattade jag gott åt Guds vedermödor när han kom ut i världen. Från att vara allsmäktig hemma i lägenheten visar han sig bara vara en "bum" ute på gatan. Utan pengar eller färdigheter hamnar han på ett härbärge för uteliggare och då han placerades bland illegala immigranter från Uzbekistan deporteras han av misstag dit. Det är en mycket lustig scen när han själv får uppleva den eländiga värld han skapat.

Det finns några härliga scener i denna film. Jag älskar till exempel slutscenen med alla på stranden och det störtande flygplanet. Jag gillade vissa av karaktärerna, speciellt Ea. Men som helhet var det lite för glest mellan höjdpunkterna och inte speciellt mycket man kunde ta med sig att fundera på. En kul liten detalj men inget mästerverk.

Jag ger Le tout neouveau testament två mammor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmen lockade inte många spanare till bänkraderna, men Jojjenito sökte i alla fall svar hos de högre makterna. Fann han några och fick han på så sätt frid?

fredag 7 augusti 2015

Belle de jour (1967)



Belle de jour... Oh la la, quelle spectaculaire. Filmen kom på tal på en middagsbjudning tidigare i somras. Johan tipsade on filmen som jag sedan tidigare haft lite spaning på. Nu kände jag att jag fått en tillräckligt hård "dask på rumpan" för att ta mig an filmen. Belle de jour är Luis Bunuels skandalomsusade erotiska drama från 1967 med en fragil Catherine Deneuve i huvudrollen. Hon spelar hemmafrun Severine som av leda, lust eller ångest beslutar sig för att extraknäcka som lyxprostituerad under dagtid då hennes man Pierre är på jobbet.


Filmen behandlar både sexuell frigörelse och undertrycka drifter. Är Severine en masochist eller lider hon av följderna av ett trauma? Eller båda? Eller är hon helt enkelt bara kåt och uttråkad av sitt platoniskt förhållande med sin man? Filmen antyder både det ena och andra. Filmens känsla och vissa situationer påminner mig om allt från Pauline Reages Historie d'O till Lars von Triers Nymphomaniac och Kubricks Eyes wide shut.


Filmen inleds med en stilla kamera över en allé framför ett franskt slott. Bilden är vacker likt en målning. Det är något drömlikt över scenen och så är stora delar av filmen. Ibland kan det vara svårt att avgöra vad som är Severines fantasier och vad som är riktigt. Ta mig tusan, hela filmen skulle kunna vara en av hennes fantasier, inklusive själva slutet, men så är det nog inte för det skulle göra filmen ganska meningslös. Väldigt lite skrivs oss i publiken på näsan i varje fall. Varför hon gör som hon gör och huruvida hon mår bra av sitt dubbelliv uttalas inte direkt även om det verkar så. Filmen lämnar detta åt åskådaren att fundera på. Det känns som att filmen är fylld med symbolik, varav en hel del som kanske landar först efter man har behandlat filmen lite längre.


Catherine Deneuve är väl ganska bra. Hon är suverän på att spela aristokratisk. Hela hennes uppenbarelse är behärskad, lågmäld och sårbar. Men till skillnad från O verkar hon inte känna makt av att underkasta sig. Samtidigt ler Severine i filmens allra sista scen och allt vi lärt oss om henne måste kanske omvärderas? Vem vet?


Alla andra aktörer spelar andrafiolen till Severine. Jag roades lite av hur överdrivet bufflig älskaren Marcel (Pierre Clémenti) framställs. Skulle han vara en man av folket? Busen med ståltänder för er som inte har koll på skådespelarnas namn. Vid sidan av Severine var de två mest intressanta karaktärerna Pierres vän Husson samt bordellmamman Madame Anais.



Oh la la. Detta var minst sagt intressant. Filmen är som en lök, med många lager som jag inte förstår än, men jag ser att det finns en komplex och intressant story för den som är sugen. Jag ger Belle de jour tre påsättningar utan känsloband av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmen har också recenserats av filmspanarkompisarna Filmitch och Sofia. De har som det verkar lite olika syn på hur bra filmen är. Sofia läser in en klassisk manlig fantasi istället för en odyssé i en kvinnas sexualitet. Johan blir likt jag fascinerad av filmens svårfångade innehåll, vad är fantasi, vad är verklighet och vad betyder det?


onsdag 18 september 2013

Les Parapluies De Cherbourg (1964)



Vemod.

Första titten slutade med att jag somnade från filmen efter en halvtimme. Andra titten slutade med att jag somnade från filmen vid samma ställe. Tredje titten, jubel och klang, då tog jag mig igenom hela filmen.

Vad är detta undrar du nu kanske? Låt mig backa några steg. Månadens filmspanartema har det pockande namnet En filmutmaning. En slumpmässig vald filmspanarkompis har fått i uppdrag att ge mig en filmutmaning. Jag har också givit en annan filmspanare en filmutmaning, mer om det nedan.

Utmaningen skulle bestå i att ge den framlottade filmspanaren i uppdrag att se en film som han eller hon normalt sett inte skulle valt själv. Vi ville utmana varandra att pröva nya vatten på filmhistoriens oceaner. Det skulle vara så trevligt att ge en kompis i filmspanargänget en överraskande och positiv filmupplevelse.

Min utmanare blev alltså Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord. Hon gav mig utmaningen att se Jacques Demy's Les parapluies de Cherbourg från 1964. Detta är en musikal, eller till och med en modern opera på film. All dialog sjungs!

Grälla färger.
Nyfikenheten var givetvis mycket stor inför avslöjandet vilken av vännerna som skulle välja film åt mig samt vilken film det skulle bli. Jag skulle nu indirekt få en liten aning om vilken filmsmak min omgivning uppfattat att jag har. Det är nog ingen hemlighet att jag gillar sf-film, action, komedier och gärna amerikanska indyfilmer, eller blockbusters för den delen. Vissa visste nog också att jag aktar mig för en viss typ av spökfilmer, och jag är innerligt tacksam för att det inte blev någon för väl vald skräckis som valdes för mig.

Istället gav Sofia mig en musikal! Och en romantisk sådan. Och en bitterljuv sådan. Jag som såg och skrev om Singin' in the rain inom ett annat tema vi hade i våras (Tema Film om film). Jag som älskar bitterljuva romantiska filmer.

Jag hade faktiskt hört lite om filmen på podden Filmspotting. De körde ett musikalmarathon och filmen ingick där. Eftersom den störtsköne Sam var lyrisk över filmen var jag lite frestad över att se den någon gång, men det hade inte blivit av än. Tack Sofia för att du med din spark i baken fick mig att se denna klassiker till slut.

Mor och dotter i paraplybutiken.
Men när jag satt mig ner för att se filmen blev jag dock helt förvirrad först. All dialog sjungs! Starka färger bländar åskådaren som om man hamnat på ett konstgalleri och en enkel men innerlig historia spelas upp. Precis som med stumfilmerna som jag sett i projektet Decennier tar det ett tag att ställa in sig för en helt ny typ av filmsort jämfört med de moderna filmer jag är så van att se. Les parapluies de Cherbourg är mer som en tavla än en film. Den förmedlar en känsla genom sina färger, musik och sång. Filmens egentliga handling får stå i bakgrunden, den är inte så viktig. När den kända titellåten sjungs för första gången ryckte jag till som om jag fått en liten elektrisk stöt. Sången är ljuvligt vemodig.

Historien är enkel, ett drama i tre akter med fem karaktärer. Geneviève, en ung 17-årig tjej är förälskad i den 20-årige Guy. Geneviève spelas av en ung och vacker Catherine Deneuve. Hennes mamma är inte positiv till den fattige mannen utan vill att dottern ska gifta sig med den rike affärsmannen Roland istället. När så Guy blir inkallad till armén, detta sker under fransmännens krig i Algeriet på 50-talet, skiljs Guy och Geneviève åt i två år. Och just innan Guy lämnar Cherbourg blir Geneviève gravid. Det är som taget ur något gammalt drama från det antika Grekland, eller Shakespear för den delen. Kommer Geneviève vara sin livs kärlek Guy trogen, eller kommer mammans övertalningskampanj och ekonomisk trygghet som Roland ger vinna? Hjärta eller hjärna?

Avskedet.
Mot slutet av filmen stegras känslan av förvåning. Förvåningen byts ut mot förvissning. Och förvissningen kulminerar i en sorgsenhet. Filmen har två ansikten. Den större första delen är "den glada clownen", smålustig på grund av sitt färgsprakande bildspråk och för de sexiotalsinspirerade sångerna. Det andra ansiktet är "den ledsna clownen", en abrupt förändring av stämning och allvar. De sista två, tre scenerna i filmen kan vara bland de mest smärtfyllda och bitterljuva jag sett på länge.

Jag har svårt att känna av vad jag tycker om filmen. För att vara en kärleksfilm tycker jag att Geneviève och Guy's relation underbyggs för dåligt. Kände jag något för dem i filmens inledning? Nej, deras kärlek gick inte igenom bildrutan. Därmed blev dramatiken under act 2 inte speciellt intensiv. Det är inte förrän i act 3 som filmens sanna själ kommer upp till ytan, speciellt slutet, speciellt scenen i snön. Det är en magisk scen, en scen man kan skriva bittra kärleksballader om.


Två tredjedelar av filmen är en transportsträcka, mer som en musikvideo med sextiotalsmusik. Slutet är sedan lite överraskande helt fantastiskt. En pay off i stora mått och de som hållit sig vakna blir rikligt belönade. Svårt med betygsättningen av en så ojämn och annorlunda filmupplevelse. Men den får helt klart ett positivt betyg. Än är den inte en personlig favorit för mig, men jag kan se att den kan vara det. Bli det?

Jag ger Les parapluies de Cherbourg tre bensinstationer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, vem gav jag en filmutmaning åt då? Jo, Lena från Moving Landscapes. Kila över till henne och se vad hon tyckte av den film som jag gav henne i uppdrag att se. Hon fick en saga med lite våld och lite romantik. En film från min Topp 10-lista alla kategorier...

Kolla sedan in vad alla andra som deltog i tema fick för present;
Erik från Har du inte sett den?, Except fear, Flmr, Filmitch, Jojjenito, Johan och Markus från Har du inte sett den?, The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Movies-Noir, Mode + Film, Fiffis Filmtajm.