Wiener-Dog (2016)

Todd Solondz har ju humor helt klart, men jäklar vad svår den äer ibland. Wiener-dog är en liten filmantologi. Den är knappt 90 minuter och vi får oss till livs fyra ganska olika historier. Det som binder dem samman är att i alla fyra äger huvudpersonen en och samma (?) lilla wienerhund. Solondz orkade skriva en brygga mellan första och andra historien där vi ser hur och varför hunden byter ägare. Något sådant får vi inte inför det tredje eller fjärde segmentet. Han klipper bara och starta ny historia. Kanske mer vrång humor än slappt. Han skämtar till och med till det och har lagt in ett intermezzo mellan andra och tredje segmentet. Vi får en stillbild med texten "Intermezzo" och en skön countrysång om wienerhunden. Är det en ironisk blinkning åt Quentin Tarantino tro?

Första segmentet handlar om hur en liten pojke får hunden av sin far. Mamman, spelad av Julie Delpy hatar dock hunden och hon gör allt för att familjen ska göra sig av med den. De har svårt att få hunden rumsren och sonen vill dessutom inte att tiken ska bli steriliserad. Mamman förklarar då för den lille pojken att utan sterilisering kommer hon bli våldtagen av vildhunden som heter Muhammed och sedan kommer hon dö när hon föder sina valpar. Som kommer vara döda vid födseln. Och tiken kommer också få AIDS. Denna kortfilm är fylld av bisarr och mörk humor.

Andra delen handlar om Dawn som räddat hunden från att avlivning. Hon spelas av den som alltid lite charmiga Greta Gerwig. Dawn träffar på den gamla klasskamraten Brandon som hon uppenbarligen var sugen på och hon och hunden hänger med honom på en road trip till hans bror i Cleveland. Brandon spelas av Kieran Culkin. Denna var filmens svagaste men den är ändå lite quirky och lite sorglig.

Efter intermezzot, som också informerade oss att det går att köpa mer godis ute i vestibulen, får vi lära känna den vresige och negative filmläraren och misslyckade manusförfattaren Dave Schmerz ypperligt spelad av Danny DeVito. Fasen vad kort han är. Kortare än Magnus Uggla skulle jag gissa. Detta är också mörk humor och lite satiriskt om filmbranschen skulle jag gissa. I denna film får begreppet bombhund en ny innebörd för mig.

Långfilmens bästa lilla film är dock den avslutande fjärde filmen, tillika den kortaste. Där får vi se ett komplext och till en början förbryllande möte mellan Zoe och hennes Nana vilket jag tolkar som mormor. Den gamla damen som också äger hunden i denna film spelas av Ellen Burstyn. Hon är inte en nykomling till svåra och sorgliga familjekonstallationer på film. Zoe spelas av det för mig nya ansiktet Zosia Mamet. Denna lilla film är överraskande och hjärtskärande.

Vad är han för en typ egentligen Todd Solondz? Hatar han sina filmiska karaktärer eller hatar han bara sin publik? Jag vet inte. Hans filmer är utmanande och oftast rejält deprimerande. Men samtidigt kan det vara något uppfriskande över hans perversa historier. I denna antalogi slipper vi de värsta perversionerna, robothundar och hunddiarré undantaget, och han bjuder istället på mänskliga öden som dröjer sig kvar i tittaren en lång stund efter filmen tagit slut.

Jag ger Wiener-dog tre "What if?" av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Trois couleurs: Blanc (1994)

När vi snackade om Kieslowski's trikoloren nämnde min kompis Frans att alla tre filmerna var anti-filmer, dvs anti-drama (blå), anti-komedi (vita) och anti-kärleksfilm (röda). Jag vet inte riktigt vad detta uttalande betyder. Men för en anti-komedi var detta sannerligen en annorlunda komedi. Det är en absurd men ändå lågmäld komedi. Förvänta dig inga gapskratt men gärna ett leende och några minnesvärda scener.

Paris nutid
Filmen inleds med att polske frisören Karol Karol går till domstolen för förhandlingar då hans fru Dominique vill upphäva deras äktenskap eftersom han inte har kunnat få upp "den" sedan de gift sig. Absurt! Leende.

Senare bussar hon polisen på honom samt stänger alla hans bankonton. Slak, utlämnad och med stark hemlängtan strövar Karol omkring på Paris gator. Där träffar han på en landsman, "Le notaire", med en dödslängtan. Det två blir vänner.

Resan till Polen
Vännerna flyger hem. Karol har inga pengar så vännen checkar in honom i en gigantisk koffert. Väl framme blir dock kofferten stulen av skurkar som tror sig hitta värdesaker i väskan. Istället hittar de en yrvaken Karol. De blir irriterade och spöar på honom som kompensation. Absurt! Leenden.

Polen nutid
Resten av filmen utspelas i Polen. Östeuropa efter murens fall i mitten på nittiotalet var kanske fritt från kommunismens förtryck men det var inte speciellt muntert i alla dimensioner. Det är gråa och bruna färger mest hela tiden. Karol finner dock hem, återupptar sin bejublade karriär som frisör och börjar bygga ett imperium genom att investera i mark (som ska säljas till IKEA!). Frihet, jämlikhet, broderskap. Den vita filmen handlar om jämlikhet. Det du gör mot mig gör jag mot dig i jämlikhetens anda. Absurt! Leenden.

Ja men detta var ganska trivsamt. En rolig och underfundig film. Den kommer inte alls upp i den blå filmens majestätiska nivåer, men den är helt klart bra. Jag ger "Trois couleurs: Blanc" tre systerbarn av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Before Midnight (2013)

Gamla goa vänner!

Before midnight var den film jag såg fram emot allra mest under Malmö Filmdagar. Äntligen skulle jag få se den tredje delen i Richard Linklater's serie om Jesse och Céline. Serien där den första heter Before Sunrise och kom ut 1995. Den andra, Before sunset kom ut 2004, nio år senare, och nu ytterligare nio år senare kommer den tredje filmen.

Linklater har gjort filmerna i nära samarbete med skådespelarna som spelar vårt kärlekspar, Ethan Hawke i rollen som Jesse samt Julie Delpy i rollen som Céline. Det är ingen hemlighet att de tre dragit mycket från sina egna liv och Hawke och Delpy har fått fria händer att skapa sina karaktärer. Karaktärerna är en blandning av verklighet och fiktion. I filmerna har karaktärerna varit ungefär lika gamla som skådespelarna var då filmerna skrevs. Jag tror att de ska vara 23, 32 respektive 41 år.

Bbefore-serien är ett filmiskt experiment som jag bara älskar. Vilken storslagen idé säger jag och hyllar filmerna bara för den sakens skull. Sen att de två första är bland mina absoluta favoritfilmer skadar ju inte. Jag vill se det som att jag tillhör den generation som vi får följa i och med dessa filmer.

Tyvärr såg jag inte Before sunrise redan på 90-talet, men jag såg både den och Before sunset något år efter den andra filmen kom.

Jag är högst medveten om hur hemskt det skulle vara att bli spoilad inför denna film så jag lägger för säkerhets skull in en spoilervarning här. Om du vill förbli helt ospoilad ska du sluta läsa här och återkomma efter du sett filmen.





SOILERS!

Before midnight uppfyllde nästan de osannolikt högt ställda förväntningarna. Det var som att återse två gamla kära vänner och jag njöt filmen igenom i deras sällskap. Filmen är jättebra och jag kan ge den en stark rekommendation, men den når ändock inte upp till de höjder som de första två svävade i.

En stor skillnad mellan den nya filmen och de två första är att i de filmerna var Jesse och Céline inte ihop. De filmerna är bitterljuva för att man som åskådare inte ens vet om de ska få varandra, trots att de är perfekta för varandra. Nu i trean får vi i inledningen reda på att de faktiskt fick varandra och hela filmen utspelas under en dag på deras sommarsemester i Grekland. Nu går de inte omkring och försöker charma den andre för att få ligga. Nej, nu går de omkring och pratar om sitt förhållande. Det gör att hela filmen känns annorlunda. Vilket är bra! Men också lite vemodigt. Tiden har sprungit ifrån de härliga karaktärerna de var och vi får se nya sidor av dem, kanske mognare, men i alla fall med mer livserfarenhet.

Jag gillar också den nya strukturen i filmen. Eftersom tiden för uppvaktning på tu man hand var förbi, var trion bakom filmen tvungna att utveckla konceptet lite. Först får vi en tämligen bedårande scen med hela familjen i bilen. Det var bra att filmen inleds med en mysig scen, det blir elakt nog ändå mot slutet. I denna scen pratar Jesse och Céline om saker som sig bör då man lever ihop och har familj. Redan här berör de de ämnen som de senare under filmen kommer gräla om. Efter bilresan får vi några scener med flera av sommargästerna, en intressant scen med Jesse och två andra män, samt den stora lunchscenen där de är ungefär åtta vuxna runt bordet. Ämnena de pratar om är välfunna och passar bra in i en Before-film.  Det är första gången vi ser en scen med så mycket folk såvitt jag kommer ihåg (det var ett tag sedan jag såg de äldre filmerna). Jag gillade scenen skarpt och kommer suga mig i dialogen ännu mer nästa gång jag ser filmen. Men så här långt in i filmen var det något som saknades...

En lång promenad! Och, oh my gosh, vi fick vänta på den, men sedan levererade de, Linklater, Hawke och Delpy. En lång, lång tagning. Kameran riktad mot dem medan de går genom en vacker men dammig grekisk miljö mot en liten kuststad. I denna och efterföljande scen i hotellet får fansen precis det som de längtat efter. De går omkring och pratar. Jag älskar det. I love it!

Dialogen är älskvärd ett bra tag, men filmen behövde mer dynamik och parets dialog förändras från mysig till vass och sedan utvecklas deras samtal till ett praktgräl. Detta var överraskande! Så överraskande att det var ganska givet kan jag tycka. Om de inte kan uppvakta varandra längre, för de är ju redan är ihop, vad finns då kvar för att skapa nerv i dialogen? Jo, ett bråk. Jag kände mig delvis lite chockad och delvis lite ledsen för deras skull, men som filmiskt grepp är det jättebra.

Och som alltid i dessa filmer känns dialogen så sann. De går till hotellet för att ha sex men de börjar bråka. Been there, done that... Céline har hunnit klä av sig halvnaken när bråket trappas upp till att bli allvarligt på riktigt. Jesse försöker skämta bort problemet, han vill ligga, men ack. Som så många andra scener i denna trilogi känns det äkta. Scenerna i hotellrummet påminner mig en hel del om scenen mellan Julianne Moore och Matthew Modine i Short Cuts.

Men vad menar Céline? Hon verkar vilja få det till att Jesse tvingat henne till saker. De bor ju för tusan i Paris för att hon ville det. Det är hon som gör karriär. Han är trots allt hemma med de två döttrarna. Att han vill kunna ha närmare kontakt med sin son kan knappast vara en dödssynd. Bråket måste bero på något annat...

Och då har vi kommit till det öppna och svårtolkade slutet. Precis som med Before Sunset lämnas publiken att spekulera. Har de verkligen brutit upp? Har de verkligen blivit sams? Eller var sista scenen med en Jesse som låtsas att han kommer från framtiden en scen där båda visste att det var för sent att lappa ihop förhållandet? Det är denna typ av slut som genererar funderingar, farhågor och förhoppningar om hur det ska gå för de kära vännerna, Jesse och Céline, som gör Before-filmerna så bra.

Och nu till frågan som inte går att undvika. Kommer trion göra en fjärde film om nio år? Jag hoppas det. Låt experimentet fortsätta. Låt dem separera för att sedan åter träffas på Jesses 50-årsfest! Låt dem prata sig igenom hans party, låt dem åter upptäcka den glöd de en gång hade, låt dem återförenas (men givetvis med ett öppet slut...). Låt oss få en film till. Kalla den Before Tomorrow.

Jag hade höga förväntningar även om jag fruktade att det kunde blivit pannkaka också. Filmen matchade nästan den höga nivån som satts av de tidigare filmerna... lite lite kvar, men najs ändå.

Jag ger Before midnight fyra argument av fem möjliga. En stark fyra!

Betyg: 4/5

Kolla in vad några av mina bloggvänner tyckte om filmen; Fiffi, Sofia och Jojjenito.

Still there. Still there. Gone!

Still there. Still there. Gone?

2 Days In New York (2012)

Efter den magnifika första filmen 2 days in Paris såg jag mycket fram emot denna uppföljare. Det har gått några år och Marion och Jack har fått en son men de har till slut separerat. Jag kan i alla fall med belåtenhet konstatera att jag tolkade slutet på förra filmen korrekt. De hängde ihop efter de två kaotiska dagarna i Paris. Men allt har ju ett slut och så även för deras förhållande.

Nu lever Marion ihop med kollegan Mingus (Chris Rock) och deras respektive barn från tidigare förhållanden. En modern familj. Filmen utspelas under de två dagar som Marion's gamle far Jeannot och psykotiska syster Rose kommer på besök. Oannonserat har syster tagit med sig sin pojkvän Manu, som givetvis också är en av den sexuellt frigjorda Marions gamla expojkvänner. Kaoset kan börja. Filmen har sedan sina stunder, men...

Jag blev lika besviken av denna film som jag blev överraskad av den första 2 days-filmen. Julie Deply har haft en svår balansgång mellan crazyness och bra drama-komedi i båda filmerna. Där hon lyckades hålla balansen i första filmen faller hon pladask på magen i denna film om och om igen. Uppföljaren är inte mer än en blek kopia av originalet. Vi får inga nya nyanser i Marions liv utan det mesta är ett försök till upprepning av det som var roligt eller intressant i första filmen, dvs kulturkrockar respektive Marion och Jacks relations berg och dalbana.

I 2 days in New York driver Deply scenerna lite för långt hela tiden. Systern tar för mycket plats och är rent ut sagt vidrig. Inte på ett roligt sätt på grund av tokiga kulturkrockar, utan en vidrig personlighet punkt slut. Pappan har gått från excentrisk till skitig och äcklig. Systerns pojkvän är också en irriterande typ. Samtidigt ger Deply oss ett porträtt av Marion som genomlever någon form av livskris just under dessa dagar, men den intressanta storyn drunknar i alla överdrivna scener med sexgalna och högljudda fransmän. Det blir så orealistiskt att det inte längre är en karaktärsstudie, utan det blir mer farsartat. Och som ni vet hatar jag farsartad humor.

Taget från en av filmens värsta scener

Filmens ljuspunkt blir nu Chris Rock i rollen som Mingus (rimmar på cunnilingus!). Han har inte varit en favorit hos mig tidigare, men här skiner han igenom. Eller så är det så enkelt att han spelar den enda friska personen i hela filmen och det kanske är det jag reagerar så positivt på? Han är bra i alla fall. Nämnde jag att jag fann Marion charmerande i första filmen? Här lyser dock charmen med sin frånvaro. Hon framträder som egoistisk, naiv och med helt fel prioriteringar i denna film. Inte så nice om du frågar mig. Brustna illusioner...

Hela filmen blev till ett rörigt ihopkok. Varken hackat eller malet. Den dramatiska tyngden från den första filmen är som bortblåst. Vad handlade försäljning av sin själ om egentligen? En idé för mycket som trycktes in i filmen? Den var helt onödig i alla fall.

Tyvärr kom inte den karaktärsdrivna humorn fram i detta spektakel till film. Med tanke på att filmen var tillägnad Julies mor som gått bort (i verkligheten) borde hon hellre valt att tona ner tokigheterna och gjort en mer lågmäld film. Hon hade kunnat hedra sin mor på ett finare sätt, och ändå få fram sina tankar om hur svårt det är att få relationer att gå ihop och samtidigt hylla livets mirakel. I en pivotal scen i slutet filosoferar Marion om livets oändliga kretslopp, föräldrarna, oss och våra barn...

Jag fnyser irriterat över försatta chanser och ger 2 days in New York två blowjobs i världsklass av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Mingus och Jeannot i ångbastun