Morris from America (2016)

Morris from America är en ganska bra film, eller i alla fall ett bra försök. Den är skriven och regisserad av Chad Hartigan som gjorde den klart mer lyckade filmfestivalsfilmen This is Martin Bonner från 2013. Morris är en trettonårig pojke som bor tillsammans med sin pappa i Heidelberg, Tyskland. De har flyttat dit för att pappan har fått jobb som coach för något fotbollslag. Morris sticker ut i skolan och han har svårt att få kompisar. Som en hip hopälskande afroamerikan sticker han ut i skolmiljön som domineras av extremt blonda tyska jugend. Ingen förutom den femtonåriga rebelliska flickan Katrin bryr sig om Morris. Morris och Katrin inleder en mer eller mindre skakig vänskap.

Ok, så detta är en "comin of age"-historia. Jag fann beskrivningen av filmen mer intressant än slutresultatet. Filmen skrapar på ytan till något klart intressant men den får mig aldrig engagerad. Tyvärr var detta ett klart steg bakåt från Hartigans förra film. Markees Christmas spelar Morris och han är helt ok. Det kan man inte säga om Lina Keller som spelar Katrin. Hon är inte speciellt bra och det gör att mycket av nerven i filmen kommer av sig. Jag vet inte om hon ska spela förförisk eller vad det kan vara, men den är inte övertygande. I och för sig så blir ju Morris sugen på henne. Under andra halvan drar Katrin med sig Morris på äventyr då de båda hakar på en musikartist på turné i Tyskland. Jag känner igen detta. En ung kille med tjej som kanske eller kanske inte diggar honom på omtumlande turné. Men denna film kommer inte ens nästan bli berömd. Och Katrin är ingen Penny Lane, långt därifrån!

Filmens två bästa karaktärer är istället Morris ensamstående far som spelas av komikern Craig Robinson. Han är riktigt bra i en dramatisk roll och några av hans soloscener var fina. Sen har vi universitetsstudenten Inka som lär Morris tyska. Hon spelas av Carla Juri men hon är förvillande lik Brie Larson i denna film. Hon var bra i alla fall. Tyvärr fick hon för lite att göra.

Nej, tyvärr blev detta inte den hit jag hade hoppats på. Filmen var långt från dålig, men den lyfte sig heller aldrig över "helt ok"-träsket. Jag ger Morris from America två pittoreska tyska småstäder av fem.

Betyg: 2/5

This Is Martin Bonner (2013)

This is Martin Bonner är som essensen i American Independents, en renodlad dramafilm utan en gnutta ironi eller humor. Men ack så välspelad och innerlig. Det är en mycket bra film som jag kan rekommendera till de flesta, men den kommer nog inte ses av speciellt många. This is Martin Bonner är kanske filmen som Alexander Payne försökte göra med sin Nebraska? Mer om Nebraska imorgon.

This is Martin Bonner handlar om två män som blir vänner. De har båda sina egna bekymmer och problem. Huvudpersonen Martin Bonner är 50+ och har just lyckats hitta ett nytt jobb efter en längre tids arbetslöshet. Han arbetade inom kyrkan tidigare och förlorade jobbet då han och hans fru skiljde sig. Nu har han fått jobb som konsulent i ett program där långtidsfångar får komma ut från fängelset i förtid i utbyte mot att de deltar i programmet. Martin är ensam, riktigt ensam. Han pratar med dottern per telefon men sonen vägrar att svara när han ringer. Vi ser Martin lämna voice mail efter voice mail till sonen, men han ringer aldrig tillbaka.

Travis är en man som suttit av 12 år för dråp. Som ett steg på väg ut till friheten deltar han i det program som Martin arbetar i. Travis är tystlåten och mild och verkar inte riktigt veta vad han ska göra av sin nyvunna frihet. Han vill helst träffa sin 20-åriga dotter, men han vågar inte. Han vet inte hur hon ska bemöta honom efter att han suttit i fängelset i tolv år. När de väl stämmer träff har dottern med sig ett gammalt foto av sin far. Hon är rädd för att inte känna igen honom (så smärtsamt...). Varken dottern eller någon annan verkar ha besökt Travis under alla åren i finkan. Oklart varför. Det var väl livet antar jag.

Det händer inte så mycket i filmen. Vi får följa de två männen ett tag. Helt plötsligt slutar filmen, nästan mitt i en scen. Precis som mumble core-filmen Beeswax som jag och Johan såg på festivalen för en 6-7 år sedan. Intressant grepp.

Detta var den enda filmen under hela festivalen som jag såg ensam och det funkade väldigt bra. Jag var dock lite trött när filmen började och under inledningen fick vi se många långa och långsamma scener. Jag fann mig zona ut i scen efter scen. Inte riktigt somna, men dåsa till, som man kan göra när man kört bil väldigt långt då man nästan hamnar i ett transliknande tillstånd. När scenen var över kvicknade jag till, men zonade ut igen när nästa scen var lika lång. Och så fortsatte det de första tjugo minuterna. Men filmen är njutbar och jag piggnade till och följde filmen intresserat under resten av visningen.

Martins och Travis vänskap var fin. De båda männens futila försök att räcka ut en hand till sina barn var ibland hjärtskärande. Att Travis dotter hade svårt att relatera till sin far var inte så konstigt. Varför Martins son vägrade prata med sin far förblev oförklarat. Det var väl livet helt enkelt.

Mycket lågmäld men fin film. Jag ger This is Martin Bonner tre fotbollsdomare av fem möjliga.

Betyg: 3/5