Jag var nog inte ensam om att bli förvånad när en ny film dök upp på förstaplatsen på Sight & Sounds senaste lista över "The Greatest Films of All Time". Det var Chantal Akermans Jeanne Dielman som var på alla filmnördars läppar. Vafalls? Jag hade aldrig hört talas om filmen...
Detta är en 202 minuter lång meditativ studie i en hemmafrus vardag under tre dagar i mitten av sjuttiotalet.
Filmen är långsam och statisk både i kameravinklar och berättande. Jeanne lever ett extremt inrutat liv och vi ser i princip endast henne och hennes nästan vuxne son som kommer hem efter skolan och sitter och läser en bok hela kvällen efter middagen.
I filmen egna lilla bubbla är den ett intressant sätt att göra film. Akerman tar åskådaren på en resa där hon med precision styr exakt vad vi får se och inte. Allt är så repetitivt och monotont att vi nästan chockas när den minsta detalj ändras under andra eller tredje dagen. Så regissören lyckas mycket väl med sina mål som jag uppfattar det.
Däremot är jag inte alls säker på vad filmen vill säga, varken när den gjordes eller idag. Huruvida hon är en representativ hemmafru låter jag vara osagt. Att hävda tesen att de vanliga hushållssysslorna skulle vara lika mycket värda som actionscener i en underhållningsfilm tycker jag är struntprat. Det är som att säga åt publiken på CL finalen att det är lika mycket värt att kolla på en match i division 6. Låt oss lämna den frågeställningen till filosoferna efter de funderat klart på om någon människa egentligen existerar eller om våra upplevelser och tankar endast är elektriska signaler i kosmos.
Filmen kan tyckas vara feministisk i vilket fall, men jag finner den än mer troligt vara en psykologisk studie av en person som antagligen råkat ut för ett trauma. Det skulle förklara mycket av filmens innehåll. Det kan också vara så att Jeanne har någon form av diagnos vilket lett till detta enformiga, absurt vanestyrda och som det verkar tråkiga liv.
Sen finns det en aspekt till som måste blandas in i analysen men den undviker jag att spoila för de av läsarna som inte sett filmen än.
Framför allt är jag nöjd att ha sett filmen som trots allt bör ses av en filmnörd (pga omröstningen som S&S höll i). Filmen dök upp i Filmskolan och det var en utmärkt spark i rumpan för att ta tag i att se den. Mitt betyg blir lite högre än "underhållningsvärdet", mest för Akermans vision och konsekventa genomförande samt en stark sista scen.
Betyg: 3/5
Sofia har också skrivit om filmen, hoppa över och läs hennes analys här.
Haha, snygg bildsekvens. Egentligen upplever jag att vi sett på filmen med ganska lika ögon och vi landade ju också på samma betyg. Jag tror dock kanske inte att det var Akermans poäng att likställa en actionscen med sin hemmafru, utan mer belysa skillnaderna mellan manligt och kvinnligt kodat innehåll. Så istället för en actionscen kanske ta exemplet vapenvård eller något liknande?
SvaraRaderaTack för ping även om det var en inte helt nyskriven text :)
Ja, vi hamnade på samma betyg, ungefär samma upplevelse.
RaderaSom märktes i podden så finns det mycket att fundera på angående filmen. Men för mig räcker det att se den en gång, kul att ha sett, men den är inte tillräckligt intressant att investera mer tid i. :-)