torsdag 31 januari 2019

Roma (2018)


Alfonso Cuarón är en mästerlig regissör. Hans semiautobiografiska svartvita film Roma är otroligt snygg. Rent filmiskt är det tipp-topp, men känslomässigt är denna film lite mer utmanande. Jag kände mig både distanserad och engagerad! Den gav mig mycket starka känslor. Det var vemod och obehag och jag kände mig skakad i grunden efter jag sett filmen. Det gick ett dygn innan jag lyckats skaka av mig den filmiska filten som låg över mig, och minnet från scener och bilder kommer finnas kvar länge.

Jag kan tänka mig att filmen kan få alla möjliga reaktioner. Å ena sidan är den uppenbarligen extremt personlig för Cuarón men å andra sidan tycker jag inte att filmens huvudperson är tydlig för mig. Man måste vara observant för att ens lägga märke till henne och det är, om inte ett problem, i alla fall något tämligen ovanligt för en huvudperson i en film.

Filmen är till stor del en socialrealistisk vardagsbänk där allt elände som kan hända Cleo händer Cleo. Hon känns som ett offer mest hela tiden. Hon befinner sig i en fruktansvärt svag position i samhället, men hon verkar också tämligen passiv. En film som gått in mer för att visa vem hon är hade antagligen kunnat visa oss hennes drömmar och vad hon gör för att förverkliga dem. Nu känns det ibland som att hon bara finns där. Ändock når beskrivningen av ett antal olyckliga situationer fram till mig. Filmen är stark trots dess distans. Det är galet. Med tanke på att detta är Cuaróns kärleksförklaring till kvinnan som arbetade som barnskötare i hans familjehem kan man tänka sig att Cleo egentligen är hans minne av den verkliga kvinnan. Och det är kanske därför hon ibland upplevs så otydlig, som ett minne ibland kan vara.

Men oavsett alla betänkligheter om filmens specifika väsen är det en film som jag ofta tänkt på. Scener eller bilder poppar upp i mitt huvud. Den har givit ett starkt intryck på mig.

En liten, liten detalj som jag funderade på redan under titten var varför Cleo och Adela inte skötte hunden och dess bajsande bättre. Det kändes som att de helt struntade i det orimliga att hunden använde familjens inklusive Cleos och Adelas entré som rastplats. Jag undrar om det ligger en undermening eller symbolik i detta men jag har svårt att se den i så fall.

Jag ger Roma fyra strömmar under ytan av fem möjliga.

Betyg: 4/5










5 kommentarer:

  1. Great minds think alike! Hurra!
    Stiligt mannen, äntligen någon som (sort of) tycks förstå MIN reaktion på den här rullen. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hurra! Stark film i vilket fall. Hänger sig kvar i medvetandet, poppar upp lite då och då. Påminner på så sätt om en film som The Florida Project...

      Radera
  2. Du och Steffo, alltså :) Nej, det här blev för oengagerande och artsy-fartsy i mina ögon. Men liksom du funderade jag också mycket över hunden -- vad fick den att äta? Kändes som om den sket orimligt mycket

    https://bilderord.wordpress.com/2019/01/09/roma-2018/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gränsen mellan artsy-fartsy och personligt är kanske hårfin i en film som denna. Jag fanns den inte pretto, men väldigt styrd och planerad in i minsta detalj.

      Hoppar in och kollar din text! :-)

      Radera