söndag 6 januari 2019

"The looking glass war" by John Le Carré


Jag finner det allt för lätt att tänka att alla John Le Carrés böcker är suveräna, men så är det tydligen icke. Jag har just läst ut The looking glass war från 1965. det är den fjärde boken om George Smiley som det sägs. Nu ska man komma ihåg att flera av de här tidigare George Smiley-böckerna har mycket av annat men mycket litet av den åldrande mästerspionen själv. precis som i The spy who came in from the cold ruvar Smiley på sina hemligheter i bakgrunden och antalet sidor han är med i eller ens omnämns i är endast en handfull. I hela boken. Jaja, där fick man tji om man ville läsa om Smiley.

Boken kunde ju i och för sig vara bra ändå men tyvärr är Spegelkriget (svenska titeln) den klart svagaste av de första fyra. Boken är extremt långsam. Visst Le Carrés böcker kan nog alltid beskrivas som långsamma, men denna bok är långsam på det dåliga viset. Den är seg helt enkelt och det tog en evighet för mig att läsa igenom den. Men eftersom det är en bok i en serie ville jag inte lägga ner den utan knatade på så bra jag kunde.

Ramhandlingen är om en brittisk militär underrättelseorganisation som vill utreda om kommunisterna håller på att installera nya robotar i Östtyskland. Boken är som alla böcker om Smiley nedtonad, ödesmättad och rejält sorglig. Men istället för att vara engagerande för dess karaktärer är det som att boken fokuserar på processen. Vi får i minsta detalj följa hur några få övervintrade militärer från andra världskriget försöker återfå relevans genom att träna och sedan skicka en polsk infiltratör till Östtyskland. Den första delen av boken spenderas med att sätta upp problemet. Större delen av resten av läsningen handlar om träningen i en mindre stad i England och de sista två eller tre korta kapitlen behandlar det som allt syftade till, själva operationen.

Man undrar länge vad Le Carré egentligen ville med sin bok och mot slutet, spoiler alert, blir det tydligt att han ställer den lilla ineffektiva militära gruppen mot The Circus, Control och George Smiley som alltså är den "riktiga" och moderna spionorganisationen, den vi känner vid namnet MI6. Det sorgliga med hela historien är fåfängan och storhetsvansinnet hos karaktärerna, hur MI6 genom att inte hjälpa sina kollegor ger dem dödsdomar och priset för allt detta betalas av enskilda personer som kommer i kläm när organisationerna pinkar revir.

Boken är svag helt enkelt, men fyller säkert en funktion som en bit i det stora pusslet om Smiley.

Nu har jag läst alla fyra George Smiley-romaner från 1960-talet. Nästa steg är "The Karla trilogy" som skrevs på 70-talet. Den första heter Tinker tailor soldier spy. De två återstående är The honourable schoolboy samt Smiley's people. Efter kommer The secret pilgrim från 1990 och till sist A legacy of spies från 2017.

2 kommentarer:

  1. Då var vi i kapp. Mullvaden är nästa för mig - när nu det blir av. Jag förstår din kritik till boken men jag gillade dels persongalleriet och allt revirpinkade, tjafs om vem som ska sitta var när man ska ha ett möte e.t.c och cynismen när man offrar folk på fältet. Inte spännande men intressant.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ok, var vi i otakt? :-)

      Jag lär ta mig an Mullvaden som näst-nästa bok, har redan börjat läsa Big damn hero.

      Men bra i vilket fall att du kunde bistå mig i synen på denna bok. Vore ju förbryllande om du uppfattat den som något helt annat! :-D

      Radera