torsdag 19 april 2018

Labyrinth (1986)


Tänk hur mycket fantasygenren har Sagan om ringen, Harry Potter och Game of Thrones att tacka för. När jag var ung hade det mesta inom fantasy en sunkig skrattretande kvalité. Det enda som helt kunde förflytta mig i tid och rum, till en galax långt långt borta var Star Wars. När Labyrinth kom ut 1986 gav jag den inte ens chansen. Det var och är en barnfilm och den har inte speciellt upphetsande specialeffekter. Vad den istället har är en stor portion charm och humor samt David Bowie. Jag valde att se filmen eftersom Bowie är med och han har en fyra-fem låtar med i filmen.



En femtonårig Jennifer Connelly spelar Sarah, filmens antagonist. Hon råkar uttala de exakta orden i en besvärjelse som triggar goblins-kungen (Bowie) att stjäla hennes lillebror Toby. Sarah ger sig in i labyrinten, goblins-staden och till slut kungens slott för att rädda Toby. Likt en Alice i Underlandet, en Dorothy i OZ eller barnen Pevensie som går genom garderoben och finner Narnia utspelar sig Sarahs äventyr i en annan dimension, en parallell värld eller helt sonika i hennes eget huvud.



Specialeffekterna och hantering av animatroniska dockor i filmen är under all kritik. Ändå har filmen en hel del fans. För många innebär säkert filmen en nostalgisk tripp tillbaka till barndomen. Men det finns faktiskt en hel del humor om man ser på filmen med rätt humör. Den påminner mig en hel del om The princess bride i strukturen men också på grund av fantastiska namn på utmaningar likt "The bog of stench". Det finns en del från Willow med tanke på typen av äventyr och alla korta personer.

Många av figurerna spelas av animatroniska dockor och de påminner mig om mupparna och det är också Jim Henson som regisserat denna film. Jag slås av likheten med Guardians of the Galaxy på grund av den ettrige och snabbtjäftade gnagaren. Till sist påminner den mig om Bilbo-filmerna på grund av alla prutt- och dratta på ändan-skämt. Många av mina jämförelser kommer såklart från saker som kommit ut före Labyrinth, vad som influerat vad låter jag eftervärlden döma. Det är en salig fantasysörja i vilket fall.



Jag ville se filmen för att höra och se Bowie "in action". Han har inte en jättespännande roll att spela här. Goblin-kungen är en ganska grund och enkerlspårig karaktär. Bowie har dock en häftig frisyr, galna kläder och fantasieggande sminkning. Han är kanske inte väldens bästa skådespelare om man ska vara ärlig, men han passar in i denna film, den är så överdriven och "campy". Jag var vagt underhållen mest hela tiden, men jag kommer inte minnas den som en personlig favorit.

Jag ger Labyrinth två Hedwig-ugglor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Trivia: Manus skrivet av Terry Jones och regissören Jim Henson samt Dennis Lee. George Lucas är producent.

Fripp funderar: har skaparna av Guardians of the Galaxy stulit karaktären Rocket rakt av från Didymus i Labyrinth?

Lyssna på oss i Shinypodden när vi pratar om skivan Tonight från 1984 där vi också pratar om denna film.







2 kommentarer:

  1. Den största förändringen för fantasygenren är förstås teknikutvecklingen men det räcker med en film som Warcraft för att inse att det kärvs mer än bara snygga effekter för att skapa en bra film. Dina exempel är ju sådana serier som lyckats med både-och.

    Just Labyrinth var ju tyvärr lite väl barnslig senaste gången jag såg om den. Och nej, Henson-dockorna funkar inte klockrent i sammanhanget.

    https://bilderord.wordpress.com/2011/03/25/labyrinth/

    Däremot är jag tveksam till eventuella influenser på GotG -- serien började ju publicerade 1969

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med om att det krävs mer än bra teknik för att skapa en bra fantasyfilm. Det jag menade var att det också behövs bra teknik till en bra story för att få till en jättebra fantasyfilm. Att tekniken inte fanns för att nå ända fram med filmer i genren före teknikutvecklingen kommit ikapp. :-)

      Jo du, den är barnslig så det räcker och jag antar att man kan ha den som nostalgifavorit. Men tyvärr såg jag den ju inte när jag var yngre.

      Radera