Första gången jag såg Avsked var på Stockholms filmfestival 2009. Min väninna Diana hade valt filmen. Det var en sådan där för film perfekt novemberkväll. En stor latte i handen. Ganska lite folk i salongen, den där gamla biografen som ligger borta vid Skanstull, ner mot vattnet åt höger. Jag hade ingen aning om vilken film vi skulle se. Ibland blir filmvisningar magiska och detta var en sådan. Filmen var vacker, sorglig och innerlig. Det brände till i ögonen och jag tror bestämt att det blev dimmigt också några gånger. En känsla av renhet infann sig när vi gick ut i Stockholmsnatten efter visningen. Sedan dess har jag rankat denna film som en av årets bästa.
Nu när vi skulle göra 2008-listor blev jag fasligt sugen på att se om filmen och det gjorde jag tillsammans med fellow filmspanare Fiffi, se länk nedan för hennes revy av filmen.
Denna gång blev jag inte lika drabbad av filmen som vid första titten. Jag visste ju så mycket mer om filmen, även om jag hade hunnit glömma en del detaljer. Under inledningen av filmen tyckte jag att skådespeleriet var tillgjort. Jag har inget minne av att jag kände så förra gången. Men den känslan går bort desto längre in i filmen man kommer.
Daigo och Ikuei flyttar tillbaka till Daigos hemstad i norra Japan efter han förlorat jobbet som cellospelare i en symfoniorkester i Tokyo. Väl hemma måste han hitta ett jobb. Efter ett missförstånd då han tror sig få jobb på en resebyrå får han ett välbetalt jobb där han tar hand om nyligen avlidna människor och transporterar dem till begravningsbyrån. Detta anses tydligen som ett smutsigt jobb i Japan och det är behäftat med stor skam. Daigo är väl inte helt tydlig med vad hans nya jobb är inför frun.
Filmen är både rolig, en svart och ofta torr humor som kryper på en, och väldigt sorglig. Daigo är en konstnär ut i fingerspetsarna och med lika stor känslighet och passion som han spelade cello, lika bra bli han på att hantera de döda och ge dem ett värdigt avsked. En tradition i Japan är att familj och vänner tittar på när Daigo och hans gamle buttre boss arbetar med kropparna. Givetvis är de scenerna ofta mycket känslosamma. En del av de anhöriga reagerar med ilska, en del med bara sorg. Daigos stillhet och totala hängivenhet till hantverket gör dock underverk i dessa scener.
Filmen innehåller många bra karaktärer. Daigo och hans fru är supergulliga mot varandra även om de utsätts för en svår kris när det kommer fram vad han arbetar med. Daigos boss och den hårda sekreteraren är en skön liten grupp. De alla hänger på det lokala badhuset efter uträttat förvärv och det är en fantastisk miljö som jag verkligen kan tro på som äkta. Det verkar så mysigt att gå på ett sådant badhus. För övrigt är alla miljöer fantastiska, det är ett gammalt Japan blandat med det moderna. Det är också jättefestligt med olika absurda maträtter de äter. Vi får en scen med en livs levande bläckfisk och en scen där de äter av något vitt äggliknande som de tar från grillbordet.
Filmen överraskade mig inte lika mycket denna gång, såklart. Den är smärtsamt fin och mot slutet skulle det kunnat bli än mer dammigt i rummet om inte något hade hindrat mig från att släppa loss alla känslorna. Filmen innehåller så mycket, allt från oförätter mellan generationerna, förståelse och förlåtelse, till respekt till de döda, stolthet och hantverksskicklighet. Jag kan med varm hand rekommendera denna fina film.
Jag ger Okuribito fyra vita stenar av fem möjliga.
Betyg: 4/5
Jag såg filmen ihop med Fiffi från Fiffis Filmtajm. Omfamnar hon filmen eller vi hon ta avsked till den? Kolla in hennes revy här.
Det var en mycket bra idé att vi skulle se den här filmen! Det är bra att utmana sig själv ibland. Otroligt fin film!
SvaraRaderaKul att du vågade gå utanför trygghetszonen med mig. Och skönt att du gillade den (och inte fick totalt psykbryt)!
Radera;-)