Crosby & Nash - Waterfront, Stockholm (2011)

David Crosby och Graham Nash på Stockholm Waterfront Congress Centre, lördagen den 22 oktober 2011

Konserten inleds med "Eight miles high" från 1966, andra låten var "Marrakesh express" från 1969. Efter det kom "´Long time gone" som också är från 1969 och jag började inse att låtlistan skulle innehålla en hel del gammalt material. Men redan som fjärde låt kom något mycket nyare i "Wasted on the way" från 1982! Spectaculaire! En "ny" låt.

Skämt åsido, detta var en kväll i nostalgins tecken. Crosby & Nash's senaste album är från 2004 och eftersom de inte har något nytt material ute kunde de med gott samvete välja fritt ur den digra låtskatten.

Jag och min kompis Plymen var och såg dessa två gamla hippies uppträda med sitt excellenta band på Stockholm Waterfront konferenshotell. Jag var lite nyfiken på hur konsertarenan skulle funka. Det är nästan som en modern amfiteater och det bästa var att ljudet var mycket mycket bra, nästintill perfekt. Crosby & Nash var första konsert som hölls där och det funkade perfekt.

Crosby & Nash har båda helt vitt hår. De har varit med länge nu. Med sig hade de ett mycket bra kompband där vi speciellt gillade trummisen och det maffiga ljud han producerade i de lite mer ösiga låtarna. Självklart körde de också en hel del lugna låtar med den välkända stämsången. Crosby var på gott humör och snackade en hel del mellan låtarna. Hans och Grahams engagemang för naturen och emot kärnkraften kom speciellt tydligt fram. De gamla gubbarna, jo gamla, 70 respektive 69 år gamla, hade en ung publik! Flera var både 10 och 20 år yngre än artisterna...

Först körde de ett set om 70 minuter som avslutades av en lång, lång version av Davids hippie-epos "Deja vu", sedan var det 20 minuters "bio break". Därefter kom de in och körde en dryg timme till. Många av Davids bästa låtar spelades; "Almost cut my hair", "Wooden ships" och "Guinnevere". Höjdare från Graham's skatt var "Teach your children", "Cathedral", "To the last whale", "Just a song before I go" och "Our house". De körde också en ljuvlig version av Beatles "Blackbird".

Allt som allt var det en mycket trivsam konsertkväll. Bra lokal och bra gubbar som sjöng sånger som jag lyssnat på ett oberäkneligt antal gånger genom åren. Det kan inte bli mycket bättre. Jo, det kan det! Jag önskar bara att David spelat "The lee shore". Kanske nästa gång?