Roger Waters The Wall, Globen, Stockholm onsdagen den 4:e maj 2011
Konserterna hopade sig i veckan. Roger Waters framförde sin rockopera "The Wall" på Globen och jag var där. Waters var den kreative gubben i det största rocksymfoniska bandet genom tiderna - Pink Floyd.
"The Wall" handlar om Roger Waters alter ego Mr. Pink Floyd. Hans far dödades i andra världskriget, han växte upp med en överbeskyddande moder och sadistiska brittiska lärare. I ung vuxen ålder började Roger/Pink distansera sig från vänner, flickvän och publik. Roger började bygga en mur runt sig, en mur för att stänga ute allt det onda i världen. Det hela kulminerade i att Roger under en show i Montreal 1977 gick fram och spottade ut i publiken i avsky för massorna som utan egen "vilja" följde rockstjärnorna, som om de vore del av en fascistisk rörelse. Roger åkte hem och skrev klart "The Wall", en rockopera och ett dubbelalbum.
Som gammal "die hard" Pink Floyd fan (värdig spott från Roger), var det givet att ta chansen att se eposet live men mina förväntningar på konserten var tämligen låga. Jag har sett återstoden av Pink Floyd live och de är grymma. Roger Waters hoppade ju av 1983. Jag har också sett Waters live i början av 2000-talet och den konserten var mycket bra. Han spelade till och med en låt från Animals! Ändå kände jag att detta kunde bli ett magplask.
Don't leave me now
Don't leave me now
Showen börjar med en scen med delar av en mur uppbyggd ute på sidorna. Under "Another brick in the wall, part 2" börjar sedan muren byggas. Brick by brick. Under hela första "skivan", dvs första halvan av showen byggs muren för att vara helt komplett vid mittpunkten.
Slutet av bygget
Paus i mitten av showen. Muren komplett.
Under andra halvan av showen spelar bandet bakom muren. Bilder projiceras på muren och en och annan musiker står framför eller uppe på muren för framträdanden.
@1.07 detta fick den lille pojken Roger aldrig uppleva...
Hur var det då? Helt otroligt bra faktiskt. Jag var helt chockad över hur stark showen var. Blev tårögd vid tre tillfällen, en blandning av nostalgi och vemod över det som visades på muren. Ljudet i Globen var utmärkt. Det har jag aldrig varit med om tidigare. Det var ett mäktigt och maffigt ljud. De spelade mycket högt så att det kändes i magen. Men ändå en klar ljudmassa. Till det kör Roger som vanligt med surround så att man hör störtande flygplan och attackhelikoptrar flyga genom lokalen kors och tvärs. Hans band var kompetenta, även om ingen kan återskapa David Gilmour's magi på gitarren. Anders njöt av solot i Comfortably numb. Vi roades alla av den radiostyrda (!) uppblåsta grisen som svävade omkring över publiken i slutet av konserten.
The show must go on
Tilll sist kom då "The trial" med domen: Tear down the wall, tear down the wall. Och så rivs hela muren. Bokstavligen. Otroligt hätfigt. Sista låten "Outside the wall" spelas akustiskt framför rasmassorna (tårfylld igen). Fantastisk fin sista bild av den fria lilla flickan...
Jo detta är ett band som jag haft som favoriter och dark side of the moon fram tom the wall är fyra stycken mycket bra plattor. Det som är synd är att Waters sjunger jellre än bra och många ggr låter det om jag ska vara ärlig faktiskt riktigt illa men musiken och texterna är i toppklass!Roligt att det var bra :)
SvaraRaderaDet hade en ganska hånfull men roligt krönika i fredagens aftonblad om den här konserten.
Som sagt hade jag låga förväntningar. Roger Waters är narcissistisk som få. Men jag blev "blown away". Hatten av till det gamla långansiktet. Wish you were here och sedan DSotM är mina favoritalbum.
SvaraRadera