The Fighter (2010)

I'm the one who's fighting. Not you, not you, and not you.

Oscarsgalan 27 februari i år...
Best performance by an actor in a supporting role: Christian Bale, The Fighter
Best performance by an actress in a supporting role: Melissa Leo, The Fighter

Så, jakten på oscarsstayetter fortsätter. "The Fighter" var en vinnare och dessutom nominerades den till statyetter i kategorierna bästa regi, bästa film, bästa originalmanus och ännu en bästa kvinnliga bi-roll (Amy Adams).

Av en slump har jag nu sett tre filmer i rad som bygger på verkliga händelser och personer. Jag har absolut inget emot sådana filmer generellt sett, men just dessa tre har inte alltid varit helt lyckade. "The fighter" är en ok film, helt klart sämre än "The King's speech" men ändå med nöd och näppe tillräckligt bra för att jag ska kunna ge den en rekommendation.

Filmen påminner mycket om "Rocky" men med en ännu mer tydlig stänk av socialrealism. Det är för mig oklart om filmen handlar om boxaren Micky Ward (Mark Wahlberg) eller hans äldre halvbror Dicky Eklund (Christian Bale), fd boxare som lever på legenden om sig själv och ett allvarligt crack-beroende. Om filmens protagonist ska utmanas och förändras under filmens gång måste huvudpersonen vara Dicky.

Den verkliga personen Micky Ward är mycket intressant. Han hade ett lejons mod i boxningsringen. Tänk Rocky Balboas taktik fast på riktigt. Låt motståndaren slå dig blodig under många, många ronder för att uttröttas och knocka ut honom i slutet. En farlig men episk taktik. Micky Ward boxades i Ring Magazine's "Fight of the year" tre år i rad. Både som vinnare (2001, 2002) och som förlorare (2003). Fighterna 2002 och 2003 var smärtsamt utdragna holmgångar mot hans nemesis Arturo Gatti där båda boxarna båda gångerna hamnade på sjukhus efter matcherna.

Denna spännande period i Micky Ward's liv får vi tyvärr inte följa i "The fighter". Filmen fokuserar på Mickys tidiga karriär och på broderns narcissistiska personlighetsstörning och drogmissbruk. Bröderna växte upp i en "white trash"-miljö där hela familjen styrdes stenhårt av den absurda, ABSURDA, mamman Alice Ward (Melissa Leo). Flera fäder, en moder, sju systrar, en hjälteförklarad storebror och så Micky.

Melissa Leo fick alltså en oscar för sin roll som mamma Alice i den matriakala familjen. Hon måste gjort en bra insats för jag hatade hennes karaktär hela filmen igenom. Det var lite synd att filmmakarna inte målade upp hennes karaktär lite mer nyanserat. Allt brukar inte vara svart eller vitt. Varför sönerna och hennes man stannade hos henne var för mig svårt att förstå hela filmen igenom.

Chrisian Bale vann en oscar för sin tolkning av Dicky. Detta är en typ av roll som jag har lite svårt med. Han spelar som sagt en narcissistisk person med alla bokstavskombinationer man kan ha. Bale visar upp psykopatens inställsamma leende, pundarens hålögda blängande och föredettingens förtvivlade fösök att hålla fast vid en svunnen tid. Men, han ägde rollen fullt ut, så egentligen har jag inget att invända emot att han vann satyetten. Jag föredrar dock lite mer nyanserade skådespelarprestationer. Det blir för bombastiskt för att vara helt ok tycker jag. Amy Adams i rollen som Micky's modiga och frejdiga flickvän gör sin roll på ett perfekt nedtonat och balanserat sätt. Hon gav oss variation. Jag hade helst sett John Hawkes i rollen som Teardrop i "Winter's bone" som vinnare av bästa manliga biroll. Han gav oss hårdhet och vrede, men också eftertänksamhet, lojalitet och vemod i samma roll.

De sju systrarna är ett kapitel för sig. De presenterades som lika korkade som dåligt klädda, lika trångsynta som oupplysta. Som sagt en fruktansvärd mor.

Första halvan av "The fighter" är dålig men det tar sig mot slutet. Boxningsscenerna är få men bra gjorda. Skådespeleriet är intressant, väl värt en titt.

"The fighter" får med nöd och näppe tre knock-outer av fem möjliga.

Betyg: 3/5