Barry: In the words of John Lennon, "You may say I'm a dreamer, but I am not."
Detta är ytterligare en film som jag och Frans såg då han var på besök här i Solna. Eller, vi började se den i alla fall. Inledningen är inte speciellt bra och Frans såg så lidande ut att jag förbarmade mig över honom och föreslog att vi skulle avbryta och se på något annat (machete!). Jag fick återkomma till denna film vid senare tillfälle...
Hollywoods "bästa kompis" Paul Rudd spelar Tim som försöker göra karriär på firman han arbetar. När han håller på att få sitt genombrott bjuds han in av chefen att delta på en middag där kollegorna tävlar i att ta med sig en speciell gäst som ska vara så töntig eller absurd som möjligt. Tim väljer att ta med sig Barry som samlar på uppstoppade möss och som är allmänt jobbig. Barry spelas av Steve Carell. Samtidigt har Tim problem med sin sambo som i sin tur har ett konstgalleri och för tillfället arbetar med den excentriske konstnären Kieran, spelad av Jemaine Clement från "The Flight of the Concord".
Filmen är usel i början, på samma irriterande sätt som till exempel "Anger Management", men den tar sig mot slutet. Givetvis får vi ett sockersött och fullständigt politiskt korrekt slut. Paul Rudd och Steve Carell bär filmen, men detta är "minor Rudd" och "minor Carell" (syftning: "The squid and the whale").
Filmen behållning finns bland bi-rollerna i renaissance-mannen Kieran och Tims kund den schweiziska aristokraten Müeller. Det finns några mycket roliga scener mot slutet av filmen.
Egentligen är filmen värd en etta, som film, men några goda skratt är inget att fnysa åt så jag ger "Dinner for schmucks" inte bara ett avhugget pekfinger av fem, utan två dito.
Müeller: It's my wifes favorite finger!
Betyg: 2/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar