Shampoo (1975)

Shampoo utspelar sig runt valdagen 1968. Det är en komedi, drama och satir av Hal Ashby med Warren Beatty i huvudrollen. Beatty har också skrivit manus tillsammans med Robert Towne (manus till Chinatown med mera). Filmen har varit okänd för mig, men den var faktiskt 1975 års tredje största film i Box Office efter Jaws och One Flew Over the Cuckoo's Nest. Filmen har också berikats med en Criterion Collection-utgåva. Klart man blir lite nyfiken.

Filmen är som sagt en satir som gör upp med det flummiga sextiotalet och dess flower power och sexuella revolution. Den belyser ett amerikanskt samhälle i moraliskt förfall både inom politiken och det privata. Filmen kom ut året efter Watergateskandalen och Richard Nixons avgång. Filmen ger mig en känsla av att ingen bryr sig, vare sig om politiken på djupet eller lojalitet till en partner. Alla ligger med alla och ingen bryr sig. Alla är horor på ett eller annat sätt.

Filmens huvudrollsinnehavare och manusförfattare Warren Beatty var en playboy som härjade i Hollywood under filmens samtid. Meta! Författaren Peter Biskind hävdade i den icke auktoriserade biografin Star att Beatty har haft sex med nästan 13.000 kvinnor. Detta har Beatty förnekat. Det är fine men han verkar ha haft förhållanden med en herrans massa kända kvinnor från Hollywood och musikbranschen i vilket fall. Men denna meta-dimension av Beattys vilda leverne i det privata gör hans George i filmen lite extra intressant.

Filmens kvinnliga stjärnor är också i högsta grad intressanta. Filmen anses vara en komedi bland annat, men den är framför allt en tragedi skulle jag säga. En ganska ung Goldie Hawn spelar Georges unga naiva flickvän som driver omkring på ett stormigt hav utan styrsel. Hon är alltid kul att se tycker jag. Jag hade inga illusioner om att de skulle gå bra för henne i klorna på en regissör som lockade med ett filmkontrakt.

Julie Christie spelar Jackie, filmens mest smärtsamma karaktär. Jackie är Georges ex som väljer rätt, fel eller mitt emellan i filmens allra sista scen. Så som jag tolkar scenen tog den hårt. Brutal.. 

Lee Grant spelar ännu en annan av Georges alla "flickvänner". Hon vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll för övrigt. Hennes Felicia är en sorglig karaktär hela filmen igenom, för henne hade jag aldrig något hopp. Det är värre med dem man hoppas ska "klara sig" än de som är dömda på förhand. 

Men kanske det intressantaste filmhistoriska ansikte vi träffar är den 18-åriga Carrie Fisher i sin filmdebut som spelar Lorna, en go-get-it-girl, en stark karaktär. Kanske den enda av de fyra damerna som finner lycka i livet. Man kan alltid hoppas.

Vår casanova George belägrar dem alla fyra, och vissa flera gånger om. Att han orkar!

Filmen var trögstartad och som satir var den hyfsat effektiv men det är inte i Robert altman-nivå inte, det får man erkänna. Filmen var ändå tillräckligt intressant så att jag hängde med till den tredje och sista akten, då filmen tog sig rejält och avslutningen var riktigt stark. En klar rekommendation blir det ändå.

Betyg: 3/5

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1980, del 1

Så har jag och Niklas kommit fram till det första av tre albumår under hösten. Vi kommer köra 1980, 1981 och 1982 i en mini-suite. Denna vecka har vi första delen av 1980, och den avslutande andra delen kommer ut om en vecka.

Vi har också testat ett nytt koncept så albumåret 1980 körs som en tio rundors albumdraft!

Våra musikpoddar ligger numera på vår Patreon. Gå in och stöd Shinypodden på patreon.com, sök upp Shinypodden. Det är också gratis. Vi ses där! 

Nobody 2 (2025)

Den första Nobody från 2021 var en frisk fläkt med lite härligt übervåld. Jag tyckte efter titten att den var trevlig men lättglömd, men så blev det faktiskt inte. Den har klamrat sig fast i minnet. Därför var det givet att kolla in uppföljaren Nobody 2.

Nu är vi inte naiva över vår hjälte och hans skills längre. Vi vet att han är en handelsman inom våld, och att han inte bryr sig så mycket om sitt eget välbefinnande. Han gillar däremot inte när bad hombres ger sig på hans familj och det är just det denna film fokuserar på. 

Vi möter dem alla när de ska åka på semester "National Lampoon's Vacation" style. Väl framme visar det sig snart att de gulliga minnene från uppväxten var lite skeva. Nobody med familj (inklusive pappa och brorsan) har hamnat i redneck country och ett centrum för knarkhandel och annat snaskigt.

Boss över the bad hombres är Lendina spelad av den gamla godingen Sharon Stone. Hon gör ett bra jobb som en elak boss. Eller? Well, tja ett hyfsat jobb ska jag kanske kalla det. Det är kul att se henne göra entré i filmen. Det var länge sedan jag såg henne i något. Men hennes Lendina blir ganska snart endimensionell i all sin ondska och karaktären blir därmed ganska ointressant.

Pappa Nobody spelas av Doc från Tillbaka till framtiden, Christopher Lloyd. Han har åldrats han också, näsan är nu gigantisk. 

Nobody och familj röjer och dödar bad homres i parti och minut. Det är trivsamt att titta på men säkert lättglömt. Eller?

Nåväl, trots att det var en kul titt hamnar jag i "helt ok" träsket igen. Där ser man.

Filmen spelar i några divisioner under filmer som John Wick och serier som Reacher. Well, well.

Betyg: 2/5 

Three Days of the Condor (1975)

Detta var en omtitt inför poddningen i höst. Jag kom  ihåg den som ganska bra och jag var nyfiken på om den skulle växa vid en omtitt och döm om min förvåning när så blev fallet. 

Den går i samma långsamma tempo som många filmer gjorde på sjuttiotalet. Det blir mycket fokus på Robert Redford och hans halvtråkiga analytikerjobb inom CIA. Redford är alltid intressant att se i vilket fall. Filmens andra ansikte som är värt att nämna är vår egen Max von Sydow som den iskalle lönnmördaren på jakt efter Redford. Han är riktigt najs i denna film med en hysterisk klädstil om roade mig hela filmen igenom. Hans mustasch var också en favorit. Det tredje och sista ansiktet som bör nämnas är Faye Dunaway. Jag var sval inför hennes insats när jag såg filmen första gången, men vid denna titt tyckte jag hon var mycket mer intressant. Hon spelade rollen med ett bra djup som gjorde mig mer nyfiken på hennes på ytan bräckliga kidnappningsoffer. Klart positivt.

Att Redford kidnappar henne och sedan får hjälp av henne påminner mycket om handlingen i The Bourne Identity (första boken från 1980, vem vet om Robert Ludlum blev inspirerad av denna film).

Manus för filmen är bra. En hel del saker i mysteriet lämnas osagda och filmen räknar med en publik som kan tänka själv. Vilken överraskning! Det är man inte van vid med dagens film...

Miljöerna och sjuttitals-feelingen inklusive all gammal teknik som telefonkiosker och de gamla stationära telefonerna som man ringde med genom att stoppa fingret i ett hål och föra runt handen i en cirkelrörelse gav många nostalgipoäng. Det var också tydligt att filmens fotograf gillade att fota the Twin Tower som vid filmens inspelning inte var många år gamla.

Filmen är både spännande, bra mysterium, och lite haldassigt ospännande då jag aldrig känner några riktiga stakes. Men mer positivt än negativt ändå.

Till slut kan jag konstatera att filmen har ett mer eller mindre helt öppet slut som jag ändå måste hylla. Även om det infann sig en liten känsla av otillfredställelse om hur det gick för honom senare. 

Filmen är uppe och nosar på en fyra men jag nöjer mig med en stark trea. Den blir helt klart en kandidat för listan i alla fall.

Betyg: 3+/5

The Fantastic Four: First Steps (2025)

Semstern spenderades i det stora landet i väster. I början av augusti sammanstrålade jag och Carl i cirkusen Las Vegas inför vår road trip som skulle ta oss från Nevada via Utah, Idaho och Wyoming till slutmålet i Colorado. Vi besökte bland annat ett antal fantastiska nationalparker, Monument Valley och Jackson Hole med omnejd.

Dagen före vi drog iväg i den stekande ökenhettan tog vi chansen att ta in en biovisning av den nya MCU-filmen. Det var dags för de första stegen i Phase Six. Vi valde Brenden Theaters och en salong med JB-X som såldes in med: 

"An elevated cinematic experience with immersive sound and sharp digital projection. Coupled with a giant curved screen and reservable premium recliners, JB-X makes movie magic come to life." 

Det lät ju najs och det var det sannerligen. Vi bjöds på bio kändes det som med tanke på hur billigt det var. I vilket fall blev det en superb visning och vi stormtrivdes att fly solens brännande strålar och sjunka in i en fantastisk värld för några timmar.

Filmen var helt ok, speciellt i jämförelse med flertalet av MCU's svagaste skapslser från de senate åren. Men tyvärr verkar det som att magin är som bortflugen för mig. Den försvann kanske i det ögonblick Tony Stark offrade sig för mänskligheten?

Filmen lekte med en blandning av 50- och 60-talsestetik blandat med nutid. Detta var inte förvånande då regissören är Matt Shakman som har hoppat över till film efter WandaVision. Han återvinner gamla ideer, men det gjordes klart bättre i tv-serien, och nu känns det lite "been there, done that" över det hela.

Tyvärr kände jag mig aldrig speciellt engagerad av våra 4 hjältar. Jag är innerligt trött på Pedro Pascal och The Thing som hälften skådis och hälften cgi gav inget större avtryck. Lite trist för Ebon Moss-Bachrach dock. Jag gillade Vanessa Kirby och Joseph Quinn som syskonen Storm. De var relativt sett underhållande. Med svagare och svagare filmer i MCU är det endast "allt är relativt" kvar att hänga upp pluspoängen på.

Filmens main villain Galactus var ok-ish men han påminde för mycket om Dormammu, the main villain från den första Doctor Strange-filmen. Är det så att MCU redan börjar återvinna sina egna figurer och stories? Jag trodde de hade en ocean av stories att använda från sina comics...

Roligare biobesök än film, men så är det ibland.

Betyg: 2/5

Rooster Cogburn (1975)

Åldrad hertig och åldrad gudinna i en oförarglig western med ett manus skrivet specifikt för de två. Filmen spelar på stereotyperna "John Wayne” och ”Katharine Hepburn”. Och den gör det bra på ett sätt, men det går förstås inte att undvika att jämföra den med stjärnornas tidigare verk, och då blir detta "minor Wayne" och i högsta grad "minor-minor Hepburn". 

Vi återser här Rooster Cogburn från True Grit. Han är ute och jagar tjuvar. Denna gång får han med sig den religiösa Sister Goodnight och indianpojken Wolf. De jagar den onda Hawk som med sitt gäng stulit nitroglycerin som de tänker sig råna en bank med. På vägen har han i kallt blod skjutit ihjäl Reverent Goodnight, Eulas far, och Wolfs hela familj. 

Dialogen är kvick men den känns lika skröplig som våra storstjärnor var i verkligheten. Wayne spelar som så ofta sent i karriären en "old school" western som lite tappat kontakten med den nya tiden. Om än daterade skämt är det ändå underhållande när Cogburn filosoferar om kvinnlig rösträtt samt jämför värdet på en kvinna och en häst (ute i vildmarken, mind you). Hepburns reaktioner var mycket udnerhållande. Här blir castingen extra lyckad. Katharine Hepburn har såvitt jag vet aldrig spelat något annat än starka och mycket dominerande kvinnliga karaktärer. Hon står lätt upp emot John Waynes gigantiska personlighet.  

Skurkarnas spanare Breed spelas av Anthony Zerbe som man känner igen från tv-serien Macahans. Härliga tider det.

Småputtrigt och underhållande utan att uppröra eller få nålen att röra sig speciellt mycket.

Dialogen omnämnd ovan:

Rooster Cogburn: "Out here in the West we value a spirited woman almost as much as a spirited horse."
Eula Goodnight: "Almost as much, eh?"
Rooster Cogburn: "Yes, Ma’am. Almost as much. Not quite. But almost." 

Hoppsan. Tror inte att en sådan dialog skulle skrivas idag och väl är väl det? Nu kan tilläggas att Rooster för övrigt är artig och försiktig med Sister Goodnight.

Betyg: 2/5

"The Hobbit" by J. R. R. Tolkien

Jag har länge varit sugen på att läsa Tolkiens böcker på originalspråket. När jag och systrarna var små läste pappa högt ur "Bilbo - En hobbits äventyr", och senare under uppväxten läster jag Åke Ohlmarks svenska översättning av Sagan om Ringen. Den översättningen var redan på åttiotalet starkt ifrågasatt på grund av Ohlmarks "kreativa" översättning. Trilogin finns i nyöversättning för dem som vill läsa den på svenska. Som vuxen är dock originalspråket engelska det givna valet för mig.

Nu fick det bli dags, och jag köpte in en fin utgåva av The Hobbit, eller ja två versioner faktiskt. När det väl startar går det inte att stoppa ibland. Dessutom lyssnade jag växelvis på audioboken inläst av Rob Inglis som har en underbar gammal brittisk "professor-röst" som lika gärna kunde varit Tolkien själv. Efter jag läst klart boken blev jag varse om Andy Serkis inspelning från 2020 och av det lilla jag lyssnat på hans inläsning kan jag konstatera att det är den bästa inläsningen. Tips till alla nyfikna.

The Hobbit är en barnsaga ut i fingerspetsarna, långt från Harry Potter-böckerna som på riktigt vänder sig till alla åldrar. Tolkien skrev en bok som efterapade hur han berättade historien om Bilbo för hans egna barn med berättarens kommentarer på sidan om sagan överallt genom boken. Exempel som; "...as I have already told you", "as you will see" och "...and a number of other things I have not had the time to tell you about".

Boken är kort jämfört med modern "high fantasy" som vi läser idag, men den är mycket effektivt berättad. De nitton kapitlen är fullproppade med handling. Tolkien fokuserar inte alls på action, Bilbos äventy inne hos Smaug avhandlas på några få sidor och Bildo håller i princip endast en enda konsversation med draken. På samma sätt är Smaugs död behandlad på drygt en sida i boken och The Battle of Five Armies på några få sidor, sedan får Bilbo en sten i huvudet och tuppar av. Tolkien klipper därmed beskrivningen om slaget vid den punkten och klipper till efterbehandlingen efter slaget direkt. 

Därav var Jacksons adaption av boken både komplicerad och enkel. Han kunde breda ut sig obehindrat med dessa scener och addera en massa saker som sker "off page" i boken. Jag har endast sett trilogin en gång (på bio) och jag är inte ett stort fan av den, då jag tycker att tonaliteten i beskrivningen av dvärgarna är "off". Det är för mycket fånerier och de adderade historierna om dvärgar och alver som minglar känns minst sagt apart. 

Tolkiens egen beskrivning känns bekant jämfört med mina minnen av Sagan om Ringen. Noterbart beskrivs dvärgarna som arroganta, otacksamma och dryga som fan. Speciellt Thorin beskrivs som något av ett rövhål. Alverna beskrivs som farliga när Bilbo ser dem via hans vänner dvärgarnas ögon. Men senare under boken är känns de mer som alver som vi känner dem. Även Gandalf är lite simplare beskriven, det känns som att han är svagare än den Gandalf vi känner i den stora trilogin. Det ska bli intressant hur jag upplever Sagan om Ringen när jag läser den på engelska. 

Bilbo är en härlig hjälte på alla sätt och vis. Han är mycket humoristiskt skriven och med tanke på att detta är en barnsaga blir "the stakes" aldrig speciellt höga. Man får veta tidigt att det kommer gå bra. Bokens roligaste inslag är hur ofta Bilbo längtar hem till sitt bekväma liv i the Shire. En kul passage:

"He was thinking again of his comfortable chair before the fire in his favourite sitting-room in his hobbit-hole, and the kettle singing. Not for the last time!"

"Tea-time has long gone by" noteras om och om igen. En annan favorit när Bilbo somnat: "As a matter of fact, he was dreaming of eggs and bacon."

En sak jag hade glömt var hur många sånger boken innehåller även om jag svagt kommer ihåg det när jag satt mitt i boken. Audioboken var extra givande för sångernas skull.

Under inledningen kändes boken barnsligt, men när jag läst klart hade berättelsen och världen vuxit in i mig. Detta är en helt bedårande liten bok! Det känns som att ha sett en mycket gammal film, med den svindlande känslan då man inser att nästan alla filmer sedan dess bygger på just den gamla filmen. Detta är som den första stenen i ett bygge av en borg, den som sätter grunden för allt som kom efter. Känslan efter att ha läst klart är att jag vill studera texten mer ingående, inte bara läsa om den, utan på ett akademiskt sätt. Men i hobbyformat förstås.

Nu är bara frågan om jag "måste" se om Bilbo-trilogin? Hehe...

Betyg: 4/5

PS: För den nyfikne, lite om de två utgåvorna jag köpte. Först och främst valde jag den fina läderinbundna "Deluxe Edition" från 2023 som bygger på "The Reset Edition" från 2020 men i "slipcase" och en massa extramaterial, till exempel reproduktioner av Tolkiens kartor från historien etc.

Den andra är "The Annotated Hobbit" som är en underbar "companion piece" till originalet. Detta är en bok just för oss som vill grotta ner oss mer och lära oss om historien mer. Douglas A. Anderson har adderat en massa kommentarer och analyser till texten, inklusive att han noterar alla ändringar mellan första utgåvan från 1937 och den andra utgåvan från 1951, där Tolkien hade uppdaterat texten för att bättre passa in med historien och beskrivningarna i Sagan om Ringen. Inga stora ändringar men ändå intressant som kuriosa.

Bite the Bullet (1975)

Kommer ni ihåg The Cannoball Run med Burt Reynolds från 1981. Den är något av en klassiker antar jag. Bite the Bullet är en motsvarighet för häst och ryttare. Filmen är baserad på långloppet över 1100 km för hästar som Denver Post arrangerade 1908. 

Det var Gene Hackman och James Coburn som lockade mest och det är de två som är filmens behållning. 

Fotot är snyggt, det får jag ge filmen. Men naturscenerna från från öknen till snöklädda bergstoppar klipps in här och där som om slumpen styr. 

Själva tävlingen behandlas oroligt konstigt i filmen. Man förstår aldrig hur tävlingen fungerar, hur ställningen är eller vilka faktorer som avgör får vi åskådare själva lista ut. Fortfarande lite oklart efter titten, men det verkar som att de som driver hästarna minst vinner i längden, vilket i och för sig var det rimliga. Vissa tävlanden ger sig av i full galopp mitt i natten men alla verkar komma fram till etappmålen ungefär samtidigt ändå. Just det här att vissa tävlande galopperar oavbrutet i alla scener vi ser dem gör filmen så orealistisk att det inte går att ta den på allvar. 

Karaktärerna är ok. En cowboy, en fattig mexikan, en brittisk lord, en före detta prostituerad, en gambler, en ung hetsporre och så vidare. Greppet känns igen från Fords Stagecoah. Tyvärr lyckas regissören aldrig skapa något större djup eller sympatier gör någon av dem. Hackman och Coburn räddar filmen skapligt med sin karisma. 

Filmens största problem är trots allt klippningen vilken är otroligt dålig. Scener klipps mitt i utan att vi kommer tillbaka till scenen, racet är obegripligt och vi får aldrig veta var de är. Filmen missar helt med att ge åskådaren en bra känsla för geografin. Filmen visar hur de tävlande utsätts för faror men det underbyggs aldrig och i knappt någon råkar illa ut. Jag känner inga stakes i filmen. Svag tvåa.

Betyg: 2/5

Semesterstängt

Bloggen tar semester och är åter framåt september någon gång. Trevlig sensommar.

Black Bag (2025)

 

För att ha slutat göra film är Steven Soderbergh ganska aktiv ändå. Han senaste är spionthrillern Black Bag med manus av amerikanen David Koepp. Han skrev manus till den första Mission: Impossible, och för flera av Spielbergs svagare alster dessutom.

Filmen känns dock mer som en brittisk spionfilm än en hollywood-rulle. Jag skulle mappa in den någonstans mellan Slow Horses och John le Carré. 

Filmen är en thriller där en förrädare inom MI6 jagas av alla och envar. I filmens fokus har vi det äkta paret George Woodhouse och Kathryn St. Jean spelade av Michael Fassbender och Cate Blanchett. Andra notabla skådespelare är ex-Bond Pierce Brosnan, ex-Moneypenny Naomie Harris, vår egen Gustav Skarsgård och ex-Praetorian Jack Tom Burke.

Filmen lever mycket på ett utsökt skådespeleri och en mästerlig regi. Filmen känns nästan lite klaustrofobisk då den mestadels utspelas inomhus, specifikt i Georges och Kathryns lyxiga town house i City. Filmen innehåller mycket lite våldsamheter för att vara en spionfilm och de få actionscener som finns är mer eller mindre nedprioriterade.

Filmen är spännande ända in i slutskedet, men behållningen består mer av skådisarna än mysteriet. Extra kul att se Brosnan igen. Här presenteras han som sliten och åldrad "silverrygg", mycket mer så än i den relativt nyliga filmen Fast Charlie. Cate Blanchett är såklart mycket bra på sitt iskalla sätt. 

Michael Fassbender är en historia för sig. Han var en av mina favoritskådisar tills Carl valde filmen The Counselor som extrafilm under andra säsongen av Coen Brothers-podden. Efter den filmen har Fassbenders ansikte blivit en symbol för ont i magen. Jag håller på att rehabilitera mig och neutralisera traumat av The Counselor med att se andra filmer med honom. 

Detta är helt klart en film som kan rekommenderas till alla fans av spionthrillers. Välgjord och bra film, men saknar eggen för att nå riktigt högt inom genren.

Betyg: 3/5