Monty Python and the Holy Grail (1975)

Jag såg Monty Python and the Holy Grail för länge länge sedan som en liten pojk. Nu när jag ser om den påminner den mig lite om både Sjunde inseglet och The Green Knight. Så filmen har satt några spår i alla fall...

Men jag nödgas ändå inleda med en friskrivning. Jag högaktar Monty Python, jag gillar alla medlemmarna och jag gillar en del av vad de gjort, meeeen det är lurigt med humor och inte minst gammal sådan. Tyvärr är jag inte speciellt förtjust i deras gamla tv-serie Monty Python's Flying Circus, oavsett hur creddig den är eller hur mycket min pappa gillade dem "back in the day"...

Dagens film är mer eller mindre en skara korta sketcher som raddas upp, med galen och ofta surrealistisk humor, precis som det var med the Flying Circus. Filmen bryr sig per design inte om sin handling eller saker som relationer mellan, eller utveckling hos, sina karaktärer. 

Vissa bits är roliga som den franske soldaten som öser förolämpningar över Kung Arthur, riddaren som hela tiden lyfter på sitt galler i hjälmen eller the Knights Who Say "Ni". Men filmen har ännu fler uttjatade och om man ska vara ärlig inte speciellt roliga gags som the Black Knight (han som förlorar två armar och två ben, "call it a draw") eller den lite simpla samhällskritiken (två arbetare som inte gillar konceptet med en kung). Exemplen är lika många som löven på trädet.

Jag hade hoppats att jag nu många år efter jag såg filmen den första gången skulle gilla skämten och stilen eller helt enkelt med hjälp av nostalgia tycka att filmen var charmig. Tyvärr blev så inte fallet.

Jag vill mena att detta är något som är bättre på pappret, under inspelningen och under klippningen än vad den blev som film. Men jag gillar ambitionsnivån och allt detta på den konceptuella nivån. Både starten och slutet av filmen är tummen upp. Koka soppa på en spik dock...

Jag sänker mitt huvud med skammen, och ber om nåd hos Drottning Sofia. Jag gjorde mitt bästa för gilla denna Monty Python-film, men jag klarade inte ens av det. Ni. Ni.

Betyg: 2/5

David Bowie - Tonight (1984)

Believing the strangest things

A few years ago, me and my buddy Mr. Magic did a very small Swedish-speaking podcast where we discussed Bowie’s albums. In the very last episode, we ranked Bowie’s all albums from 28 up to number One. 

The bottom five in my list became a fierce dog fight between the two Tin Machine albums, “Pin Ups”, the first album named “David Bowie” and “Tonight”. With that I must say that this album is not great. 

“Tonight” was released the year after the smash hit “Let’s Dance”. The reason for the Record Company Man was of course to pull more gold out of the mine. For Bowie it seems to have been an after-thought altogether. He ditched Nile Rodgers as the producer, and the album looks like a support project for his friend Iggy Pop who ran low on cash at the time.

Bowie wrote two new songs with Iggy, Tumble and Twirl and Dancing With the Big Boys, and added three old Iggy songs from the seventies as well as two other covers, one Beach Boys and a Leiber-Stoller song. The rest was a mere two new songs, Loving the Alien and Blue Jean. This is not nearly enough I would say. Bowie continued to surprise his audience, ever the chameleon. He never took the easy way out.

Besides the low output of new "fresh" material, the production of the album is extremely weak. It reeks of bad eighties choices of instruments, mixing and overall “style”. As if that was not enough, many of the songs are done as reggae!!! Hate is a strong word when it comes to reviewing music, so let’s say I really, really don’t like reggae.

In the end only three of the new songs are interesting. “Blue Jean” has a funny music video that is so dated you can only smile with remembrance in your eyes. The best thing with it may be David’s make up. If you are to check it out, don’t miss to also have a look at the 20 minutes short film built around the song directed by Julien Temple.

“Dancing With the Big Boys” is like an early song from the “Never Let Me Down”-sessions. It is bombastic and fun in a way, but it’s not among Bowie’s classics. “Loving the Alien” is better. Reminds me about some of his work for soundtracks like “Absolute Beginners”.

Of the rest, most of them are unbearable to me. Sure, Bowie gives a master class in singing on the “God Only Knows” but I question the need for this song and this album to begin with. One part new stuff, one part covers and one part reggae versions of old Iggy Pop songs. Crazy. Like a “Kinder Surprise”, but without the chocolate.

Maybe I can give him that the album is eclectic at least.

My rating: 3/10

Side A:
1. Loving the Alien
2. Don’t Look Down
3. God Only Knows
4. Tonight

Side B:
1. Neighborhood Threat
2. Blue Jean
3. Tumble and Twirl
4. I Keep Forgettin’
5. Dancing With the Big Boys

Best songs: “Loving the Alien” and “Blue Jean”

Produced by: David Bowie, Derek Bramble and Hugh Padgham

Released on September 24th, 1984

Media: Box “Loving the Alien [1983-1988]”, 2018, reissue, remaster, 180g

Breakheart Pass (1975)

Breakhart Pass är en film som jag kanske såg när jag var ung. Det känns så i alla fall. Den bygger på boken med samma namn av Alistair MacLean. Jag känner till den som Mot Fort Humboldt, både bok och film.

Detta är en film som är lika bra som western som Alistair MacLeans böcker är. Duglig underhållning och njutbart i det lilla. Det är en film som inte har ambitioner att vara en Bond-film utan gärna tar en mer anspråkslös position.

Men jag var nöjd. Det är en western vilket är ett stort plus. Också en tågfilm vilket sätter gränser på location och ofta skapar tajta spännande filmer. Den påminner lite om Mordet på Orientexpressent från 1974. Det är en spänannde mysteriefilm men saknar djupet och elegansen av Agathas bok som grund. Denna film är också en ensamblefilm men vi får nöja oss med B- och C-listan istället för A-listan som Sidney Lumet hade att tillgå i sin film från året före.

Här ser vi Charles Bronson som John Deakin och han är alltid intressant om än inte världens bästa skådis. Andra namn som känns igen är Richard Crenna, Charles Durning, Ben Johnson och Ed Lauter.

Handlingen kretsar runt ett tåg som fraktar soldater och medicin till ett fort i ödemarken där en difteriepidemi brutit ut. Med på tåget åker delstatens guvenör och hans unga sällskapsdam. Plus den mystiske John Deakon i Charles Bronsons tysta och bistra skepnad.

När man kan sin Alistair MacLean vet man att det alltid finns en förrädare som lurar i vassen. Det blir som väntat mystik, mord, elaka män, sabotage, indianer, snälla soldater och en stor summa pengar någonstans bortom nästa krök. Spännande!

Betyg: 3/5

Yellowstone - Season 4 (2021-2022)

Jag nämnde för Patrik att jag ser Yellowstone och han frågade vad serien är för något. Jag gav en vag men så korrekt beskrivning jag kunde och han konstaterade med ett ord: "Dallas!".

Ouch! Men japp, det är väl det det är, i någon mening. Och i så fall är Beth självaste hånleende J. R. Ewing, Jamie är "The President of the Losers Club" Cliff Barnes och Jayce är kanske något av en räkmacksglidande Bobby Ewing. Det passar in!

Säsong fyra håller fortfarande en otroligt hög klass men det var ändå något av en blandad kompott. Main Villains är fortfarande det stora företaget som vill bygga flygplats och stad mitt i Paradiset. Den konflikten kommer ta serien ända in i mål förstår jag nu. Jag gillar valet, det är bättre än att ha nya problem inför varje säsong.

Det finns mycket att gilla med S4. Trion Beth/John/Rip är otroligt bra, allt de gör. Jag gillar Kayce och allt om hans jobb som ko-polis och jag gillar hans sökande efter meningen med livet i indianritualen. 

De svagare elementen är dels Kayce och hans familjeliv vilket känns lite anonymt och som om det har klistrats på historien i efterhand. Säsongens svagaste berättad story är dock den om mini-villain Jamie och hans eländiga pappa. Visa av de scenerna var de första jag kan erinra mig om som kändes aningens "osanna", som ett musikinstrument som inte blivit stämt. Dessutom fick den storyn en tafatt uppslösning känslomässigt. Blev inte bra helt enkelt.

Men säsongens klart bästa delar var allt om Jimmy och 6666. Damn, vilken karaktärsutveckling. Jag gillade inte den, som det verkade, lite korkade Jimmy när han introducerades, men nu när han "vuxit upp" är det som natt och dag. Jag blir retroaktivt mycket imponerad av Jefferson Whites skådespeleri som Jimmy och den arc han haft. Bra grejer.

Efter Säsong 4 visades 1883 egentligen, men den har jag redan klippt, så nu är det säsong 5 för mig. Den verkar vara förlängd och uppdelad på två delar, som 5a och 5b eller något sådant.  

Betyg: 4/5

Steven Wilson, Stockholm 2025

Steven Wilson, Cirkus, Stockholm, torsdagen den 1:a maj, 2025

Steven Wilson är frontmannen i bandet Procupine Tree. Wilson har många järn i elden, han producerar album (tex Opeth), han mixar gamla klassikers i stereo (tex Pink Floyd Live at Pompeii) och "spatial audio" (tex Marillions Misplaced Childhood), han har en podcast med Tim Bowness som heter The Album Years, och han har en massa sidoprojekt som No Man med Tim Bowness, Blackfield med den israeliske musikern Aviv Geffen och en one-off Storm Corrosion emd Opeths Mikael Åkerfeldt. Till allt detta håller han också igång en solokarriär och har släppt åtta album. 

Jag har lyssnat på Stevens podd och hans olika band under de två senaste åren ungefär. Jag har långt kvar innan jag kan säga att jag "kan" Steven Wilson. Men nu när han kommit ut med ett nytt album och går på turné ville jag såklart se showen. Jag och Niklas gick på vårt fjärde gemensamma konsert under första halvan av 2025 och detta var den jag mest sett fram emot.

Stevens nya album heter The Overview och den består av två långa stycken, en på sida A och en på sida B av vinylen. "The overview effect" är namnet på det som många astronauter känner när de tittar tillbaka ner på Jorden. Jag har lyssnat på albumet några gånger och  vi fick se världspremiären av dess live-framförande. detta var höjdpunkten under showen för min del.

Under första halvan spelade han låtar som ofta hade något med rymden att göra tagna från tidgare soloplattor och en låt från Procupine Trees, Discolated Day från The Sky Moves Sideways. Tyvärr kände jag endast igen några av låtarna under detta parti.  

Under stora delar av konserten hade han suggestiva videos som visades på en gigantisk skärm bakom bandet. Det kändes som blandningar av 2001 och Blade Runner och annat sci-fi, mycket suggestivt.

Steven själv spelade syntar eller gitarr och sjöng på de låtar som inte var instrumentala. Lite lustigt att han gick omkring barfota på scenen. som taget från San Fransisco 1968. Basisten var en gigantisk man med ett långt vitt hår och på vårt avstånd såg han ut som någon tagen ur Highlander. There can be only one!

Noterbart var att Steven i slutet pratade om att han givit oss en unik show då han avsåg att byta ordningen på vissa låtar, och i Oslo dagen efter inledde han med hela nya skivan i första delen och sedan de övriga låtarna i andra delen. Det var nog ett bra val, inleda med nyhetens behag och avsluta med gamla trotjänare för fansen...

Överlag var det en mycket trevlig kväll med Niklas. Cirkus är en bra lokal och vi hade bra sittplatser, trots en "Karen" på raden bakom oss. Nere på parkett tvingades folket stå vilket var udda då mycket av musiken är mer lugn i stilen. De var glada i hågen ändå.

Setlist:

Set 1:
The Harmony Codex
King Ghost
Luminol
What Life Brings (Live debut)
No Part of Me
Dislocated Day (Porcupine Tree song)
Remainder the Black Dog
Harmony Korine
Vermillioncore

Set 2 - The Overview:
Objects Outlive Us (Live debut)
The Overview (Live debut)

Encore:
Pariah
Ancestral

Top 10 films of 2024

Ännu ett filmår att sammanfatta. Det blir färre och färre biobesök årligen och numera är det endast av social karaktär, nästan aldrig för att jag måste se filmen på bion.

Utbudet är dessutom trist i mina ögon. Jag saknar de stora filmerna från genrer jag älskar. Istället är det mycket av "viktig film" vilket nästan automatiskt går bort i min bok. Vill jag se elände och viktiga frågor behandlas kollar jag på något debattprogram eller nyheterna. Dessutom har jag en känsla av att de politiska budskapen ofta överskuggar filmskapandet i sig vilket jag tycker är ruttet. 

Jag har inte sett speciellt många filmer från året. Det är inte som det var före pandemin, på många sätt. Därför är det kanske inte så konstigt att min lista blir vek. Jag känner inget förtroende för den i alla fall.

En nyhet är att jag detta år såg en handfull riktigt bra dokumentärer  och två av dem kom med på listan. Jag brukar välja bort dem från dessa listor då det är så otroligt svårt att jämföra vanlig spelfilm med dokumentärer. Det är ungefär som att jämföra klassisk musik med popmusik. Omöjligt! Men så fick det bli för året 2024.

Top 10 films of 2024

10. The Ministry of Ungentlemanly Warfare (Guy Ritchie)

Nu har Guy Ritchie en serie om fyra mycket njutbara filmer i rad. Det uppskattar jag! Favoriterna Henry Cavill och Alan Ritchson spelar i huvudrollerna i denna skruvade historia från andra världskriget som absurt nog bygger lite löst på verkliga händelser. Underhållande!

9. Good One (India Donaldson)

Årets fina lilla pärla från favoritgenren "American Independents". India Donaldsons regidebut handlar om tonåriga Sam som följer med sin pappa och hans kompis på hiking över helgen. Filmen är ljuvligt underspelad. Inga stora hysteriska scener, dramat ligger under ytan och vi möts och brottas med åldersgap och könsgap som krockar med tillit och lojalitet. Bonus att filmen tar campingen på allvar och vi får följa dem i hur det går till att tälta. 

8. Horizon: An American Saga - Chapter 1 (Kevin Costner)

Kevin Costners storslagna drömprojekt om hur Amerika byggdes, pionärerna på 1800-talet och drömmen om ett bättre liv. Har sina skavanker men wow, vilken ride. Ibland nästan 1883-kvalitet!

7. The Remarkable Life of Ibelin (Benjamin Ree)

Fin dokumentär som hyllar Mats Stens liv som upsskattad medlem av ett gäng World of Warcraft spelare. Medan Mats liv tynade bort i verkligehten levde han sitt fulla liv inne i spelet utan att hans familj hade en aning. Glöm inte näsdukarna!

6. Den sista resan (Filip Hammar & Fredrik Wikingsson)

Årets starkaste filmupplevelse, helt klart. Fin film om åldrande, föräldrar, vänskap och lojalitet emllan vänner. Dokumentärgenre och hårt regisserat. Svårt att ranka!

5. Alien: Romulus (Fede Alvarez)

En av tre biobesök under året. Såklart att filmen har en hel del skavanker men härligt med en "soft reboot" av Alien-sagan. Och precis som med Prey lovar det faktum att filmerna ens finns gott inför framtiden.

4. Deadpool & Wolverine (Shawn Levy)

Den var rolig!    

3. Le Comte de Monte-Cristo (Alexandre de La Patellière & Matthieu Delaporte)

Fantastisk fransk storfilm på nationalklenoden Greven av Monte Cristo. Välproducerat och välspelat. Underbara miljöer, kläder att dö för och stor fokus på hämnden som företelse. 

2. Furiosa: A Mad Max Saga (George Miller)

Given att ses på biografen och det fick vi betalt för. Ännu bättre än Fury Road! Jag gillar världen, det dystopiska och det överdrivna berättandet. Nu kom de tre städerna i fokus och en massa figurer blev hela karaktärer med mer "meat on the bones" jämfört med föregångaren...

1. Dune: Part Two (Denis Villeneuve)

Årets film var också ett biobesök. Villeneuve är mästerlig och jag lyfter på hatten för hans adaption av den omöjliga boken Dune. Ser fram emot tredje och sista (?) filmen i serien.

Bubblare:

Civil War (Alex Garland) - Välproducerad framtidsdyspoti om det andra amerikanska inbördeskriget

The Order (Justin Kurzel) - Spännande BOATS thriller om nynazistisk grupp som härjade i USA på åttiotalet 

The Beekeeper (David Ayer) - Straight up action med Jason Statham, alltid välkommet.

Skywalkers: A Love Story (Jeff Zimbalist & Maria Bukhonina) - Fascinerande dokumentär om ryska äventyrare som klättrar upp högst upp på världens högsta byggnader

September 5 (Tim Fehlbaum) - Spännande BOATS om Black Septembers terrordåd under OS i Munchen 1972

Ghostlight (Kelly O'Sullivan & Alex Thompson) - Fin "American Independent" om teaterns helande kraft

Rebel Ridge (Jeremy Saulnier) - Spännande och underhållande i vanlig Saulnier-stil minus våldet, likt ett avsnitt av Reacher, minus våldet...

Flow (Gints Zilbalodis) - Oscarsvinnaren av årets bästa Animation är vacker och stillsam

Conclave (Edward Berger) - Dagsaktuellt, pratigt drama av fin klass

The Devil's Thumb (Renan Ozturk & Drew Pulley) - En sorts uppföljare till Free Solo men nu är de uppe och klättrar på en tumme i Alaska

French Connection II (1975)

Det kan hända att det blir en del film från 1975 här på bloggen i sommar och höst. Det blir fint det.

Inleder med uppföljaren till The French Connection med det innovativa namnet The French Connection II. Filmen tar vid ett kort tag efter slutet av första filmen när Popeye Doyle (Gene Hackman) har åkt till Marseille för att få tag på den franske knarkkungen Charnier (Fernando Rey).

Filmen har inledningsvis en skön känsla. Den fångar ett skitigt och stökigt Marseille på mitten av sjuttiotalet. Det är utvattnade färger och alla är klädda i beiga kläder känns det som. Det är som svensk film från den tiden. Brunsås över hela skiten.

Polisfallet är inte något att hänga i granen så vi får förlita oss på skådespelarnas karisma och regissören John Frankenheimers skicklighet. Det är ungefär nu jag inser att jag nog inte är ett stort fan av Gene Hackman. Han är en klassisk skådespelare och nu efter hans trista frånfälle vill alla höja honom till skyarna, som det sig bör. Men  jag känner inte "det" när jag ser honom. Visst han har sina ljusglimtar och favoritkaraktärer i filmer som The Conversation och Unforgiven men rakt över en hel karriär? Nej, det är något hos honom som skaver.

Ganska snart visar det sig också att filmen bara maler på utan att något spännande händer. Sedan tar filmen en vänstersväng och grottar ner sig i en lång sekvens där Popeye ska genomgå "cold turkey", bli av med ett heroinberoende som han råkat dra på sig. Svintråkigt! Känner mig totalt ointresserad och osugen på denna del av filmen. Det är här jag börjar tvivla på Hackmans storhet, i mina ögon.

Slutet av filmen är också underväldigande jämfört uppgyggnaden. Vi får en shoot out i en torrdocka, och så en springjakt istället för biljakt.

Överlag en ok producerad film som borde passa dem av er som gillar Gene Hackman. För mig blev det en besvikelse.

Betyg: 1+/5 

"Mistborn: The Final Empire" by Brandon Sanderson

"Tsundoku: the practice of buying a lot of books and keeping them in a pile because you intend to read them but have not done so yet; also used to refer to the pile itself."

Japp, jag tsundokar en hel del. Inte minst Brandon Sandersons böcker. Jag blev så förtjust i hans mästerliga sista tre böcker av The Wheel of Time. Så, nu har jag cirka femton av hans böcker i bibliotekshyllan... Det blir lätt så. Tsundoku.

Jag gav mig på Brandons första bok Elantris (2005) för flera år sedan, men den var vrång mot mig. Nu har jag istället läst den första delen av Mistbon-trilogin - The Final Empire (2006). Den och många andra av hans böcker har stått i bokhyllan och gjort sig fina för att få mig att läsa dem.

Jag hade mycket höga förväntningar inför läsningen då Brandon Sanderson oftast hyllas av fans av fantasy. Och jag kommer för alltid vara ett fan jag också för att han avslutade WoT på ett så värdigt och finjusterat sätt. 

Tyvärr blev jag inte blown away av The Final Empire. Det började bra, som en bang mitt in i handlingen. Ingen liten by på landet med några ungdomar och så kommer det en magiker och säger till dem att de måste gå iväg och lämna allt... Nej vi kastas in en mörk och otäck värld och möter den lilla pojkflickan Vin, "a street urchin" som det står på Wikipedia. Men ganska snart segar boken till sig rejält. Det är i sig lite lustigt med tanke på att folk pratar om "the slog" i början av andra halvan av WoT… Här var det en egen sorts slog som bredde ut sig som ett regn av svart aska över läsningen. Jag messade Daniel med 200 sidor kvar av boken att jag inte var imponerad. 

Men det hämtade sig rejält mot slutet och jag var åter igen helt engagerad under de sista kapitlen, som lästes fort, fort. Jag började skönja Brandons grundidéer med historien. Jag är sugen att läsa vidare och andra bokens titel antyder vad den kan handla om - The Well of Ascension.

Precis när jag just startat boken skickade Daniel en länk där en tjej lagt ut ett inlägg om en trilogi där alla tre böckerna är 10/10. Det var Mistborn. Så, boken går som sagt hem hos många fans... Varför inte lika mycket hos mig undrar jag förtvivlat. Jag tror att jag kanske blivit lite "förstörd" av att ha läst WoT. Det är svårt att inte jämföra den med andra fantasy när jag har en värld etsad in i min hjärna. 

Magisystemet i WoT är överlägset det i Mistborn. Båda är "hard-rational magic" men i WoT är det organiskt och känns mer naturliga på något sätt. Inledningsvis kan magin i WoT upplevas som oförståelig, men det beror på att nästan all text är skriven ur olika karaktärers pov och inledningsvis förstår de (flesta) inte världen de lever i. 

Här i Mistborn känns magin det mer som skills man kan få i ett dataspel eller kanske ett brädspel. Det etableras aldrig på ett bra sätt hur starka olika karaktärer är inom magin. I slutet av boken är Vin mycket stark men jag missade helt hur hon kom dit från hur hon var i inledningen av boken. Det var som att hon hittat en "potion" på golvet i en rum och plockat på sig den och "snap" nu var hon stark... Det där med att svälja metall är inte det största problemet, utan mer vad magikerna kan göra med sina krafter och hur. Jag tyckte inte att det var så spännande som världsbygge och actionscenerna kändes som dataspel som beskrivs i ord. Både The Lord Ruler och hans Inquisitors var också gravt underutvecklade. Det blir inte lika spännande när man som läsare inte förstår vidden av de ondas krafter. 

Sen har vi karaktärsbeskrivningarna. Här saknar jag verkligen WoT där personerna sitter stenhårt och exakt, precis som i Firefly och Buffy för övrigt. Trots att jag läst den första av tre tegelstenar känner jag att jag endast lärde känna två karaktärer bra; Vin och Kelsier. Resten i besättningen är diffusa och jag skulle inte kunna redogöra för vad de heter eller deras allomancy-förmågor utan att ta hjälp av the internets. Det är lite förbluffande. Jag hoppas att detta är en effekt av att detta endast är Brandons andra bok. Det blir kanske bättre.

Storyn är också rejält begränsad, även om världen i boken känns stor, så är det mer eller mindre en heist-book. Jag utgår från att bok två och tre ökar på scope och stakes. Miljön till sist var mest deprimerande. Precis som med magin och fajterna kändes det som något som taget från dataspelsvärlden.

Men det fanns som sagt en hel del att gilla också. Mest spännande var Vins karaktärsutveckling. Jag gillade hennes tid vid hovet. Hennes och Kelsiers relation var fin, även den lite smått begränsad, men ett steg i rätt riktning i alla fall. Lojalitet är ett viktigt inslag i boken vilket jag uppskattar. Jag tror att det återstående två böckerna har potential att utveckla världen och på så sätt göra denna första bok bättre i efterhand.

Betyg: 3/5 

Funeral in Berlin (1966)

Carl tyckte att det kunde vara kul för mig att se film från 1966 och det tyckte jag också.

Fört ut blev Funeral in Berlin som är andra filmen om Len Deightons agent Harry Palmer. Jag läste en del av Deightons spionromaner när jag var ung och då tyckte jag de var bra. Han skriver bättre än gelikar som Alistair McLean och Robert Ludlum men han är sannerligen ingen John Le Carré, snarare en fattigmans Le Carré om något.

Harry Palmer dök upp på film i The Ipcress File från 1965 vilken är en vass spionthriller där självaste Michael Caine spelade huvudrollen. Jag visste att uppföljaren inte skull kunna mäta sig med föregångaren men jag ville såklart se mer av Michael Caine som Palmer.

Dessutom har vi en del Bond-kopplingar i produktionen. Filmen är producerad av Harry Saltzman, regisserad av Guy Hamliton och Production Design sköts av Bond-veteranen Ken Adam. Allt detta bådade ju gott och är välproducerad och gott regisserad. Designen är också bra även om vi inte får någon ikonisk "villains lair" i denna film. Tidsandan är dock mycket stark och det är kul att se Berlin, både den västra och den östra delen.

Handlingen är dock något grumlig och alla turer fram och tillbaka om vem som är vem, god, ond eller falsk är allmänt rörigt. Detta är något av en big no-no i denna genre.

Allt som allt en kul film att se med Michael Caine och den unga debutanten Eva Renzi i förgrunden. Stark tvåa.

Betyg: 2+/5 

Yellowstone - Season 3 (2020)

Yellowstone är en jädrans bra serie. Jag hade ett litet brejk mellan andra och tredje säsongen på grund av reasons. Men på grund av det hann jag se mini-serien 1883 nu senast. Den var så bra att suget efter "moderserien" växte, och jag kastade mig på den tredje säsongen. 

Efter 1883 måste jag säga att jag känner mig än mer engagerad i familjen Duttons öden. När man vet hur de tidigare generationerna kämpade för att bygga upp imperiet, blir kampen att behålla det än rimligare...

Som brukligt startade säsongen "pratigt" ganska långsamt med de tre till fyra första avsnitten, men sedan blir det mycket drama och en hel del plötsligt och realistiskt våld. Denna säsong följer schemat från de tidigare säsongerna på det sättet.

Denna gång fokuseras det på hotet från det stora förtaget Market Equities som planerar att tvinga bort Duttons från deras mark och bygga en internationell flygplats mitt ute i den bedövande vackra naturen. Några ljuvliga villains introduceras med Willa Hayes och Roarke Morris i spetsen.

Dramatiken inom familjen Dutton fortsätter med jämna plågor som följd. Vi får lära oss om gamla synder, förlöst kärlek och nya svek. Den eländige Jamie är mer och mer svår att gilla ens det lilla.

Intressant nog har Sheridan castat Will Patton i en roll som borde varit ett svin men han är så charmig att han framkommer mer som en mysig gubbe som man instinktivt litar på mer än andra i omgivningen. Bra eller dålig casting får senare säsonger visa. 

Under mitten av säsongen var jag tveksam till om fajten mot Market Equities var spännande nog för en hel säsong, och jag hoppades på ett snabbt avslut. Med tanke på hur våldsamt konflikten eskalerades i sista avsnittet med tillhörande cliffhanger förstår jag nu att denna fajt kommer ta oss igenom hela den fjärde säsongen också, minst.

Till säsongens roligaste karaktär utser jag, lite överraskande, Laramie (Hassie Harrison), the barrel racer. Underhållande tjej i allt doom and gloom.

Betyg: 4/5