The Thursday Murder Club (2025)

Tänk vad lockande det kan vara med en mysig "murder mystery"-film. Här har vi "pensionärerna" Helen Mirren, Pierce Brosnan, Ben Kingsley och Celia Imrie som löser både "cold cases" och som det visar sig även dagsaktuella diton.

Gruppen kallar sig The Thursday Murder Club som är en kärleksfull blinkning till Agatha Christies The Tuesday Club Murders. Det var den samling av noveller med Miss Marple som i UK heter The Thirteen Problems.

Filmen bygger på böcker av brittiske TV-mannen Richard Osman, den roliga domaren i Pointless. Han är lite som en fattigmans Stephen Fry. Filmen regisseras av Chris Columbus så vi allt som behövs för en supermysig film. 

Helen Mirren som den knivskarpa och envisa tanten med ett mystigt förflutet är såklart jättebra, det var givet. Sedan har vi numera silverryggen Pierce Brosnan som gammal fackpamp som gillar West Ham och vars son var en framgångsrik boxare före skadan. Han spelar på gränsen över men det funkar i denna miljö. Ben Kingsley spelar den bokälskande och intellektuelle Ibrahim med bravur. Min favorit var dock Celia Imrie som klubbens nya medlem Joyce, hon som bakar goda tårtor. Intressant karaktär.

Policerna de Freitas (Naomi Acki) och DCI Hudson (Daniel Mays) stod för mycket av filmens humor. Uppskattar blandingen mellan mysterie, lite allvar och en stor portion humor, à la Only Murder in the Building. David Tennant var också njutbar som en av filmens villains Ian Ventham.

Filmen är välproducerad, Chris Columbus gör vad Chris Columbus gör. Men samtidigt är det en Netflix-produktion och den känns ibland som en tv-film eller varför inte ett pilotavsnitt för en tv-serie. Detta är antagligen också vad Netflix tänker på, en serie, då denna film bygger på Osmans debutbok i serien och det faktum att det finns fem böcker än så länge om de käcka pensionärerna.

För mig var detta perfekt, som handen i handsken. Brittiskt, snällt, okomplicerat och mysigt helt enkelt. Kommer långt med det.

Betyg: 3/5 

The Woman in Green (1945)

SVT hade några gamla Sherlock Holmes-filmer i höstas och jag slog till på en av dem, Kvinnan i grönt. Med korta 78 minuter var den som en munsbit jämför med vissa filmer av idag. Filmen bygger på material från Conan Doyles noveller The Final Problem och The Adventure of the Cardboard box. 

Detta är den elfte av fjorton Sherlock Holmes-filmer med Nigel Rathbone som Sherlock och Nigel Bruce som Dr. Watson. Stilen är gammaldags och bildkvaliteten är undermålig. Men filmen är lite småputtrigt trevlig ändå. Perfekt en kväll i vintermörkret när mysig matiné eftersöks. 

Jag har inte läst Conan Doyles texter så jag kan inte säga så mycket om hur bra adaptionen är. Men jag blir inte överraskad när jag såg att filmen bygger på två noveller. Handlingen känns lite splittrar, dels jagar de en seriemördare (lös baserad på The Adventure of the Cardboard box), dels Holmes och Watson mot Moriarty (löst baserat på The Final Problem). Jag gissar att det hade blivit bättre om de hade gjort en film per förlaga istället.

Skådespeleriet var helt ok, huvudpersonerna kändes invanda i sina roller (elfte filmen!), och miljöbeskrivningarna likaså även om budgeten inte tillät några excesser där. Jag är inte helt förtjust i slutet med hypnostricket, det kändes lite slappt.

Nu undrar jag mest vilka av de fjorton filmerna i filmserien som är bäst. Kommentarer och tips välkomnas.

Betyg: 2/5

Shinypodden - Castlepodden ep 3 Må förmögenhet vägleda dig

Tredje avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: Må förmögenhet vägleda dig

Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:

Huvudavsnitt: 5.6

Temaavsnitt: 5.6

Firefly Corner: 5.6

Prologer: 3.5, 3.7, 3.19, 3.20

Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:

Huvudavsnitt: 6.10

Temaavsnitt: 6.5, 4.14

Firefly Corner: 6.20

Prologer: 3.23, 4.2, 4.6, 4.11, 4.12

Shinypodden hittas där poddar finns.

Sisu: Road to Revenge (2025)

Sisu: Road to Revenge är precis vad man förväntar sig, en extremt våldsam film som är så överdriven att det känns som att titta i en serietidning. I den första filmen Sisu från 2022 dödade Aatami nazister, här i uppföljaren har andra världskriget tagit slut och nu är det ryska soldater han massakerar.

Man kan inte annat än älska hur Jalmari Helmander spänner bågen med sina filmer. Der är genrefilm när det är som mest utstuderat och det är då det är som bäst. En film som denna ska inte vara som en föreläsning om moral, en analys av vår hjältes inre eller ett balanserat problematiserande där båda sidor ska belysas och förstås. Nej, här är finnarna de goda och ryssarna de elaka, grymma och onda. Speciellt Dragunov som är ondskan personifierad.

En Planes, Trains and Automobiles i Finska Karelen med våld, ond bråd död och en efterlängtad hämnd kommer man långt med i perspektivet verklighetsflykt. 

Jag uppskattar dessa genrefilmer som våra nordiska grannar verkar så bra på, i denna serie är det Rambo-våld, tidigare har vi sett naturkatastrofer i massor, zombie-splatter och stenhårda kriminalare. Sverige gnetar på med moraliserande diskbänksrealism, generiska polisfilmer och en och annan pajaskomedi.

Svagheten för en så extrem film som denna är dock att djupet i filmen är tunnare än smörlagret på mackan när smöret nästan tagit slut. Det blir inte så mycket karaktärstudie eller innerliga relationer. Vilket inte heller hade beställts. Men då blir ändock känslan efter titten lite: Jaha, det var det...

Respekten för att filmen, som är vad den är, finns där ändå. En trea!

Betyg: 3/5 

Shinypodden - Castlepodden ep 2 Gate down, train's coming

Andra avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: Gate down, train's coming

Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 4.11
• Temaavsnitt: 4.22, 5.20
• Firefly Corner: 3.14, 4.5 
• Prologer: 2.15, 2.16, 2.22, 3.3

Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:

• Huvudavsnitt: 5.6
• Temaavsnitt: 5.6
• Firefly Corner: 5.6
• Prologer: 3.5, 3.7, 3.19, 3.20

Shinypodden hittas där poddar finns.

"The Sittaford Mystery" by Agatha Christie

Tom Adams cover art 1975

Publicerad 1931

Agatha Christies bok #11
Fristående mysterieroman #1

Bokens dedikation: "To M.E.M. With whom I discussed the plot of this book to the alarm of those around us." 

Location: I byarna Sittaford och Exhampton i utkanten på Dartmoor i sydvästra England, Devon.

Innehåll: Ännu en ung spunky hjältinna, fokus på lösningen av mordet, en massa ”red herrings” varav flera inte har att göra med mordet.

Trivia: 
• Första mystery novel utan återkommande detektiv 
• Publicerades i Amerika som "The Murder at Hazelmoor" (första romanen med olika namn i UK och US)

Revy, varning för spoilers

Detta var en välskriven men ändock ganska tråkig bok för att komma från den goda Agatha. Det är som att hon allt för mycket endast fokuserade på mordmysteriet och dess lösning. Boken skrevs under perioden då hon gifte sig med sin Max Mallowan, hennes andra och sista äkta man. Jag spekulerar i om hon var ofokuserad på grund av händelserna i privatlivet, eller om hon kanske skrev den lika fragmentariskt som den kan uppfattas, dvs lite då och då?

Eftersom jag normalt sätt inte fokuserar speciellt mycket på mordens lösningar i hennes böcker var denna lite svagare. Miljöbeskrivningarna var knapphändiga. Det framgick att byarna var små och att det var vinter med massor av snö men i övrigt var det snålt med miljöbeskrivningar. Utredningen om mordet däremot var beskrivet i detalj, steg för steg, nästan som att Agatha ville bevisa för någon att hon kunde skriva denna typ av pysseldeckare också. 

Även persongalleriet var klart svagare än hur det varit i de starkaste böckerna. Detta med ett undantag i bokens hjältinna Emily Trefusis. Hon är underhållande och skriven med glimten i ögat känns det som. Som flera av Agathas spunky "go get it"-tjejer har Emily bra självförtroende och en obruten optimism. 

Bokens berättarröst förtäljer: 

    ”Emily had never yet acknowledged that any other person’s judgment was superior to her own.”. 

Samtidigt går det inte att ungå att se likheterna mellan tidigare unga frejdiga damer av samma skrot och korn i Tuppence, Anne Beddingfield och Katherine Grey. De var nog alla varianter Agathas idealbild av sig själv skulle jag gissa. 

Men alla de övriga karaktärerna flöt snabbt ihop för mig och det blev rörigt vem var vem. Det hjälpte inte att det var så fasligt många figuranter som rörde sig på brädet. Boken är också fylld av "red herrings" och oförlösta missvisande ledtrådar. Vad hände med Jennifers handikappade make som verkade ha en kärleksrelation med sin nurse Miss Davis? Varför kastar Agatha in att en släkting till Sylvias make Marting Dering med samma efternamn som en av de misstänkta (Rycroft)? Båda dessa trådar lämnas hängande.

Vi har också några ledtrådar som besvaras men som inte har med mordet att göra som paret mamma och dotter Willet. De var där för att hjälpa maken/pappan att fly från det ökanda fängelset mitt i Dartmoor. Hade inget med mordet att göra. För många tankar i huvudet på Agatha? Om man jämför med The Murder on the Links har vi två historier med i princip lika många karaktärer men i den boken kändes  det som att historien hängde ihop mycket tajtare.

Men som alltid i Agathas böcker finns det trots allt ljuvliga passager med underfundigt författade meningar och beskrivningar. Här i boken bjuds det till exempel på te stup i kvarten. Det var också mysigt när Emily jämförde med kortspelet bridge när hon kom på att hon skulle undersöka alla potentiella misstänkta som först hade alibin, som det verkade i alla fall. Spelföraren räknar sina förlorare medan försvaret räknar sina vinnare. Vänd ut och in på det, tänk utanför boxen...

Slutet av boken, efter mördaren hade avslöjats, var en favorit. Minst två figurer frågade Emily nyfiket vem hon skulle välja, James, hennes odugling till fästman, eller Charles, den lite framfusige journalisten som hjälpt henne under historien. Charles kändes som den rätte men hon valde tönten James. Detta belyser nog mest på Agathas syn på äktenskapet efter att "the old wretch Archie" varit otrogen och övergivit henne. 

Emily om valet och sin fästman: 

    "In some ways I really think that men are beasts. That’s why it’s so nice when one finds a man who one can really rely on." 

Det känns som att hon beskriver en man som hon lätt kan manipulera och hålla under kontroll, samt att hon hellre väljer ett liv utan överraskningar i utbyte mot säkerhet. Detta rimmar illa med hur Emily beskrivits i resten av boken. 

Vad tror ni om Emilys val och om boken i allmänhet?

Agatha har låg lägstanivå så den får en tvåa.

Originalutgåvan US 1931

Shinypodden - Season 16: Castlepodden

Idag startar vi en ny full säsong av Shinypodden. Denna gång är det Henke och Frans som nördar ner sig i den kära amerikanska tv-serien Castle som ursprungligen gick på tv i Amerika mellan 2009-2016.

Vi kommer inte gå igenom alla avsnitt i ordning, istället hoppar vi runt som ett par galningar. Det kommer bli elva avsnitt om vi har tur och vi kommer ha ett huvudnummer, teman, prologer och Firefly Corner. 

Första avsnittet har döpts till: Castle börjar hitta sin identitet

Hemläxan till episode 1 Castle börjar hitta sin identitet:

• Huvudavsnitt: 1.7, bonus 1.1
• Temaavsnitt: 2.2, 5.19
• Firefly Corner: 1.6, 1.7 (dublett huvudavsnittet)
• Prologer: 2.4, 2.10, 2.14, 2.19

Hemläxan episode 2 Gate down, train's coming:

• Huvudavsnitt: 4.11
• Temaavsnitt: 4.22, 5.20
• Firefly Corner: 3.14, 4.5 
• Prologer: 2.15, 2.16, 2.22, 3.3

Shinypodden hittas där poddar finns. Vi ses i podden! 

2025 - Året på Fripps Filmrevyer

Ännu ett år på bloggen har flugit förbi och jag ska försöka sammanfatta vad som hände här på denna 15-åriga mötesplats och för mig kära institution.

Film på bio blir mer och mer glest och långt emellan. Bästa filmupplevelsen på bio var i alla fall när jag och Carl gick på fin-bio i Las Vegas under sommarens resa till det stora landet i väster. Tror det var någon form av superhjältefilm vi såg. Oklart!

Film hemma i biorummet blir av i alla fall. Året inleddes med att Jag och Carl avslutade vår John Ford-podden. Vi gjorde elva avsnitt och jag tog på mig extrakursen och adderade åtta ytterligare filmer, alla westerns. 19 Ford-filmer under västen gjorde att jag kände mig väl förberedd inför vår resa i Monument Valley under semestern.

Under sommaren och en bit inpå hösten blev det mycket film från 1975 då jag, Jojje, Niklas och Carl poddade om de bästa filmerna från Carls födelseår 1975, ett dubbelt 50-årsfirande. Hurra för filmer från 1975 och grattis till Carl på 50-årsdagen.

Till detta kom filmer från 2024, några från 2025 och spridda filmer som visades för systerbarn och andra besökare.

Jag delade ut två femmor till film under året, och överraskande nog var båda filmerna första tittar; Filip och Fredriks dramadokumentär Den sista resan (2024) samt den ljuvliga lilla dramakomedin The Ballad of Wallis Island (2025). Till detta sågs Alien (1979) med systerdottern. Den är givetvis en femma men jag hade redan bloggat om den så det behövdes inget nytt inlägg.

TV-serier är ju fantastiskt när det är som bäst, minst lika bra som en bra film. Formatet ger utrymme för ett långsammare berättande, att låta en historia ta god tid på sig. I perfekta förhållanden är en tv-serie som mötet mellan boken, filmen och musiken i vacker symbios. Året har dominerats av serier från Taylor Sheridan. Jag hann med att se 13 säsonger och den enda femman som delades ut gick till Sheridans magiska mini-serie 1883. Makalös serie och utan tveckan en topp 5 bästa tv säsongerna jag någonsin sett.

Shinypodden, Shinypodden Special och Shinypodden Special Extra tuffar på. Shinypodden, dvs traditionella poddsäsonger, vilade reseten av året efter John Ford-podden tog slut. Men vi kommer åter starka under 2026 med minst fem säsonger! 2026 blir Shinypoddens år.

Specialen kör vi två gånger om året (minst). Det är när jag, Jojje, Niklas och Carl poddar om de bästa filmerna från ett år. Nu i vår blir det bästa från 2025 och under hösten blir det ett äldre år, precis som under 2025 kommer vi köra ett jubileumsår som också är ett födelseår från en av oss fyra!

Special Extra flyttade under året till Patreon. Där samlar vi våra musikpoddar med mig och Niklas, plus gäster ibland. Gå in på Patreon och bli gratis följare till Shinypodden så för du våra poddar om bästa albumen för år under eran från och med 1967 och till nutid. Ibland hittar vi på andra varianter som när Måns och hans farbror Anders var på besök och vi surrade om The Cure och deras diskografi.

På tal om musik blev det fem konserter under året. Jag och Niklas gick på hela fyra shower under våren då vi hann med Opeth på Cirkus, Sophie Zelmani på samma arena, The Pineapple Thief på Klubben Fryshuset och framme i maj såg vi till sist legenden Steven Wilson på Cirkus. Konsertsäsongen avslutades för mig i juni då jag och Sir Per såg Neil Young and the Chrome Hearts på Dalhalla. Glada tider.

2025 var året då jag äntligen uppfyllde mitt många år gamla nyårslöfte och återupptog att läsa böcker mer. Jag läste hela 14 böcker under året! Och vad kan vara bättre när man vill komma igång med läsandet ordentligt efter år efter år i dvala? Jo, Agatha Christie! Hennes böcker är så korta att de är slut innan de har hunnit starta känns det som när man är van med tegelstenar från fantasyvärlden. Agathas elva första mysterieromaner slukades. Håll spaning på Shinypodden då det kan komma en podd till dig i ämnet under 2026. Dessutom läste jag Brandon Sandersons Mistborn, de två första av den första trilogin i alla fall. Allra sist men inte minst läste jag Tolkiens The Hobbit, första gången som vuxen och första gången på engelska. En barnbok som funkade för vuxen.

Jaha, vad har vi då att se fram emot under 2026? Film i massor, kanske på bio ibland också. Såklart en hel del tv-serier vilka slåss om tiden med mera läsande. Nästa icke-Agatha bok blir en klassisk bok som jag haft på min radar ett tag och som jag köpte i den lilla westernstaden Durango i södra Colorado i somras. Det är Pulitzer-vinnaren från 1986.

Det blir mera musikpoddar med Niklas. Vi har redan planerat upp hela året, i slutet av varje jämn månad kommer vi ut med album-poddar. Det blir kanske inte lika många konserter under 2026 som 2025, men två är inplanerade och biljetter köpta; Zack Bryan på Parken i Köpenhamn och Luke Combs på Ullevi, båda i juni. Sommar-country!

Jag önskar alla läsare av bloggen ett gott nytt år och vi ses på "andra sidan".

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1982, del 2

Den klassiska nedräkningen av våra topp 10-listor avslutas med våra fem högst placerade. 1982 är i fokus. Året Michael Jackson släppte storsäljaren Thriller. Men kommer Shinypodden ha med den på någon topp 10? 

Henke håller låda, eller TED Talk som Niklas kallar det. Klipparna drog ner lite på orerandet.

Avslutar med en misslyckad inspelning av "bra lösa låtar", klippte bort en del. Våra lyssnarna är starka och tåliga!

Lyssna på musikpodden via Patreon! 

Bonus för de av lyssnarna som hänger i ända till slutet, Marillions episka Grendel:

Grendel (1982)

I. Heorot's plea and Grendel's awakening

Midnight suns bid moors farewell, retreats from charging dusk
Mountain echo, curfews bell, signal ending tasks
They place their faith in oaken doors, cower in candlelight
The panic seeps through bloodstained floors as Grendel stalks the night

Earth rim walker seeks his meals
Prepare the funeral pyres
The shaper's songs no longer heal the fear
Within their eyes, their eyes

Wooden figures, pagan gods, stare blindly cross the sea
Appeal for help from ocean fogs, for savior born of dreams
They know their lives are forfeit now, priestly head they bow in shame
They cannot face the trembling crowd that flinch in Grendel's name

Earth rim walker seeks his meals
Prepare the funeral pyres
The shaper's songs no longer heal the fear
Within their eyes, their eyes

As Grendel leaves his mossy home beneath the stagnant mere
Along the forest path he roams to Hrothgar's hall so clear
He knows that victory is secured, his charm will testify
His claws will drip with mortal blood as moonbeams haunt the sky

Earth rim walker seeks his meals
Prepare the funeral pyres
The shaper's songs no longer heal the fear
Within their eyes, their eyes

II. Grendel's Journey

Silken membranes span his path, fingerprints in dew
Denizens of twilight lands humbly beg him through
Mother nature's bastard child shunned by leaf and stream
An alien in an alien land seeks solace within dreams
The shaper's lies his poisoned tongue malign with mocking harp
Beguiling queen her innocence offends his icy heart

III. Lurker at the Threshold

Hounds freeze in silence bewitched by the reptile spell
Sulphurous essence pervades round the grassy dell
Heorot awaits him like lamb to the butcher's knife
Stellular heavens ignore even children's cries

Screams are his music, lightning his guide
Raping the darkness, death by his side

Chants rise in terror, free round the oaken beams
Flickering firelight portraying the grisly scene
Warriors advance, prepare for the nightmare foe
Futile their sacrifice as even their hearts must know

Heroes delusion, with feet in the grave
Lurker at the threshold, he cares not for the brave, he cares not for the brave

So you thought that your bolts and your locks would keep me out
You should have known better after all this time
You're gonna pay in blood for all your vicious slander
With your ugly pale skins and your putrid blue eyes
Why should I feel pity when you kill your own and feel no shame
God's on my side, sure as hell, I'm gonna take no blame
I'm gonna take no blame, I'm gonna take no blame

So you say you believe in all of Mother Nature's laws
You lust for gold with your sharpened knives
Oh when your hoards are gathered and your enemies left to rot
You pray with your bloodstained hands at the feet of your pagan gods

Then you try to place the killer's blade in my hand
You call for justice and distort the truth
Well I've had enough of all your pretty pretty speeches
Receive your punishment, Expose your throats to my righteous claws
And let the blood flow, and let the blood flow, flow, flow, flow

Andor - Season 2 (2025)

Jag har inte varit ett större fan av Disneys hantering av Star Wars. Deras live action tv-series har inte varit speciellt bra. Jag lägger skulden på ledningen av Disney Star Wars.

När det gäller filmerna under Kathleen Kennedys horribla ledning har det mestadels varit svårartat uselt med ett undantag som heter Rogue One: A Star Wars Story från 2016.

Det är mest för koppling mellan Andor och just rogue One som gjorde att jag drog av plåstret och kollade på andra säsongen av Andor. Jag hade också hört att den skulle vara bra, ta i trä.

Ok, ja detta var kanske det bästa bland tv-serierna. Jag såg första Mandalorian och tyckte det var milt spännande att se världen komma till liv. Den enskilt bästa delen av Mandalorian var avslutningen av andra säsongen. Säsong tre tror jag att jag inte ens brytt mig se.

Första Andor då? Den var hyllad men jag fann den ganska tråkig. Jag hoppades på bättre i S2.

Problemet med Andor är att Cassian, Bix och Wilmon är tråkiga platta figurer som jag inte bryr mig om. Samma sak med det onda laget; Syril, Dedra och alla deras chefer, jag finner aldrig någon anledning att bry mig om dem mer än att de är device för att skapa stämning.

Andor och speciellt säsong 2 lever i mitt huvud på i princip tre karaktärer vilka jag skulle velat se så mycket mer av; seriens "Scarlet Pimpernel" Luthen (Stellan Skarsgård), den stenhårda och spännande Kleya (Elizabeth Dulau) samt politikern som riskerar allt för rebellerna Mon Mothma (Genevieve O'Reilly). Jag skulle velat se en säsong som fokuserade på dessa tre och deras gärningar och där Cassian och de andra endast dyker upp lite då och då. Nu är säsongen balanserad helt tvärtom. Jag fann aldrig Cassians moraliska beslut eller actioninriktade stordåd som speciellt gripande. De övriga figurerna vi får följa var än mer menlösa. Men Luthen, Kley och Mon de gjorde allt det "roliga" under denna fas av motstånden mot Palpatine. Det är de som är de riktiga hjältarna!

Säsongen inleds BBY 4 och vi får tre avsnitt per år. Ett kul grepp att stega ner mot starten av Rogue One, men också något av en antalogi vilket innebär tre årslånga hopp i berättelsem. Momentum stoppas om och om igen.

Den sista fjärdedelen fokusera äntligen mer på Luthen och Kleya än Cass och Bix. De tre avsnitten var det bästa av denna serie och det bästa Star Wars tv-serie jag sett, vid sidan av sista avsnittet av Mandalorian S2.

Första delen, BBY 4, är mer eller mindre redan glömd förutom en härlig scen i slutet av Ep 3 under bröllopet när Mon efter ett kort ödesdigert samtal med Luthen inte vet vad hon kan göra mer än att dansa. Tyvärr är den så starka scenen korsklippt med något meningslöst från en jordbruksplanet. 

Andra delen, BBY 3, är episoder 4-6 och de är också trista förutom en scen i slutet av sjätte avsnittet när Kleya skulle ta bort avlyssningsapparaten från ett antikt föremål samtidigt som fienden är i rummet. Upproret på Ghorman som taget ur en film om den franska motståndsrörelsen under andra världskriget var kanske väl menat men usch så icke spännande det var. Till sist fick Bix sin hämnd mot elak man som torterat henne. Varför de klippt ner den sekvensen så förtvivlat fattar jag inte. Med tanke på hur svag historien varit under de första sex avsnitten kunde man tänkt sig att de gjort en större sak av detta. Vi kunde fått en mycket längre och mer spännande berättelse om hur Bix och Cassian kunde bli ensamma med honom, en lång scen med en obruten konversation mellan Bix och monstret, förväntningen inför slutet är spänningen (!) och inte minst att vi kunde fått se lite mer av hämnden...

Den tredje delen, BBY 2, är lite lite bättre. Dels gör Alan Tudyk entré och det är pluspoäng såklart. Allt om Ghorman är olidligt, men Mon Mothmas eldiga politiska tal och efterföljande flykt där Cassian räddar henne var spännande på riktigt. Tyvärr orkade showen inte fullfölja med en komplett fritagning. Just när det såg som mörkast ut så var de helt plötsigt ute på trappan ner till plazan långt från soldaterna. Jaha, det gick ju smidigt...

Ok, så kommer vi till den fjärde och sista delen, BBY 1, tre bra avsnitt och den del av säsongen som jag faktiskt fick lite, lite old school feeling som om detta vore riktiga Star Wars. Ep 10-11 med Luthens död, Kleyas origin story och hennes uppoffring är magnifik. Döm om min förvåning! Showen kan ju när de bara väljer att fokusera på rätt saker. Men too little too late i mina ögon.

Tyvärr fick jag inte min lilla förhoppning uppfylld om att Andor S2 skulle knyt an direkt in i Rogue One (så som Rogue One gör in i Episode IV). Men den kommer ganska nära, och precis som Patrik förutspådde var jag tvungen att se om Rogue One direkt efter jag avslutat säsongen. Så, javisst det finns något här. Tre riktigt bra avsnitt och spridda bra delmoment ur avsnitten 3, 6 och 9. Man får vara nöjd med det lilla man får.

Betyg: 2/5