Film Noir-podden: The Killers vs The Postman Always Rings Twice

 

Välkomna till det åttonde avsnittet av Film Noir-podden. 

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. 

Detta är det sista avsnitten i första säsongen av Film Noir-podden. Den andra och sista säsongen startar senare i vinter.

Dagens filmer är regisserade av Robert Siodmak och Tay Garnett respektive. I den första träffar vi den ikoniske karaktären "The Swede" och i den andra lär vi oss att man inte ska umgås för närgånget med frun till den lokale restauranägaren.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi våndas över The Swedes öde och låter oss förföras av Lana Turners coola hotness.  

Mycket nöje.

Nästa måndag startar vi en minisäsong med filmer från The Archers, dvs britterna  Michael Powel och Emeric Pressburger. Första filmerna blir 49th Parallel vs The Life and Death of Colonel Blimp.

Au Hasard Balthazar (1966)

 

Vi letar efter bra filmer från 1966 och då tar jag in vad som sägs bland kompisar i verkliga livet men också kompisar från någon av flera filmpoddar jag lyssnar på lite då och då.

Josh Larsen från podden Filmspotting har med Au Hazard Balthazar på sin senaste Sight & Sound-lista, dvs en av hans 10 bästa filmer alla kategorier! 

Jag har uppfattat att Josh ser filmen som symbolik för Jesus liv och lidanden och jag kan se detta i filmen. För mig blir det dock inte lika stark upplevelse då jag inte är troende som Josh är.

Filmen följer i alla fall åsnan Balthazar liv från ungt föl tills han dör. Han upplever kärlek från den lilla flickan som tog hand om honom hos den första ägaren. Men efter det byts ägare om och om igen och han behandlas omvartannat illa och mycket illa. 

Filmen är regisserad av fransmannen Robert Bresson. Den är svartvit, långsam och mycket filosofisk. 

Robert Bresson föregick den nya franska vågen. Hans stil är avskalad på gränsen till asketisk, fri från känslosamma beskrivningar. Åsnans eländiga liv presenteras "matter of fact" rakt upp i ansiktet på oss åskådare. Effekten blir en nästan meditativ känsla där känslorna inte kommer ut från filmen färdigpacketerade, utan skapas i oss själva. Vi ser alla grymheter åsnan får utstå och detta har ingenstans att ta vägen än att behandlas i våra huvuden, våra magar och våra hjärtan.

När man undrar vad filmen handlar om finns det inga svar. När man undrar vad filmen sa om livet, finns inga svar där heller. När man till slut önskar sluta tänka på filmen går det dock inte. Åsnan är kvar därinne, lidande i det tysta men pockande på vår uppmärksamhet. Filmen kryper under huden på en. Den hänger sig kvar. Det är kanske detta som är filmkonst.

Betyg: 4/5

Agatha Christie-podden: The Seven Dials Mystery

Välkommen till det nionde avsnittet av Agatha Christie-podden, och det första i denna den tredje minisäsongen om fyra avsnitt.

Här möter vi åter igen Superintendent Battle, Lord Caterham, dottern Bundle och alla de andra.

Mycket nöje!

Citizen Vigilante (2026)

Klart man ville se Citizen Vigilante. Filmen blev tydligen totalförbjuden i Tyskland! Senare lyftes förbudet. På imdb har den en U-formad fördelning av betygen, många ger den en 1:a och många ger den en 10:a. Klart man blir nyfiken. Ett varningens ord till lättskrämda. Filmen är en provokation, ett politiskt inspel i en pågående debatt i Europa och Amerika.

Uwe Boll står som producer, director, written by och cinematography. Han har gjort det mesta ser det ut som. Huvudrollen som vigilanten är Armie Hammer noterbart cancellerad på grund av anklagelser om våldtäkt och annat.

Filmen är mer eller mindre usel rent filmiskt. Men det är såklart dess inlägg i politiken som den blivit mest uppmärksammad för ändå. Den handlar om en Batman-liknande figur som drar runt i någon stad och mördar våldsverkare som undgått straff, och korrupta domare som inte dömde gärningsmännen. Det är liknande grundstory som vi ser i Dexter, The Equalizer, Death Wish, vissa Reacher och alla möjliga revenge-filmer som finns där ute. Skillnaden här är att teamet med Boll och Hammer i spetsen pekar ut migranter som de skyldiga till mord och våldtäkter. Är det verkligen fair?

Detta är förstås dynamit i debatten, som alla förstår som hängt med i nyheterna de senaste åren. 

Vad tycker man om detta då? Filmen är uppenbarligen inte ens intresserad av några filmiska höjder utan vill endast verka som ett inlägg i den politiska debatten. Det är ok som företeelse, men jag tycker inte att den angriper frågan på ett bra sätt. Frågan hade kanske varit värd en mer nyanserad hantering. Samtidigt har de rimligen haft som mål att chocka publiken. Den är per design grotesk i sitt bildspråk, utförande och uppenbara politiska agenda. Den är vad den är helt enkelt.

Filmen berör utan att säga det rakt ut "toleransparadoxen" vilket är en intressant filosofisk fråga, och en fråga som alla fria samhällen bör förstå och för att komma dit bör frågan diskuteras brett. Den intresserade kan läsa vidare om Karl Poppers tankar i frågan. Karl Popper var en österrikisk jude och filosof som flydde til England under andra världskriget.

Kul att ha sett filmen och kunnat stilla nyfikenheten som fanns där. Jag vet inte om den uppfyllde några förväntningar, jag hade knappt några. Det var kanske det att den lyckades uppfylla förväntningen att bli chockad av dess framtoning. Men knappast en film jag kan rekommendera brett.

Betyg: 2/5

The Blue Dahlia (1946)

Här har vi Alan Ladd och Veronica Lake för tredje gången i Film Noir-podden. Och detta är Alan Ladd klart bästa insats. Jag gillar även Veronica Lake men i denna spelar hon lite mer tillbakadragen och avmätt. 

Regissören är George Marshall på manus av Raymond Chandler, hans första filmmanus. Tyvärr är det inte en Philip Marlowe-historia men det är en mycket tydlig Film Noir i alla fall. Det känns skönt efter kantbollar då det gäller genrebeskrivning som Mildred Pierce och The Lost Weekend.

Tre krigsveteraner kommer hem från WWII. Alan Ladd som Johnny är den tydlige ledaren. Han är fåordig och tämligen stenhård. William Bendix spelar Buzz som har en huvudskada med en stor metallbit inopererad i skallen. Han är inte riktigt normal längre. Han kan bland annat inte uthärda modern jazzmusik.

Johnny finner sin "trogna" fru i famnen på en annan man och lämnar henne efter ett bråk. Kort därefter anklagas  en oskyldig Johnny för mord och han finner sig på flykt från polisen. På resan träffar han på Joyce spelad av Veronica Lake.

Sedan händer en massa film noiriga saker. 

Överlag en stark insats av Alan Ladd och William Bendixs Buzz är mer eller mindre oförglömlig. Bra film!

Betyg: 3,5/5

Film Noir-podden: The Big Sleep vs The Blue Dahlia

Välkomna till det sjunde avsnittet av Film Noir-podden.

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. 

Idag bjuder vi på en av de största klassikerna inom classic film noir - The Big Sleep med Bogart och Bacall, samt den välkända men kanske lite mindre hyllade The Blue Dahlia med Lake och Ladd.

The Big Sleep är regisserad av Howard Hawks, en favorit, medan The Blue Dahlia är regisserad av George Marshall.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi fortfarande förförs av Bogarts och Bacalls härliga personkemi som lyser igenom den vita duken.  

Mycket nöje.

Reacher - Season 4 (2026)

Det är väldigt trevligt när en serie rycker upp sig som Reacher gjorde med säsong 4. Både andra och framför allt tredje säsongerna var ett och två steg ner från den lyckade debutsäsongen. Men nu verkar Reacher vara tillbaka om så endast för en säsong.

Alan Ritchson är som vanligt mycket njutbar att se. Handlingen är också bra, säsongen bygger på en bok av Lee Child som de tidigare. Efter den första, elfte och sjunde böckerna adapterar denna säsong den trettonde boken i serien, Gone Tomorrow.

Vad var det då som var bra igen? Våldet! Nu hade de skruvat åt ttummarna lite igen och action och thriller-elementen var riktigt najs. Slutet av säsongen gick långt över de linjer som dragits under tidigare säsonger. 

Den andra stora förbättringen var Reachers närmaste medarbetare, två poliser och en freelance journalist. De spelas av Sydelle Noell, Christopher Marquette och Kevin Weisman. De utgör en schysste kvartett.

Säsongens mail villains var inte speciellt övertygande i sina roller, det kändes som att de var mer hotfulla på pappret än hur det blev i serien men det dög ändå.

Det var lite kul att se Marc Blucas som kongressledamot John Sampson. Honom glömmer vi inte som tönten Riley Finn i Buffy. Stackaren, ska han någonsin bli fri från den serien? Nej!

Häpp, detta var en kul tittning. Jag såg avsnitten ett per vecka och det blev snabbt det bästa som gick på tv just då. Konkurrensen bestod av den återstartade Ted Lasso och dess fjärde säsong. Det känns som att Reacher närmast vann på walk-over. Mer om Ted Lasso i senare post.

Betyg: 3+/5

Shinypodden Special Extra: Bästa albumen från 1967, del 2

Publiceringen av albumåren har flyttat till torsdagar. Som vanligt får man dem genom att bli patreon. Gå in på Patreon och gå med gratis, Shinypodden. 

Året 1967 betraktas av musikhistoriker som det kanske viktigaste och mest transformativa året i modern musikhistoria. 

Nu har vi kommit fram till crème de la crème av albums från året. Vi räknar ner vå lista från plats 10 till ettan, som antagliga alla lyssnare kan lista ut redan före lyssningen. Gå in och lyssna! 

Nästa albumår kommer ut i början av november och då blir det albumåren 2013 och 2014.

Men redan nästa torsdag inleder vi fyra nya poddavsnitt om Agatha Christie böcker (avsnitt 9-12). De kommer ut på den vanliga feeden, men har som sagt bytt publiceringsdag.

De fyra resterande torsdagarna i oktober kommer vi avnjuta följande böcker/avsnitt:

9. The Seven Dials Mystery - Bundle och Superintendent Battle i farten igen
10.  The Murder at the Vicarage - första romanen med Miss Marple
11. The Sittaford Mystery - Agathas första "mystery novel" dvs stand alone historia
12. Peril at End House - Poirot och Hastings är på semester

Lady in the Lake (1946)

Lady in the Lake är Robert Montgomerys magnifika misslyckande. Han gjorde denna Philip Marlowe-film för studion MGM. Storyn är att MGM sparkade Montgomery efter att filmen blivit ett fiasko.

Han spelar själv Marlowe men vi får knappt se honom i bild. Han lufsar förbi några få gånger via speglingar. Montgomerys briljanta idé var att göra filmen i first person point of view på samma sätt som Raymond Chandlers böcker var skrivna. Filmen är en adaption av boken med samma namn från 1943.

Bissart nog så inleds filmen med att Montgomery sitter vid ett stort skrivbord och presenterar filmen som ett annat State of the Union.

Handlingen kan jag inte ens komma ihåg. Philip Marlowe är less på sitt jobb som P.I. och försöker sig på författaryrket. Han får i uppdrag att söka reda på någons fru. Han vadar genom olika femmes inklusive den fatale. Det händer en massa saker.

Jag tyckte ändå att filmen var underhållande när jag såg den. Det är en vattendelare med point of view experiementet, jag accepterade det denna gång. Det är väl inte så många filmer som filmats så som denna? Har vi några exempel av detta? Skriv av er i kommentarfältet.

Japp, det var det. Vagt positiv räcker till en svag trea.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypoddens Film Noir-säsonger. Denna film diskuterades under avsnittet publicerat den 28:a september, 2026. 

Film Noir-podden: The Lost Weekend vs Gilda vs Lady in the Lake

Välkomna till det sjätte avsnittet av Film Noir-podden.

Under säsongen kommer vi prata om två kända Film Noir-filmer per avsnitt. 

Men nej! Denna gång har vi tre filmer ju. Här har vi nämligen Lady in the Lake, den andra Philip Marlowe-adaptionen vi adderat sent.

Annars har vi giganten Billy Wilders andra film i cupen, hans bidrag i diskbänksrealism-noir The Lost Weekend. Billys film är seedad 12:a (delad med tre andra filmer). Mot den har vi Charles Vidors Gilda med Rita Hayworth (seedad 23). Till sist har vi Philip Marlowe och Robert Montgomerys udda val i Lady in the Lake.

I vå bracket kommer därmed Lady in the Lake tävla i play-in mot Gilda. Vinnare i den matchen får ta sig an The Lost Weekend i den sjätte 16-delsfinalen. Hur ska det gå för Billy? Spänningen är olidlig.

Mycket nöje.

Lyssna på Shinypodden Film Noir-säongen där vi förälskar oss i auburn haired Rita.