Opeth, Stockholm 2025

Opeth, Cirkus, tisdagen den 11:e februari, 2025

Konsertåret kickads igång med svenska metal-progressive-rock, det sagolika Opeth. Mikael Åkerfeldt och killarna i Opeth spelade på hemmaplan och det var bra, mycket bra.

Jag älskar Opeth när de drar emot progressive rock. De är bra när de kör sina mest metalliska metal-låtar också men jag gillar de lugna låtarna mer. Fast om jag skärskådar mina känslor om deras musik är det nog de komplexa, komplicerade och variationsrika låtarna jag gillar mest, oavsett om Mikael growlar elelr ej.

Opeth låtar är långa och Mikaels mellansnack är också långt och mycket underhållande. Konserten blev drygt 2 timmar, och då hann de endast med 12 låtar.

De spelade några riktigt bra låtar som Ghost of Perdition från favoritalbumet Ghost Reveries, In my time for need från det fina albumet Damnation samt Sorceress från skivan med samma namn. Under den senare låten gick Mikaels gitarr sönder och vi fick en längre paus i mitten då teknikern kom in med en annan gitarr och Mikael underhöll oss på sitt sedvanliga obekymrade sätt. den grabben har en skön stil.

Men kvällens klara höjdpunkter var ändå de fyra låtarna från nya plattan The last will and testament. På scenen hade de satt upp cirka 15 olika stora skärmar som ramade in scenen och som skapade en illusionen att vi tittade in i ett gammalt gotiskt slottsrum med tavlor, kandelabrar och annat. Det var mycket effektfullt och det kändes som att man kom in i en annan tid. Eller som att titta in i en film, en film som jag skulle vilja se!

Kvällens bästa låt var A story never told. Basta!

Detta var andra gången jag såg Opeth. Båda gånger på Cirkus och båda gånger med på plats långt bak och högt upp på läktaren. Man ser bra men tyvärr är ljudet inte perfekt diekt uppe under taket, det är som att ljudet trycks ihop mellan vägg och tak och ljudbilden var inte klar under delar av konserten.

Men överlag en mycket bra konsert.

Setlist:

1. §1 
2. Master's Apprentices
3. The Leper Affinity
4. §7
5. Häxprocess
6. In My Time of Need
7. The Night and the Silent Water
8. §3
9. Ghost of Perdition
10. A Story Never Told

Encore:
11. Sorceress
12. Deliverance

 

"The Mysterious Affair at Styles" by Agatha Christie

Publicerad 1920
Agatha Christies bok #1
Poirot #1

Bokens dedikation: "To my Mother"

Location: Herrgården Styles Court och byn Styles St Mary, Essex

Innehåll: Mysterium, humor, familjerelationer och en gnutta kärlek

Trivia: I sin iver att få sin första bok publiserad skrev Agatha på ett slavkontrakt för förlaget The Bodley Head för sin första roman och de fem efterföljande, dvs till och med The Murder of Roger Ackroyd. 

Revy

The Mysterious Affair at Styles är Agatha Christies första roman och boken där Hecule Poirot introducerades. Boken skrevs under brinnande världskrig 1916 men publicerades inte förrän 1920. Kan måhända pappersransoneringen under kriget haft något med den fördröjda publiceringen? Nja, mest var det nog att Agatha inte hittade ett bokförlag som ville ge boken chansen trots flera försök. Sedan blev den liggande tills en personlig kontakt ledde till ett nytt försök, som lyckades.

Detta är en stark första bok om Poirot och hans vänner. Det är trevligt med introduktionen av den lille belgaren. Agatha skapade en detektiv som åtminstone rent fysiskt var som en motsats till Sherlock Holmes, som såklart var den stora kända litteraturdetektiven vid denna tid. Sherlock Holmes publiserades långt in till slutet av 1920-talet så de två överlappade varandra. Sista boken om Sherlock var The Case-Book of Sherlock Holmes som publicerades 1927. Poirot är lite drygt 160 cm lång och satt med ett äggformat huvud. Inte alls lik Sherlock. Båda är briljanta på att lösa mysterier dock.

Historien är berättad ur Hastings synvinkel och Christie spränger in en hel del sublim humor i texten, oftast på Hastings bekostnad. Precis som med Dr. Watson agerar Hastings som läsarens ögon och öron. Ibland inkluderar Hercule Hastings i utredningens och ger honom ledtrådar men allt som oftast hålls den något långsamme Hastings utanför för att undvika att han ska försäga sig. Det framkommer dock tydligt att Poirot tycker om och bryr sig om Hastings, lite som en mentor kanske.

Historien hanterades som första avsnittet i tredje säsongen av tv-serien vilken jag såg 2019 och jag hade glömt vem mördaren var vilket passade bra nu när jag läste boken. Mysteriet är invecklat, och vi får en elegant twist då Hercule avstyr att mördaren blir arresterad för tidigt (för att undgå "double jeopardy").

Detta är den första bok av Christie som jag läst! Tror jag i alla fall. Jag har nu börjat samla på Christies böcker. Jag älskar de gamla pocketböckerna från Fontana med"cover art" av gentlemannen Tom Adams från sexttio och sjuttiotalen. De första sex böckerna hade dock Fontana inte licens för så jag inleder med omslagen från Pan Books, de så kallade "The New Photographic covers" 1966-1968.

Något jag inte kommer ihåg från tv-serien är fokus på Hastings kärleksliv. Eftersom vi läser Hastings tankar får vi på köpet hans funderingar och känslor om personerna i historien. Detta är ett välkommet perspektiv som inte framkommer lika tydligt i filmat format. Vi läser bland annat att han gillar rödhåriga damer, men vem gör inte det? Här blir han väldigt betuttad i Mrs Mary Cavendish. Hon är så innerligt beskriven att jag likt Hastings blir smått förälskad i henne. 

Hastings hinner också med att fria till den unga Cynthia Murdoch, rödhårig. Jag hade lite svårt att avgöra vilken ålder Hastings hade. Han var hemma i England för att vila upp sig från skada han ådragit sig på Västfronten. Men enligt internets var han 30 år 1916, och den gode Poirot verkar vara just pensionerad så runt eller lite drygt 65 år.

Klart bra bok som framför allt har en härlig känsla för både tiden den utspelas och folket i och runt herrgården Styles Court. Karaktärerna i dramat var dock något på den bleka sidan. Jag ger boken en något försiktig trea såhär i början av maratonprojektet att läsa alla Agathas böcker...

Original cover, UK 1920

Den Sista Resan (2024)

Den sista resan är en dokumentärfilm som mest känns som en reseberättselse, vilket ju också kan vara en dokumentär förstås. Men jämför den hellre med The Trip än en "talking heads"-dokumentär så boxar vi in filmen någorlunda i alla fall.

Filips pappa Lars är i 80-årsåldern och har tappat lusten till livet, tappat livsgnistan, är inte nyfiken på livet längre. Krämpor och svårt att gå överskuggar allt i det korta (?) livet som är kvar. Filip får ångest, det är hjärtskärande och det känns igen från livet självt. Filmen tar sig in under huden på mig som åskådare. Jag bevittnar inte bara Filip och hans pappa utan ser för mitt inte mig själv och mina föräldrar.

Så får Filip den briljanta idén att ta med pappan på en resa till det älskade Frankrike. Att på så sätt skaka om honom, att åter väcka livslusten i gubben. Med sig tar han bästa vännen Fredrik och så bär det av i en orange Renault 4 som på en bra dag kan komma upp i 60 km/h.

Sen får vi följa resan och alla upptåg Filip och Fredrik hittar på för att fylla den med minnen och nostalgi från barndomens resor till Beaulieu-sur-mer på den franska medelhavskusten. 

Jag skrattar och gråter om vartannat under resans gång. Krångel med rullatorn, Filip som betraktar sin far från sidan, de fina hälsningarna från de före detta eleverna, Fredriks support... Igenkänning, humor och vemod blandas i en perfekt mix. 

Filip bär sina känslor på utsidan av kroppen. Det är det som gör att han ibland känns så jävla jobbig, men det är lika mycket det som gör att man älskar honom. Fredrik är lojal som få, och precis så som ens bästa vän ska vara.

Lars Hammar: "Kan vi inte stanna en stund till?"

Betyg: 5/5

The Order (2024)

Det är alltid trevligt med svensk anknytning i Hollywood-filmer... Eller?

The Order är en riktigt najs thiller i samma tonalitet som filmer som När Lammen Tystnar. Den har en rå ton och saknar glimten i ögat som vissa thillers har och som då blir något helt annat.

Skådespeleriet är briljant men en lite äldre Jude Law, Nicholas Hoult och Tye Sheridan i första rummet. Law den luttrade FBI-agenten, Sheridan den unge polisen och Hoult som ledaren av den nynazistiska organisationen The Order. Mycket bra insatser allihop. 

Filmen skrapar på ytan på flera intressanta teman. Jag hade gärna lärt mig mer om FBI-agentens liv i NY och problemen med frun. Också Hoult som ledare för The Order hade gärna fått utforskats mer, men filmen studsar på ytan lite för mycket, klarar inte av att penetrera frågorna på djupet.

Filmen bygger på verkliga händelser från nordvästra USA 1983-84, vilket skulle kunnat varit en styrka men istället blev något av ett sänke som filmen dras med. Filmen har en bra inledning och stämningen är ruggig men sedan växlar filmen aldrig upp och blir riktigt spännande eller fördjupar det ruggiga. Den maler på med en och annan stark scen mellan transportsträckor. Det känns som att BOATS aspekten begränsade manusförfattarnas handlingsutrymme lite för mycket.  

Personligen var jag mycket redo för en så välproducerad thriller som denna så jag var hyfsat nöjd med titten, även om den har långt upp till de bästa i genren.

Betyg: 3+/5

Shinypodden Special - The Cure Albums Ranked, part 2

Andra och avslutande delen av The Cure albums ranked med gästerna Måns och Anders.

Vi inleder med alla studioalbum fram till 2008 och avslutar med Songs From A Lost World som släpptes i vintras.

I dagens andra avsnitt avhandlar vi crème de la crème från The Cure samt snackar lite mer ingående om det nya albumet.

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Anora (2024)

Anora har en mycket bra avslutning. Allt efter de lämnar Vegas för andra gången är mycket bra, till och med otroligt bra. Det påminner mig om riktigt fina dramer om vanligt folk som hankar sig fram i ett oglamoröst amerika. Den påminner mig om filmer som In America, The Wrestler eller den tunga Manchester by the Sea. Tyvärr startar denna del först efter vi passerat 2-timamrsstrecket i en film som är två timmar och 19 minuter.

Det måste ändå ses som en förbaskat lång inledning för att nå fram till något sant, verkligt och bra! Inledningen är trevande och spännande när Ivan möte Anora på klubben med "exotic dansers". Sedan kommer flertalet långa hysteriska scener som tagna ur Uncut Gems. Hysteria! Någon skulle givit Sean baker en örfil och bett honom att lugna ner sig och göra film som han gjorde "förr". Detta var min fjärde film av mr Baker och jag måste tyvärr erkänna att det är den jag gillat minst.

Jag prövar en drastisk jämförelse med musiken värld. Denna film är som The Cures nya album jämfört me deras fantastiska album från åttiotalet! Det nya albumet är ofattbart dåligt producerat med för mycket av allt. Gitarrerna är distade och öser konstant på helt okritiskt. Trummor likadant med ekon, reverb och chorus i massor. Till och med en enkel sak som basen är distad. Ljudmattan är massiv, utmattande och inte alls lika elegant separerad så att man hör alla elementen i ljudbilden tydligt. Men om Måns får vara en representant för den moderna ungdomligare publiken kanske det är detta folk gillar nu för tiden?

Det är samma sak med denna film. Den är ett hysterika! Jag var less på stilen mer eller mindre omgående. Skrikande, meningslösa scener som ska vara "upp in your face" på publiken. Jag saknar Bakers vanliga intresse för sina karaktärer. Anora är en nattfjäril som misstar intimitet med en ekonomisk transaktion. Men är Baker nyfiken på vem hon egentligen är? Inte förrän sista scenenn när Igor under akten vill kyssa henne bryter hon ihop. För mig är det just där i den scenen som historien blir intressant. Filmen skulle startat med detta! Det hade blivit en helt annan film. Inte en fokus på den krossade amerikanska drömmen, eller en attack på perversa nyrika ryssar, oavsett vad nu det politiska budskapet med Bakers film är. 

I tidgare filmer har alla eventuella politiska budskap legat i bakgrunden, mer som en naturlig kontext. Här i Anora gör han allt så simpelt att till och med publik och jury i Cannes kunde förstå vad som sades. Men karaktärerna försvinner i kaoset och filmen blir inte bara meningslös utan än värre, tråkig.

Betyg: 2/5

You Hurt My Feelings (2023)

Nicole Holofcener både skrev och regisserade den otroligt varma, roliga och gripande Enough Said från 2013. I huvudrollerna såg vi den fantastiska Julia Louis-Dreyfus och likaledes fantastiske James Gandolfini. Holofcener är kanske en drottning inom genren slize-of-life dramakomedi?

Nja, efter en tv-film (The Land of Steady Habits från 2018) kom dagens film ut 2023. Jag såg filmen för snart ett år sedan men jag har inte riktigt funnit inspirationen att skriva om den förut. Filmen är otroligt blek och gav mig ingenting. Vilken besvikelse.

På pappret är den kanske inte så väsensskild från Enough Said men ändå en avgrund dem emellan. Det känns som att regissören inte har lagt ned sitt hjärta i filmen. Mycket udda.

Återigen spelar Julia Louis-Dreyfus den kvinnliga huvudrollen och hon är alltid bra. Men hon spelar en gnällig och småjobbig personlighet som inte är speciellt intressant att följa på film. Motspelare i denna film är Tobias Menzies och det är inte ett bra val alls. Ni kanske känner igen honom från Game of Thrones? Jag är inte ett stort fan av honom och i denna film var han blek, mycket blek.

Jag saknar ett intressant drama och jag saknar den varma känslan som Holofcener var så bra på att bygga i Enough Said. Istället är You Hurt My Feelings lite smårolig i vissa scener så det är humorn man får ta med sig från denna film.

Äkta makar som gnabbas och pratar av sig med parterna i ett annat par är såklart taget direkt ur Woody Allens playbook. Det handlar om vita lögner, självbild, avsaknaden av självkänsla och hur kommunikationen kan bryta ihop trots att ingen vill det egentligen. Allt från Allens värld, men lite sämre bara.

Jag var så besviken att jag inte ens kan med att ljuga för den och ge den en femma. Sparar mina vita lögner till någon situation där de gör nytta.

Betyg: 2/5

Shinypodden Special - The Cure Albums Ranked, part 1

Specialen tuffar på med ett nytt typ av specialavsnitt. Henke och gästerna Måns och Anders rankar alla album från dent brittiska bandet The Cure. 

I dagens första avsnitt avhandlar vi de lite mindre suveräna albumen. Nästa vecka kommer vi till crème de la crème!

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Flow (2024)

Summeringen av filmåret 2024 närmar sig och det gäller att hitta de där pärlorna som man bara måste se. Jojje tipsade om den lettiska animerade filmen Flow.

Oscarssäsongen är också igång med de nyligen presenterade nomineringarna. Flow är nominerad i både Best Animated Feature film men också Best International Feature film. Det lät ju lite lovande.

Filmen är mycket speciell. Den är fantastiskt animerad men också simpel. Miljöerna och vattnet är fantastiskt, medan djurens kroppar och pälsar är närmast naiva och som taget från en helt annan film. Djurens rörelser är dock mycket bra. En lite förvirrande blandning av högt och lågt i production value blir känslan.

Det andra som står ut är att det är en stumfilm förutom de naturliga läten som djuren ger; katten jamar, hunden skäller, fågeln skriker och kapybaran grymtar. Kapybaran är för övrigt min favorit i filmen, han är som en liten flodhäst i miniatyr.

I huvudrollen är den svarta katten. Hon, som jag gissar at det är, lever ensam i en skog fylld med märkliga ting som en båt fastkilad i kronan på ett högt träd och ett övergivet hus med en massa kattstatyer i trädgården. Sen kommer floden och allt blir översvämmat. Det är inte en tsunami som drar in direkt, snarare vatten som obönhörligt stiger och det stiger snabbt. Lite skrämmande, inte minst för katten som inte gillar att bli blöt om tassar eller annat.

Filmen är helt klart gjord av katt-människor, inte hund-mäniskor. Hundarna är fåniga, opålitliga och allmänt slabbiga. Katten är elegantare och mer eftertänksam på något sätt. Däremot gillar jag inte att de har lagt på ljud av kattens tassar när den rör sig. Det låter som om katten har på sig steppskor nästan. Jag har aldrig träffat en katt som inte går tyst på ett golv. 

Filmen är intressant för att den är så annorlunda. Som animerad film är den mer besläktad med Studio Ghibli än Pixar eller traditionell Disney, men den spelar ändå mest i en egen division. En film utan dialog lämnar mycket år åskådaren att tolka och läsa in i berättelsen. Är översvämningen en symbol för miljöförstöringen? Kanske. Men vattnet sjunker ändå tillbaka och vi förstår att katten lever i ett land där detta händer periodiskt. Vad är det då frågan om? Katten och hennes vänner seglar förbi asiatiska städer som påminner mest om traditionella miljöer från Japan. Vad har det för mening i en Lettisk film? Oklart.

Djuren rör sig mycket naturtroget, speciellt katten. Och samtidigt verkar det som att både den stora fågel och mr Kapybara kan segla! Lite udda. De står vid rodret och styr båten förbi hinder. Till och med katten ser till att båten lägger till vid en strandkant någon gång. Som sagt steget till Studio Ghibli är inte långt, och det är kanske däri vi får en förklaring om valet av miljöerna. En hommage?

Återstående frågor från filmen: Var det sötvatten eller saltvatten? Varför heter filmen Flow och inte Flood? Var höll kattens ägare hus? Var är katten nu? Är den torr, mätt och harmonisk?

Filmen var kortare än 90 minuter så jag lyfter på hatten till Jojje och tackar för tipset. Klart intressant film, ganska bra, men inte en given top 10... Än.

Betyg: 3/5

Only Murders in the Building - Season 4 (2024)

Only Murders in the Building är en mysig och kul serie med mycket humor. Nu inför den fjärde säsongen ville väl Steve Martin och de övriga i teamet förnya sig lite, vilket tyvärr ledde till att de gjorde serien sämre. Det känns som att S4 fokuserar allt för mycket på mordet och dess lösning. Detta element är ju endast kontexten så att vi får hänga de tre huvudpersonerna Mabel, Charles och Oliver och deras podd. Men nu är det istället fokus på att lösa mordet på Sazz. 

Säsongen känns som ett försök att skriva drama mer än komedi. Det är som en hyllning till stuntmän och kvinnor i branschen. Säkert jättebra men det blev så tråkigt ju. Det var så synd om Sazz!

Säsongen är också nedlusad med Hollywood-stjärnor som kommer in och gör halvdanna insatser och lyfter sin lönecheck. Något som kunde varit kul om de hanterat det rätt blev riktigt tråkigt. Enda roliga skämtet var nog Steve Martins kommentar när Ron Howard presenterades, ännu en stjärna som spelar sig själv. 

Vilka hade vi mer? Eva Longoria, Zack Galifianakis, Eugene Levy, Meryl Streep, Paul Rudd, Richard Kind, Kumail Nanjiani, Jane Lynch och Molly Shannon. Den sistnämnde drog ner säsongen några pinnhål på egen hand. Otroligt dålig insats av henne här.

Tänk så mycket roligare det var med alla kufiska grannar i huset under de tidigare säsongerna. Nu fick vi endast åter träffa Michael Cyril Creighton som Howard och den underbara Jackie Hoffman som Uma. Några ljusglimtar under säsongen.

Tyvärr ett rejält kliv ner från en annars tämligen hög "normalnivå".

Betyg: 2/5