Superman (2025)

Jösses vilken gojja. Man kan sannerligen konstatera att "yours truly" inte synkar med James Gunns humor och blanding av tonaliteter, speciellt i hans senaste alster. 

Jag är oftast inte intresserad av den tråkige Stålmannen som är omöjlig att döda. Det enda som dödas i hans filmer är alla former av "stakes". Men med det sagt har jag ändå koll på vad han står för. Här har vi en film som på ytan är en film om "stålis", men som under ytan är något annat. Glöm hjärta, uppriktighet och patos.

Jag tog mig an filmen för jag ville se vad Gunn fått Nathan Fillion att gå med på den gång. Kunde vara kul tänkte jag, men Fillion är en av många otroligt tråkiga element i denna  film.

Nej! Jag ids inte skriva mer om denna skitfilm så jag citerar istället några recensenter jag följer. De sammanfattar vad jag kände i magen rörande filmen...

Sam Van Hallgren (Letterboxd):

"Zero stars, an abomination.

This was like watching that sadistic neighbor kid from Toy Story steal, dismember, and torture your most beloved childhood toy.

And not just dismember and torture, but make your toy behave in ways that were not only wrong and unsettlingly perverse, but in ways that felt counter to their very essence.

Placing Superman in a geopolitically complex world is probably a fool’s errand (in addition to being No Fun At All), but when doing so requires us to believe that Supes/Clark - whose most underrated superpower is his cleverness - is a political nitwit (and defensive and shouty to boot), well, you lost me in act one.

It’s also clear that James Gunn is not for me. His sense of humor is of the Nothing is Sacred kind. But, sorry, Superman is sacred. Gunn gestures at Superman’s iconographic power, but he lacks the reverence. 

Or, if I’m being generous, I’d say that I guess there can be all kinds of Superman movies and I just hated this one."

Josh Larsen (Larsen On Film):

"Superman, the character, is corny, earnest, and kind. Superman—as written and directed by James Gunn—is “cool,” callous, and cruel. It’s an irreconcilable difference the movie cannot overcome.

You may not notice this at first. In David Corenswet, the film has a likably handsome face in the traditional Superman mode, with a gee-whiz temperament to match. (Corenswet doesn’t use the word “swell,” as Christopher Reeve did in 1978’s Superman, but he does toss off a “golly” here and there.) And Gunn, veteran of all three Guardians of the Galaxy films, employs peppy punk songs and bright, primary colors (the latter likely to distinguish this installment from the grimly gray Man of Steel and Batman v Superman: Dawn of Justice). But this is also a Superman film that includes a lethally “comedic” game of Russian roulette; an alien baby held hostage in a black-site prison; a robot repeatedly stabbing itself in the head; and Krypto the Superdog forced to run endlessly on a treadmill in pursuit of digital squirrels. (After all the animal torture in Guardians of the Galaxy Vol. 3, I’m not sure what Gunn has against pets.)

Let’s consider one Superman sequence in particular. After Lex Luthor (Nicholas Hoult, sweating in an underwritten take on the villain) detains Superman and takes him to the aforementioned torture site, Lois Lane (Rachel Brosnahan) teams up with superhero Mr. Terrific (Edi Gathegi) to rescue him. Arriving to face a squadron of mercenaries, Mr. Terrific unleashes a protective “T-Sphere” around Lois while he uses a variety of proprietary projectiles to take out the bad guys. Gunn and cinematographer Henry Braham enclose us in the sphere with Lois, employing an extended, swerving, single take to match her perspective as the action swirls around her. Add Noah & The Whale’s bopping “5 Years Time” to the soundtrack (“Fun! Fun! Fun!”) and it’s almost as if Lois is having her own IMAX movie experience. When the carnage is over and the bubble pops, she—and we—are clearly meant to be wowed, only able to utter an admiring “Holy shit!” as we gaze upon the bodies (some dead?) strewn about. Killing is rarely as clever as it is in a James Gunn film.

Like Corenswet, Brosnahan seems fully capable of anchoring a decent Superman movie. But aside from an early, extended conversation sequence, which means to bring us up to speed on their entire relationship history and dynamics in one scene, they’re not onscreen together much. Gunn’s strategic decision to begin this Superman installment in media res is a smart one, given how many iterations we’ve already had, but the movie still lacks the emotional and character context necessary to make us feel as if any of this is worth our investment.

Indeed, Gunn’s Metropolis hardly seems worth saving, given the the jokey violence, petrified pets, bullied women (poor Sara Sampaio has to endure endless humiliations as Luthor’s girlfriend), and blowhard superheroes (Nathan Fillion also appears as a one-note Guy Gardner/Green Lantern). By the movie’s merciful end, you wonder what a nice guy like Superman is doing in a mean place like this."

Betyg: 1-/5

Brannigan (1975)

Brannigan är en polisthriller lite i samma andra som Clintans Dirty Harry. Denna gång är det the Duke - John Wayne som spelar en resultatinriktad polis från Chicago som åker till London för att frakta hem en mobster som polisen haffat. 

John Wayne är perfekt i rollen som den fyrkantiga amerikanen vars metoder inte alls funkar i sjuttiotalets London. Bara en sådan sak som att polischefen beordrar Brannigan att inte bära vapen! Upprörande enligt Wayne. Han verkade inte heller helt nöjd med att han får en lokal kvinnlig polis som kontaktperson och vägvisare. För övrigt samma dynamik som vi får se i den tredje Dirty Harry-filmen The Enforcer från året efter, 1976.

Filmen är ganska spännande och underhållande med två bra insatser från Wayne och Judy Geeson (The Eagle Has Landed). Mesta humorn ligger i karaktärshumor och situationsdrivna lustigheter, dvs "fish out of water" grejen. 

Polischefen Swann spelas bra av veteranen Richard Attenbourough (Jurassic Park). Dynamiken mellan hans engelska snobb och Waynes burdusa cowboy fick mig att småle igenkännande flera gånger om.

Andra notabla skådisar är Mel Ferrer (Falcon Crest), John Vernon (Animal House), Ralph Meeker (Paths Of Glory) och Daniel Pilon (Dallas). 

Jag såg filmen på en red-eye till Denver,  och som lättsam förströelse på flyget när man är lite sliten var den perfekt. Samtidigt är filmen långt från ett oumbärligt inlägg i vår gemensamma filmskatt. Det blir en tvåa.

Betyg: 2/5  

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1980, del 2

Dagens podd som erbjuds våra följare på Patreon är del två av två om albumåret 1980. Vi avslutar vår albumdraft med rundor 6-10. Spänningen!

Våra musikpoddar ligger numera på vår Patreon. Gå in och stöd Shinypodden på patreon.com, sök upp Shinypodden. Det är också gratis. Vi ses där! 

Heads of State (2025)

Hehe, att en "usel" actionkomedi kan ge en så mycket glädje. Det är konstig på ett sätt men känns helt självklart på ett annat. 

Efter en dags bilkörning från Tetonia, Idaho till Casper, Wyoming via indianreservatet Wind River var vi lite slitna på kvällen. Huset vi hyrt hade en schysste soffa och däri valde vi att relaxa framför denna film.

John Cena som presidenten och Idris Elba som premiärministern, vad kan gå fel? Cenas President Will Derringer, en galen karikatyr av den bistra verklighetens president, och Elbas Prime Sam Clarke som the straigh man som skämten bollas mot. Jag vågade knappast erkänna att jag hade det så kul under titten men resesällskapet konstaterade att jag skrattat högt flera gånger om. Avslöjad!

Nej, det är inte den bästa komedin. Inte den bästa actionrullen. Inte heller den bästa actionkomedin. Men den dög för stunden och uppfyllde sitt på pappret så enkla uppdrag - att underhålla. För trots all sin enkelhet är det specifika uppdraget inte alltid är så lätt att utföra för "the boys and girls of Hollywood"?

Jag gillar båda huvudrollsinnehavarna. Men roligast av alla var CIA agenten Jack Quaid, sonen till Dennis och Meg. Om det kommer en uppföljare, och det kan man alltid anta i dagens filmekonomi, är det honom jag är mest sugen på att se igen.

Andra kända ansikten är Stephen Root (Office Space), Carla Gugino (Women In trouble), Paddy Considine (In America) och Priyanka Chopra Jonas (Baywatch). Solid.

Jaha, betyget? "Helt ok" snurrar runt i mitt huvud... 

Men samtidigt, skrattat högt under titten... Inför "publik". Ja, då får det bli en trea.

Betyg: 3/5

Shampoo (1975)

Shampoo utspelar sig runt valdagen 1968. Det är en komedi, drama och satir av Hal Ashby med Warren Beatty i huvudrollen. Beatty har också skrivit manus tillsammans med Robert Towne (manus till Chinatown med mera). Filmen har varit okänd för mig, men den var faktiskt 1975 års tredje största film i Box Office efter Jaws och One Flew Over the Cuckoo's Nest. Filmen har också berikats med en Criterion Collection-utgåva. Klart man blir lite nyfiken.

Filmen är som sagt en satir som gör upp med det flummiga sextiotalet och dess flower power och sexuella revolution. Den belyser ett amerikanskt samhälle i moraliskt förfall både inom politiken och det privata. Filmen kom ut året efter Watergateskandalen och Richard Nixons avgång. Filmen ger mig en känsla av att ingen bryr sig, vare sig om politiken på djupet eller lojalitet till en partner. Alla ligger med alla och ingen bryr sig. Alla är horor på ett eller annat sätt.

Filmens huvudrollsinnehavare och manusförfattare Warren Beatty var en playboy som härjade i Hollywood under filmens samtid. Meta! Författaren Peter Biskind hävdade i den icke auktoriserade biografin Star att Beatty har haft sex med nästan 13.000 kvinnor. Detta har Beatty förnekat. Det är fine men han verkar ha haft förhållanden med en herrans massa kända kvinnor från Hollywood och musikbranschen i vilket fall. Men denna meta-dimension av Beattys vilda leverne i det privata gör hans George i filmen lite extra intressant.

Filmens kvinnliga stjärnor är också i högsta grad intressanta. Filmen anses vara en komedi bland annat, men den är framför allt en tragedi skulle jag säga. En ganska ung Goldie Hawn spelar Georges unga naiva flickvän som driver omkring på ett stormigt hav utan styrsel. Hon är alltid kul att se tycker jag. Jag hade inga illusioner om att de skulle gå bra för henne i klorna på en regissör som lockade med ett filmkontrakt.

Julie Christie spelar Jackie, filmens mest smärtsamma karaktär. Jackie är Georges ex som väljer rätt, fel eller mitt emellan i filmens allra sista scen. Så som jag tolkar scenen tog den hårt. Brutal.. 

Lee Grant spelar ännu en annan av Georges alla "flickvänner". Hon vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll för övrigt. Hennes Felicia är en sorglig karaktär hela filmen igenom, för henne hade jag aldrig något hopp. Det är värre med dem man hoppas ska "klara sig" än de som är dömda på förhand. 

Men kanske det intressantaste filmhistoriska ansikte vi träffar är den 18-åriga Carrie Fisher i sin filmdebut som spelar Lorna, en go-get-it-girl, en stark karaktär. Kanske den enda av de fyra damerna som finner lycka i livet. Man kan alltid hoppas.

Vår casanova George belägrar dem alla fyra, och vissa flera gånger om. Att han orkar!

Filmen var trögstartad och som satir var den hyfsat effektiv men det är inte i Robert altman-nivå inte, det får man erkänna. Filmen var ändå tillräckligt intressant så att jag hängde med till den tredje och sista akten, då filmen tog sig rejält och avslutningen var riktigt stark. En klar rekommendation blir det ändå.

Betyg: 3/5

Shinypodden Special Extra - Bästa albumen från 1980, del 1

Så har jag och Niklas kommit fram till det första av tre albumår under hösten. Vi kommer köra 1980, 1981 och 1982 i en mini-suite. Denna vecka har vi första delen av 1980, och den avslutande andra delen kommer ut om en vecka.

Vi har också testat ett nytt koncept så albumåret 1980 körs som en tio rundors albumdraft!

Våra musikpoddar ligger numera på vår Patreon. Gå in och stöd Shinypodden på patreon.com, sök upp Shinypodden. Det är också gratis. Vi ses där! 

Nobody 2 (2025)

Den första Nobody från 2021 var en frisk fläkt med lite härligt übervåld. Jag tyckte efter titten att den var trevlig men lättglömd, men så blev det faktiskt inte. Den har klamrat sig fast i minnet. Därför var det givet att kolla in uppföljaren Nobody 2.

Nu är vi inte naiva över vår hjälte och hans skills längre. Vi vet att han är en handelsman inom våld, och att han inte bryr sig så mycket om sitt eget välbefinnande. Han gillar däremot inte när bad hombres ger sig på hans familj och det är just det denna film fokuserar på. 

Vi möter dem alla när de ska åka på semester "National Lampoon's Vacation" style. Väl framme visar det sig snart att de gulliga minnene från uppväxten var lite skeva. Nobody med familj (inklusive pappa och brorsan) har hamnat i redneck country och ett centrum för knarkhandel och annat snaskigt.

Boss över the bad hombres är Lendina spelad av den gamla godingen Sharon Stone. Hon gör ett bra jobb som en elak boss. Eller? Well, tja ett hyfsat jobb ska jag kanske kalla det. Det är kul att se henne göra entré i filmen. Det var länge sedan jag såg henne i något. Men hennes Lendina blir ganska snart endimensionell i all sin ondska och karaktären blir därmed ganska ointressant.

Pappa Nobody spelas av Doc från Tillbaka till framtiden, Christopher Lloyd. Han har åldrats han också, näsan är nu gigantisk. 

Nobody och familj röjer och dödar bad homres i parti och minut. Det är trivsamt att titta på men säkert lättglömt. Eller?

Nåväl, trots att det var en kul titt hamnar jag i "helt ok" träsket igen. Där ser man.

Filmen spelar i några divisioner under filmer som John Wick och serier som Reacher. Well, well.

Betyg: 2/5 

Three Days of the Condor (1975)

Detta var en omtitt inför poddningen i höst. Jag kom  ihåg den som ganska bra och jag var nyfiken på om den skulle växa vid en omtitt och döm om min förvåning när så blev fallet. 

Den går i samma långsamma tempo som många filmer gjorde på sjuttiotalet. Det blir mycket fokus på Robert Redford och hans halvtråkiga analytikerjobb inom CIA. Redford är alltid intressant att se i vilket fall. Filmens andra ansikte som är värt att nämna är vår egen Max von Sydow som den iskalle lönnmördaren på jakt efter Redford. Han är riktigt najs i denna film med en hysterisk klädstil om roade mig hela filmen igenom. Hans mustasch var också en favorit. Det tredje och sista ansiktet som bör nämnas är Faye Dunaway. Jag var sval inför hennes insats när jag såg filmen första gången, men vid denna titt tyckte jag hon var mycket mer intressant. Hon spelade rollen med ett bra djup som gjorde mig mer nyfiken på hennes på ytan bräckliga kidnappningsoffer. Klart positivt.

Att Redford kidnappar henne och sedan får hjälp av henne påminner mycket om handlingen i The Bourne Identity (första boken från 1980, vem vet om Robert Ludlum blev inspirerad av denna film).

Manus för filmen är bra. En hel del saker i mysteriet lämnas osagda och filmen räknar med en publik som kan tänka själv. Vilken överraskning! Det är man inte van vid med dagens film...

Miljöerna och sjuttitals-feelingen inklusive all gammal teknik som telefonkiosker och de gamla stationära telefonerna som man ringde med genom att stoppa fingret i ett hål och föra runt handen i en cirkelrörelse gav många nostalgipoäng. Det var också tydligt att filmens fotograf gillade att fota the Twin Tower som vid filmens inspelning inte var många år gamla.

Filmen är både spännande, bra mysterium, och lite haldassigt ospännande då jag aldrig känner några riktiga stakes. Men mer positivt än negativt ändå.

Till slut kan jag konstatera att filmen har ett mer eller mindre helt öppet slut som jag ändå måste hylla. Även om det infann sig en liten känsla av otillfredställelse om hur det gick för honom senare. 

Filmen är uppe och nosar på en fyra men jag nöjer mig med en stark trea. Den blir helt klart en kandidat för listan i alla fall.

Betyg: 3+/5

The Fantastic Four: First Steps (2025)

Semstern spenderades i det stora landet i väster. I början av augusti sammanstrålade jag och Carl i cirkusen Las Vegas inför vår road trip som skulle ta oss från Nevada via Utah, Idaho och Wyoming till slutmålet i Colorado. Vi besökte bland annat ett antal fantastiska nationalparker, Monument Valley och Jackson Hole med omnejd.

Dagen före vi drog iväg i den stekande ökenhettan tog vi chansen att ta in en biovisning av den nya MCU-filmen. Det var dags för de första stegen i Phase Six. Vi valde Brenden Theaters och en salong med JB-X som såldes in med: 

"An elevated cinematic experience with immersive sound and sharp digital projection. Coupled with a giant curved screen and reservable premium recliners, JB-X makes movie magic come to life." 

Det lät ju najs och det var det sannerligen. Vi bjöds på bio kändes det som med tanke på hur billigt det var. I vilket fall blev det en superb visning och vi stormtrivdes att fly solens brännande strålar och sjunka in i en fantastisk värld för några timmar.

Filmen var helt ok, speciellt i jämförelse med flertalet av MCU's svagaste skapslser från de senate åren. Men tyvärr verkar det som att magin är som bortflugen för mig. Den försvann kanske i det ögonblick Tony Stark offrade sig för mänskligheten?

Filmen lekte med en blandning av 50- och 60-talsestetik blandat med nutid. Detta var inte förvånande då regissören är Matt Shakman som har hoppat över till film efter WandaVision. Han återvinner gamla ideer, men det gjordes klart bättre i tv-serien, och nu känns det lite "been there, done that" över det hela.

Tyvärr kände jag mig aldrig speciellt engagerad av våra 4 hjältar. Jag är innerligt trött på Pedro Pascal och The Thing som hälften skådis och hälften cgi gav inget större avtryck. Lite trist för Ebon Moss-Bachrach dock. Jag gillade Vanessa Kirby och Joseph Quinn som syskonen Storm. De var relativt sett underhållande. Med svagare och svagare filmer i MCU är det endast "allt är relativt" kvar att hänga upp pluspoängen på.

Filmens main villain Galactus var ok-ish men han påminde för mycket om Dormammu, the main villain från den första Doctor Strange-filmen. Är det så att MCU redan börjar återvinna sina egna figurer och stories? Jag trodde de hade en ocean av stories att använda från sina comics...

Roligare biobesök än film, men så är det ibland.

Betyg: 2/5

Rooster Cogburn (1975)

Åldrad hertig och åldrad gudinna i en oförarglig western med ett manus skrivet specifikt för de två. Filmen spelar på stereotyperna "John Wayne” och ”Katharine Hepburn”. Och den gör det bra på ett sätt, men det går förstås inte att undvika att jämföra den med stjärnornas tidigare verk, och då blir detta "minor Wayne" och i högsta grad "minor-minor Hepburn". 

Vi återser här Rooster Cogburn från True Grit. Han är ute och jagar tjuvar. Denna gång får han med sig den religiösa Sister Goodnight och indianpojken Wolf. De jagar den onda Hawk som med sitt gäng stulit nitroglycerin som de tänker sig råna en bank med. På vägen har han i kallt blod skjutit ihjäl Reverent Goodnight, Eulas far, och Wolfs hela familj. 

Dialogen är kvick men den känns lika skröplig som våra storstjärnor var i verkligheten. Wayne spelar som så ofta sent i karriären en "old school" western som lite tappat kontakten med den nya tiden. Om än daterade skämt är det ändå underhållande när Cogburn filosoferar om kvinnlig rösträtt samt jämför värdet på en kvinna och en häst (ute i vildmarken, mind you). Hepburns reaktioner var mycket udnerhållande. Här blir castingen extra lyckad. Katharine Hepburn har såvitt jag vet aldrig spelat något annat än starka och mycket dominerande kvinnliga karaktärer. Hon står lätt upp emot John Waynes gigantiska personlighet.  

Skurkarnas spanare Breed spelas av Anthony Zerbe som man känner igen från tv-serien Macahans. Härliga tider det.

Småputtrigt och underhållande utan att uppröra eller få nålen att röra sig speciellt mycket.

Dialogen omnämnd ovan:

Rooster Cogburn: "Out here in the West we value a spirited woman almost as much as a spirited horse."
Eula Goodnight: "Almost as much, eh?"
Rooster Cogburn: "Yes, Ma’am. Almost as much. Not quite. But almost." 

Hoppsan. Tror inte att en sådan dialog skulle skrivas idag och väl är väl det? Nu kan tilläggas att Rooster för övrigt är artig och försiktig med Sister Goodnight.

Betyg: 2/5