The Meg (2018)

Jag råkade se en dialoglös scen från The Meg på tv häromveckan. Jason Statham! En stor haj! Jamen visst, den ska vi se. Statham är en av få skådespelare jag väljer film på grund av.

Sagt och gjort, några dagar senare slog jag mig ner och kollade in filmen. Detta är som förväntat en blek kopia av Jaws, med sämre dialog, obefintligt drama och en massa mer men töntigare action. Allt blev som jag trodde. Förutom att jag i ärlighetens namn inte hade räknat med en så usel dialog. Herre jösses.

Statham är bra, som alltid, men hans kinesiska motspelerska är patetiskt dålig och deras banter sinsemellan är smärtsam att sitta igenom. Det känns som att Statham är sig själv i scener han är ensam i, men när han har sin motspelerska i rummet ser han ut att skämmas. Och skämmas ska han göra.  

Detta är en film gjord på kinesiska pengar och uppenbarligen ingick det i uppdraget att tvätta Kina, vilken typ av "washing" detta nu kan vara... Vi har sport-washing, här är det film-washing?

Actioninnehållet är tyvärr tråkigare desto längre in i filmen vi kommer. När den lilla hunden blir räddad i slutet hade skämskuddarna sedan länge tagit slut. Det är fascinerande hur nya filmskapare göra allt för att inte gör sina filmer så bra som möjligt. Facit finns i massor av äldre filmer, såsom redan nämnda Jaws, eller "hajen i rymden" Alien. Det finns många att titta på för att lära sig. 

En hjärndöd film som denna ska aldrig, aldrig kritiseras för att de är ologiska. Det går inte ihop, logik med en film som The Meg. Men, jag måste ändå klaga lite, inte minst därför att filmen själv gör en så stor sak av denna lilla detalj...

I slutet måste Statham och hans kompisar skynda sig till en beach för att rädda badande turister och en hund. Detta för att myndigheterna inte hade blivit informerade om The Meg i tid. En "nervpirrande" kapplöpning... Detta spektakel efter att vi redan i prologen sett Statham kämpat mot en Meg fem år tidigare. Ok, så det har alltså funnits minst en Meg som simmat omkring och ätit badande turister och hundar sedan dess... Nej, filmen bryr sig icke om sådan petitess som logik.

Betyget blir en generös etta.

Betyg: 1/5

Permanent (2017)

När det gäller filmer från sektion American Independents på Filmfestivalen så blir jag sällan riktigt besviken. Men eftersom det är så svårt att i förväg gissa sig till vilka de riktiga pärlorna är så brukar jag försöka planera in så många som möjligt, "beat them in numbers" så att säga. Permanent var en av de filmerna från AI-sektionen som jag valde på en ren chansning. Rainn Wilson och Patricia Arquette i rollistan och en film som utspelas under 80-talet räckte för mig.

Jag och Johan S såg filmen på festivalens första dag. Vi hade redan sett del Toro's The shape of water och efter en liten kort promenad ner till Saga inrättade vi oss i gigantiska sal 1. Det var inte många där i publiken men med tanke på den muntra stämningen under hela visningen tyckte nog de flesta att detta var en mysig och underhållande film.



Det är 1982 någonstans i Virginia. Familjen är på dekis, pengarna tryter och relationer knakar. Dottern vill plötsligt permanenta håret för att bli mer intressant. Låt oss säga att håret behövde några veckor på sig att "stilla sig" efter "the perm job". Dottern Aurelie spelas förträffligt av unga nya ansiktet Kira McLean. Vad tänkte föräldrarna på när de gav henne det namnet? På amerikanska uttalas det "orally" vilket de nya klasskompisarna snart inser. Häcklandet har inga gränser. Barn kan vara så elaka.

Mamman Jeanne är kort och tjock och påminner om Dolores Umbridge till kropp men inte till personlighet. Hon är en välmenande mamma som dock känner sig trängd i livet. Som vi alla har hon drömmar och förhoppningar, många som inte slagit in i livet. Hennes man Jim är inte elak egentligen men han är allt annat än observant för Jeannes behov i livet. Jim har förlorat jobbet och han kämpar mot en falnande självkänsla symboliserad av hans flintskallighet. Med en fasansfull tupé försöker han återuppliva ungdomens glansdagar. Och mitt i allt har vi Aurelie. Hon har det inte lätt, men detta är lyckligtvis inte en film som intar offermentatliteten. Aurelie är frejdig på sitt egna sätt. Hon tar inte skit.



Filmen är mysig och ganska rolig titt som tätt. Den är helt klart godkänd men den slår inte igenom taket. Den är kanske lite för försiktig eller så hittade inte Colette Burson den där extra lilla detaljen i handlingen som gör att filmen lyfter. Filmens slutscener är supergulliga och berörande men med lite distans kan man konstatera att den följde den givna mallen för denna typ av underdog-film. Lite för enkelt kan tyckas.

Samtidigt har flera lustiga scener och situationer poppat upp i huvudet på mig sedan jag såg filmen och jag känner att den var riktigt kul. Som andrafilm en vardagskväll under filmfestivalen var den helt ok och den var värd den förlängda tiden nere på stan.

Jag ger Permanent tre afrofrisyer av fem möjliga.

Betyg: 3/5