Vem döljer sig bakom pseudonymen "Bo Balderson"? Det kan mycket väl den svenska litteraturens mest spännande fråga. Inför sommaren tänkte jag att jag skulle läsa första boken i Game of thrones-serien, men precis som första gången jag började läsa den boken tröttnade jag ganska snart. Den var för seg. Jag var därmed på semestern nere i sommarstugan på Tjörn och hade ingen bra bok med mig. Istället hittade jag en gammal favorit i bokhyllan. Jag har nog läst Statsrådet och döden minst två gånger tidigare.
Böckerna om Statsrådet och hans vapendragare Adjunkt Persson är, för er som inte stiftat bekantskap med dem, kriminalromaner som är skrivna med en mycket stor portion humor och glimten i ögat. Statsrådet är när serien börjar en 14-banrnsfar som av en slump hamnat i Tage Erlanders regering som inrikesminister. Han är också som av en slump en av Sveriges rikaste industrimän. Statsrådet är bullrig och barnslig, han älskar saft och långa bad i havet, men också väldigt klurig och enveten. När han dessutom inte verkar ha ett uns skam i kroppen är han den perfekta detektiven för de mordfall han och Adjunkten ställs inför. Statsrådet löser mordfall till höger och vänster som om han vore en Poirot eller Miss Marple.
Språket i Statsrådet-böckerna är underbart! Det handlar om ren läsnjutning när dessa böcker slukas. Beskrivningar och liknelserna är otroligt fyndiga och välfunna. Språket är en aning gammeldags, böckerna börja skrivas under andra halvan av 60-talet, men de är framför allt roliga. Det är inte ofta jag skrattar högt när jag läser böcker, men om det sker är det nog vara en Statsrådet-bok jag håller i handen.
Det som är mest kul med böckerna är Baldersons beskrivningar av karaktärer och situationer. Författaren är uppenbarligen väl insatt i svensk inrikespolitik i ett brett perspektiv och med regeringsarbete specifikt. Den politiska satiren är lysande, aldrig elak men allt som oftast vass då den bygger på en sanning i botten som belyses vilket får kommentaren att växa och blomma ut.
Mordfallet i debutromanen är klurigt men ganska långsökt. Eftersom jag läst boken tidigare hade jag mina aningar om hur det gått till. Det gjorde dock inget och läsupplevelsen förtogs knappt. Det är allt runt omkring fallet som är bokens centrala delar. Jag kunde dock direkt identifiera de små ledtrådar som Balderson lägger ut i bokens första hälft. Lustigt nog sår han marken med en hel del missvisande och avledande "ledtrådar" också, och i slutändan är det nog så svårt att avslöja vem mördaren är och hans motiv. Statsrådet benar dock ut allt till slut.
En stor fördel med böckerna är också att de är rimligt korta, en drygt 200 sidor per bok. Det du G.R.R.M!
Böckerna om Statsrådet och hans vapendragare Adjunkt Persson är, för er som inte stiftat bekantskap med dem, kriminalromaner som är skrivna med en mycket stor portion humor och glimten i ögat. Statsrådet är när serien börjar en 14-banrnsfar som av en slump hamnat i Tage Erlanders regering som inrikesminister. Han är också som av en slump en av Sveriges rikaste industrimän. Statsrådet är bullrig och barnslig, han älskar saft och långa bad i havet, men också väldigt klurig och enveten. När han dessutom inte verkar ha ett uns skam i kroppen är han den perfekta detektiven för de mordfall han och Adjunkten ställs inför. Statsrådet löser mordfall till höger och vänster som om han vore en Poirot eller Miss Marple.
Språket i Statsrådet-böckerna är underbart! Det handlar om ren läsnjutning när dessa böcker slukas. Beskrivningar och liknelserna är otroligt fyndiga och välfunna. Språket är en aning gammeldags, böckerna börja skrivas under andra halvan av 60-talet, men de är framför allt roliga. Det är inte ofta jag skrattar högt när jag läser böcker, men om det sker är det nog vara en Statsrådet-bok jag håller i handen.
Det som är mest kul med böckerna är Baldersons beskrivningar av karaktärer och situationer. Författaren är uppenbarligen väl insatt i svensk inrikespolitik i ett brett perspektiv och med regeringsarbete specifikt. Den politiska satiren är lysande, aldrig elak men allt som oftast vass då den bygger på en sanning i botten som belyses vilket får kommentaren att växa och blomma ut.
Mordfallet i debutromanen är klurigt men ganska långsökt. Eftersom jag läst boken tidigare hade jag mina aningar om hur det gått till. Det gjorde dock inget och läsupplevelsen förtogs knappt. Det är allt runt omkring fallet som är bokens centrala delar. Jag kunde dock direkt identifiera de små ledtrådar som Balderson lägger ut i bokens första hälft. Lustigt nog sår han marken med en hel del missvisande och avledande "ledtrådar" också, och i slutändan är det nog så svårt att avslöja vem mördaren är och hans motiv. Statsrådet benar dock ut allt till slut.
En stor fördel med böckerna är också att de är rimligt korta, en drygt 200 sidor per bok. Det du G.R.R.M!
