Mannen på taket (1976)

På svenska wikipedia kan man läsa om Mannen på taket att "Filmen räknas som en av de bästa filmer som gjorts i Sverige...". Det är ett starkt uttalande. Jag tror inte jag sett filmen och då jag vet att den i vissa kretsar anses vara en klassiker, ja till och med ett mästerverk, var det ganska givet att ge den en chans nu när det skulle listas favoritfilmer för 1976. Just det, favoritfilmer... Oavsett om det anses vara en klassiker av professorer, journalister och andra "tyckare", så är det något helt annat när det nu handlar om min personliga subjektiva åsikt.

Filmen är bra! Men ett mästerverk? Nej, så långt kan jag inte sträcka mig. Jag gillade några saker med filmen medan speciellt en sak inte var lika bra. Man måste se filmen med huvudet inställt på sjuttiotalets bildspråk. Det är den så vanliga grådaskiga färglösa färgfilmen som visas upp här. Precis som förväntat får vi se någon av poliserna halvnaken i ett sunkigt folkhemskök. Denna gång är det Sven Wollters dinglande paket som visas upp. Det är lika givet i polisfilm av det gamla slaget som att grannen vill bjuda Beck på en stänkare i de nya Beck-filmerna. Check på den.

Filmen påminner mig lite i stil med I lagens namn från 1986 och precis som med den är det kul att se Stockholmsmiljöerna. I Mannen på taket är det området runt Vasaparken med Eastmaninstituetet och Odenplan som viktiga scener utspelas. Extra kul då jag bott i området.

Carl-Gustav Lindstedt är bra som Beck. Han är mild och nästan sävlig. Jag tror inte att han höjde på rösten en enda gång under filmen. Håkan Serner spelar en sömnig Einar Rönn och han var helt ok. För den insatsen vann han en guldbagge för bästa manliga huvudroll (!). Sven Wollter spelar förutom nakenpelle också Kollberg på sedvanligt energiskt sätt. Favoriten blev kanske glidarjanne Thomas Hellberg i rollen som Gunvald. Kul att se dessa gamla herrar agera. Tyvärr finns det också några eländigt usla barnskådespelare som var skrattretande dåliga.

Filmens svaghet är mad all säkerhet ärvd från förlagan, romanen Den vedervärdige mannen från Säffle, av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Deras hat mot polisen skiner igenom så tydligt att hela filmen blir mindre trovärdig vilket är synd. Jag har inga problem om författarna vill skriva om onda män i maktpositioner inom polisen, men när de gör mer eller mindre alla poliser förutom de fyra "hjältarna" till inkompetenta och svaga idioter som är totalt usla på sina specialiteter blir verklighetskänslan som bortblåst. Till mig skriker filmen att det är ett inlägg i den inrikespolitiska debatten istället. Det gör att filmen blir sämre i mina ögon.

En av de roligare detaljerna jag la märke till var hur alla drack kaffe hela tiden. På kontoret (äckligt automatkaffe), hos personer de förhörde, hos tanten i lägenheten de använde för övervakning samt till och med mannen på taket själv hade en termos med kaffe med sig. Kul.

Som helhet var det ändock en trevlig titt. Jag ger Mannen på taket tre vardagsbänkar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

I lagens namn (1986)

Jag fick en mycket trevlig födelsedagspresent från vännerna Johan och Britta tidigare i höstas. Gåvan var att vi alla tre skulle ses och se en film på Cinemateket med efterföljande middag på restaurang. Johan kallade det ett cinemateketlotteri. Vi bokade dag och sedan fick det bli vilken film de än visade den kvällen. En kul och inte så lite spännande present. Vi bokade in lördagen den 29:e oktober. Det var lite pirrigt när jag kollade upp cinematekets schema. Aha, vi skulle se Kjell Sundvalls polisfilm I lagens namn från 1986. Kul!

Jag hade inte sett filmen tidigare. Den bygger på Leif G W's bok Samhällsbärarna och många hävdar att den är inspirerad av skandaler runt Norrmalmspolisen 1982 och den så kallade Basebolligan. Jag måste erkänna att jag inte är speciellt förtjust i svensk polisfilm. Men det var ändå kul att få se denna trettio år gamla film som kom före alla långa serier av Beck och allt vad de heter nu för tiden.

Först det positiva. Filmen inleds helt underbart med otroligt tidstypisk åttiotalsmusik. Det är synthtrummor för hela slanten. Filmen har en bra och tät stämning i inledningen. Mullret från piketpolisens amerikanska van skallrade med mellangärdet på ett gött sätt. Efter visningen var det face-2-face med Kjell Sundvall och filmens fotograf Peter Mokrosinski. De pratade en del om influenser från amerikanska sjuttiotalsfilmer som Taxi driver och just i filmens inledning var dessa tydliga.

En annan sak som är festligt med så här gamla filmer är alla miljöer och gamla affärer och annat som passerar revy i fonden. Mycket av filmen är inspelad ute i det riktiga Stockholm, Hamngatan, Vasastan, Norrmalm, Södermalm... Det var överraskande kul att se miljöerna flimra förbi. Trots att de flesta scener är förbaskat mörka.

Som spänningsfilm är dock inte filmen speciellt bra. Det är en enkel historia som presenteras på ett komplicerat sätt. Men tyvärr inte på ett bra sätt. Jag ser gärna komplexa och svårtydda filmer, men här var det svårt att hänga med bland alla karaktärer trots att det inte borde varit så svårt. Filmmakarna borde i detta fall kunnat vägleda mig som åskådare bättre i handlingen så att jag kunde fokusera mer på det väsentliga i filmen.

Filmens budskap är en allmän samhällskritik och kritik mot polisen i synnerhet. Alla poliser är korrupta och onda, även de "goda" poliserna. Tröttsamt kan tyckas.

Jag och Johan roade oss med att prediktera filmen inför visningen. Jag gissade att vi skulle få se någon av de manliga karaktärerna mer eller mindre naken, tex någon komma in i köket iklädd endast t-shirt men naken nertill. Ungefär. Johan gissade att slutet skulle vara helt abrupt och att ingen av de onda skulle få sitt straff. Det där cyniska slutet där alla de skyldiga går fria och inget har förändrats... Båda fick mer eller mindre rätt. Tyvärr blev vi inte överraskade. Svensk polisfilm är ändå stöpt i samma mall till stor del.

En sista mycket rolig sak med filmen var alla ansikten som dök upp i rollistan. Så unga de såg ut! Haha, men vänta nu. Vad säger det om mig själv... Vi såg följande ung och snygga skådisar i filmen; Sven Wollter, Peter Haber, Ernst Günther, Anita Wall, Pia Green, Lennart Hjulström, Ann Petrén, Rolf Skoglund, Johan Ulveson.

Rolf Skoglund var roligast i hela filmen tätt följd av Ernst Günther och Johan Ulveson.

Efter filmen intog vi en otroligt god middag på den franska Brasserie Godot. Summa summarum så blev det en fantastiskt trevlig kväll av det hela. En "film med middag"- perfekta födelsedagspresenten! Jag ger I lagens namn två sönderslagna fyllebultar av fem möjliga.

Betyg: 2/5