På svenska wikipedia kan man läsa om Mannen på taket att "Filmen räknas som en av de bästa filmer som gjorts i Sverige...". Det är ett starkt uttalande. Jag tror inte jag sett filmen och då jag vet att den i vissa kretsar anses vara en klassiker, ja till och med ett mästerverk, var det ganska givet att ge den en chans nu när det skulle listas favoritfilmer för 1976. Just det, favoritfilmer... Oavsett om det anses vara en klassiker av professorer, journalister och andra "tyckare", så är det något helt annat när det nu handlar om min personliga subjektiva åsikt.
Filmen är bra! Men ett mästerverk? Nej, så långt kan jag inte sträcka mig. Jag gillade några saker med filmen medan speciellt en sak inte var lika bra. Man måste se filmen med huvudet inställt på sjuttiotalets bildspråk. Det är den så vanliga grådaskiga färglösa färgfilmen som visas upp här. Precis som förväntat får vi se någon av poliserna halvnaken i ett sunkigt folkhemskök. Denna gång är det Sven Wollters dinglande paket som visas upp. Det är lika givet i polisfilm av det gamla slaget som att grannen vill bjuda Beck på en stänkare i de nya Beck-filmerna. Check på den.
Filmen påminner mig lite i stil med I lagens namn från 1986 och precis som med den är det kul att se Stockholmsmiljöerna. I Mannen på taket är det området runt Vasaparken med Eastmaninstituetet och Odenplan som viktiga scener utspelas. Extra kul då jag bott i området.
Carl-Gustav Lindstedt är bra som Beck. Han är mild och nästan sävlig. Jag tror inte att han höjde på rösten en enda gång under filmen. Håkan Serner spelar en sömnig Einar Rönn och han var helt ok. För den insatsen vann han en guldbagge för bästa manliga huvudroll (!). Sven Wollter spelar förutom nakenpelle också Kollberg på sedvanligt energiskt sätt. Favoriten blev kanske glidarjanne Thomas Hellberg i rollen som Gunvald. Kul att se dessa gamla herrar agera. Tyvärr finns det också några eländigt usla barnskådespelare som var skrattretande dåliga.
Filmens svaghet är mad all säkerhet ärvd från förlagan, romanen Den vedervärdige mannen från Säffle, av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Deras hat mot polisen skiner igenom så tydligt att hela filmen blir mindre trovärdig vilket är synd. Jag har inga problem om författarna vill skriva om onda män i maktpositioner inom polisen, men när de gör mer eller mindre alla poliser förutom de fyra "hjältarna" till inkompetenta och svaga idioter som är totalt usla på sina specialiteter blir verklighetskänslan som bortblåst. Till mig skriker filmen att det är ett inlägg i den inrikespolitiska debatten istället. Det gör att filmen blir sämre i mina ögon.
En av de roligare detaljerna jag la märke till var hur alla drack kaffe hela tiden. På kontoret (äckligt automatkaffe), hos personer de förhörde, hos tanten i lägenheten de använde för övervakning samt till och med mannen på taket själv hade en termos med kaffe med sig. Kul.
Som helhet var det ändock en trevlig titt. Jag ger Mannen på taket tre vardagsbänkar av fem möjliga.
Betyg: 3/5
