The Pineapple Thief, Klubben Fryshuset, onsdagen den 9:e april, 2025
Årets tredje konsert med Albumåren-Niklas var de brittiska symfonirockarna The Pineapple Thief. Det är en musikgenre som både jag och Niklas gillar och den kommer ofta upp i våra poddar om e bästa albumen från olika musikår. Genren kallas för progressive rock på engelska, ej helt lätt översatt till svenska utan att byta innebörden av begreppet.
Bandet har hållit på i över 25 år men de blev kanske lite mer intressanta 2017 då trummisen Gavin Harrison joinade bandet. Han är mer känd som trummis i Porcupine Tree och King Crimson bland mycket annat. Han är också en av de bästa trummisarna "out there".
Spelningen på Klubben blir av nödvändighet intim då maxkapaciteten är 800 personer. Det var inte knökafullt men nästan, skulle gissa 600 personer kanske. Det var en mestadels manlig och medelålders publik. En och annan dam syntes dock i publiken.
Niklas och jag hade bytt biljetter. Tidigare i vintras bjöd jag honom på den ljuvliga Sophie Zelmani på Cirkus och nu fick Niklas bjuda tillbaka. Byteshandel av bästa sorten.
Mina tankar om konserten då? Ja. men den var helt ok. Gavins trummor dominerade upplevelsen och de är exceptionella. För vissa band sticker trummorna ut och gör dem än mer njutbara, som här. Resten av bandet var adekvata utan att sticka ut. Deras sound låter bättre på studioskivorna då jag gissar att det går att rätta till saker i efterhand eller via omtagningar.
Jag kan inte deras låtar så bra men långa dynamiska och omväxlande låtar gör sig bra live, lite som klassisk musik slår det mig. Favoritlåten In Exile från 2016 års Your Wilderness spelades i alla fall. Härligt.
Som ofta händer under konserter vandrade tankarna iväg... och jag besökte Elsa igen. Men jag hann också studera aktörerna på scenen. Gavin på sina trummor påminde mig starkt om Peter Quinn i Homeland. Sångaren och gitarristen Bruce Soord påminde mig om en lite rundare Thom Yorke minus sångrösten och briljansen. Bassisten Jon Sykes var en favorit med sina ansiktsuttryck och rakade huvud. Utseendemässigt och lite i rörelsemönstret påminde han mig om "RAN Sailing"-Johan.
För konsertframträdanden har de med sig gitarristen Beren Matthews. Coolt Tolkien-inspirerat namn! Han showade med sitt excentriska gitarrspel som ibland lät bra, ibland... not so much. Han stack dock mest ut då han stod blickstilla och stirrade ut över publiken utan att blinka som om han vore en robot.
En rolig sekvens var då sångaren hade råkat fälla mikrofonstativet och en roddare lyckades kasta sig upp och håva in stativ och mikrofonen som tagit sig fri precis innan sångaren skulle börja sjunga igen. Det blev en kul sekvens och alla i bandet började skratta, även Mr Robot på gitarren.
Detta var en konsert som går under "helt ok" och kvällens höjdpunkt var snarare det sociala och att hänga med Niklas på klubb.
Set list:
Set 1:
The Frost
In Exile
Demons
Versions of the Truth
Our Mire
White Mist
All That's Left
Now It's Yours
Set 2 - acoustic
Threatening War
Barely Breathing
Snowdrops
Set 3:
Rubicon
To Forget
It Leads to This
Give It Back
Encore:
Fend for Yourself
Alone at Sea
The Final Thing on My Mind
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar