söndag 28 september 2014

Eraserhead (1977)



Henry: So I just, uh... I just cut them up like regular chickens?







Jag satte mig ner för att se Eraserhead med ett nästan overkligt stort förtroende för David Lynch. Jag visste att denna film ansågs som konstig, men så här konstig hade jag inte kunnat föreställa mig. En bit in i filmen var jag bara förvirrad och lite lätt äcklad. Det kändes länge som att filmen var vrickad för sakens skull och då kan man med rätta prata om pretentiöst eller poserande.

Lite längre in började dock galenskaperna anta förståelsens form i mitt huvud och filmens budskap började skönjas bakom allt galet. Till sist upplevde jag nästan filmen som övertydlig till och med. Mycket av David Lynchs signaturelement finns i filmen; en maffig stämning, skumma miljöer, vrickade karaktärer och den obligatoriska lilla scenen från en mörk och skrämmande nattklubb. Men som film var denna inte lika lyckad som hans övriga filmer.


Detta är Davids egna mardrömmar som han filmat. Det handlar om rädslan för att få barn. Rädslan för att barnet ska födas missbildning, sömnsvårigheter som nyblivna föräldrar, rädsla för att glida ifrån sin partner, rädslan för otrohet, både sin egen och hennes.

Jack Nance, som för övrigt är kusligt lika en ung Tim Robbins, spelar Henry som bor i en mörk lägenhet i ett slitet bostadsområde inne i ett fabriksområde. Som det verkar. Vad ligger under han element? Naturen? Henry har en flickvän Mary. Hon har galna föräldrar, en bisarr moder och en spritt språngande fader. Även om Jack Nance ser ut som Tim Robbins så rör han sig som Per Hagman.


Barnet sedan då? Ojoj, som en lillebror till E.T. inlindad i en linneduk. Henry bär på en rädsla för att barnet ska bli sjukt. Och sjukt blir det. Vårtor och bölder på utsidan och en igengrodd mun på insidan. Vad är de för slemmiga inälvsliknande spermier Henry drar ur Mary om natten? Han är rädd för att hon varit otrogen.


Jag vet inte riktigt vad jag ska ta med mig från filmen. Lynch är givetvis duktig på att få till en kompakt stämning av obehag. Men det måste finnas något mer för att jag ska kunna gilla den. Obehag räcker inte. Eller ska jag värdera det känslomässiga intrycket allena? Nej, jag går mer på magkänslan denna gång. Eraserhead påminner mig lite om den förunderliga filmen Under the skin från i år med avseende på en hotfull ruvande stämning, men där samspelar obehagskänslan med innehållet på ett bättre sätt.


David Lynch levererade på ett sätt, han gav mig en smäll i bröstkorgen och en stekpanna i huvudet, men han gav mig inte en ny favoritfilm. Detta var en tydlig första långfilm. Briljansen lurar under ytan men det blir för otydligt i all sin tydlighet...

Jag ger Eraserhead två bra försök som kommer bli så mycket bättre i senare filmer...

Betyg: 2/5

David Lynch


10 kommentarer:

  1. Säga vad man vill om Eraserhead men David Lynch lyckades göra en film helt unik i sitt slag, man hade aldrig sett nåt liknande _då_ och för egen del har jag fortfarande inte sett nån film i samma stil. Jag skulle ge filmen 3/5 som film betraktad men betydligt högre som filmklassiker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är inne på något väsentligt där. Hade jag sett denna film tidigt i hans karriär, hade jag nog blivit mer positiv. Nu vet jag hur mycket bättre hans filmer kunde bli och då blir denna debutfilm en liten besvikelse trots all sin äcklighet, i stämning och på bild.

      Radera
  2. Gillade inte heller den här. Mitt betyg blev också en tvåa, fast det är svagare i min bok än i din. Inte min typ av film och jag håller med dig om att han gjort en hel del annat bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Denna film måste nog ses när man är mottaglig för arty-fartykonstigheter, som på filmfestivalen eller liknande. Hemma i soffan utan förvarning faller den inte i lika god jord...

      Radera
  3. Jag såg faktiskt den här på stor duk när Cinemateket visade den på Sture en gång i tiden. Gillade den men mindes inte så mycket från den. Sen när filmspanarna köra tema Mardrömmar så passade jag på att se om den. Jag tycker ganska lika som du. En brygga mellan hans totalt vrickade kortfilmer och senare (mäster)verk.

    http://jojjenito.wordpress.com/2013/11/27/filmspanar-tema-mardrommar/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe, har han ännu mer vrickade saker bland sina kortisar? Och du har sett dem? Imressive, most impressive!

      Radera
    2. Eftersom Lynch är en av mina favoritregissörer så kände jag ett behov att se ALLT. ;)

      https://jojjenito.wordpress.com/tag/the-short-films-of-david-lynch/

      Radera
    3. Hatten av! Du är bevisligen ett dedikerat Lynch-fan! Jag är bara en sådan där bekväm jäkel som ligger i soffan och kollar på Twin Peaks och The straight story och helt plötsligt kallar sig ett fan... ;-)

      Radera
  4. Såg den här innan jag hade något större grepp om vem Lynch var och blev positivt överraskad. Mest för att jag trodde att den skulle vara fullkomligt otittbar och det var den ju ändå inte. Men någon höjdare är den knappast.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låga förväntningar är den bästa kryddan, om man tillåts likna filmupplevelse med matupplevelse!

      Radera